tisdag 24 januari 2012

En oförsvarlig lek med pennan

Ytterligare två kapitel i Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarliv har blivit lästa. Det ena tillägnat författaren, journalisten och politikern August Blanche och det andra författaren och prästen Gustaf Henrik Mellin. Trevliga och sympatiska herrar vad det tycks, och det råder inga tvivel om att Flygare-Carlén uppskattade dem både som yrkesmänniskor och sällskapsmänniskor, men inte är det vidare engagerande att läsa alla ljumma vänligheter hon skriver om dem. Då är det betydligt roligare när hon tar sig an "kusin-författarinnan"* Sophie von Knorring. För egentligen vill hon inte skriva om henne, men hon kan likväl inte riktigt låta bli.

Att Flygare-Carlén inte har så mycket till övers för von Knorring råder det inga tvivel om, även om hon inte vill säga det rent ut, och hennes krumbukter så fort von Knorring kommer på tal är riktigt underhållande. Ibland tillåter hon sig dock att vara mera tydlig, som när hon småflinar åt von Knorrings upprördhet över de svenska kritikernas dåliga smak och eländiga recensioner:
Jag skulle oändligt gerna velat erinra henne, att då hon utgaf sina skizzer alla recensenter gemensamt berömt dem. Men lyckligtvis kom jag i tid ihåg att denna sammanstämning väckt hennes stora ovilja, enär just denna bok var misskrediterad hos henne sjelf. I företalet till Förhoppningarna [...] uttrycker hon också sitt djupa missnöje öfver att skizzerna skulle finna nåd för herrar kritikers ögon. De vore ej att betrakta som annat än "en oförsvarlig lek med pennan".
Och så är det ju de där små förtretligheterna i livet, de som man önskar att man stod över men ändå inte tycks komma undan, som den där visiten hon gjorde hos von Knorring förmedlad av porträttkonstnärinnan Maria Röhl: den var faktiskt von Knorrings idé! Inte för att hon egentligen bryr sig om sådant, men bara så ni vet...

Emilie Flygare-Carlén 1840

Porträttet som föregick den förtretliga visiten blev i alla fall fint, även om Flygare-Carlén minsann hellre hade låtit sig målas av Amelie Lindegren.
Allt nog, mamsell Röhl gjorde ett porträtt, som visst icke blef likt, men hvad betydde väl det, det var ändå signeradt med namnet Marie Röhl.
Sarkastiskt så de förslår, och ägnar man en stund åt de porträtt Maria Röhl gjorde av unga kvinnor så är de alla ganska lika varandra, medan hennes porträtt av män har mer indivdiduell karaktär. Likt eller ej så är skissen ovan i alla fall det mest smickrande porträtt av Emilie Flygare-Carlén jag stött på.

* Sophie von Knorrings debutroman hette Cousinerna och kom ut 1834.

Inga kommentarer: