fredag 20 januari 2012

Jag läser Prinsessan de Clèves...

stod det på en knapp som erbjöds besökarna på bokmässan i Paris 2009. Det var många som gärna bar den och då främst som ett tecken på opposition gentemot Nicolas Sarkozy. Att Sarkozy avskyr Madame de Lafayettes roman Prinsessan de Clèves har han inte gjort någon hemlighet av och han har flera gånger använt romanen som en symbol för det i hans ögon onyttiga skolämnet litteraturhistoria. Till och med det uppflammande våldet bland ungdomar i Paris förorter 2005 kopplade den dåvarande inrikesministern till skolans misslyckande: "Här ser vi resultatet, när de får läsa sånt känslosvammel från 1600-talet som Prinsessan de Clèves."


Prinsessan de Clèves är en historisk roman som utspelar sig vid det franska hovet vid mitten av femtonhundratalet, och det var ett hov där kärleksintrigerna frodades:
Alla dessa kotterier rivaliserade inbördes och var avundsjuka på varandra: damerna inom en och samma grupp var även svartsjuka sinsemellan, antingen det gällde ynnestbevis eller älskare; begäret att göra sig gällande och komma i gunst var ofta förenat med andra, mera obetydliga men inte mindre ömtåliga intressen. Följden var att hela hovet ständigt levde i ett slags planlös animation, som gjorde livet angenämt men även innebar stora faror för en ung flicka.
En dag uppträder vid detta hov en ny ung skönhet, mademoiselle de Chartres, tillsammans med sin mor. Nästan genast får prins de Clèves upp ögonen för henne och blir förälskad. Själv har mademoiselle de Chartres ännu aldrig varit kär och förstår sig inte på honom, men de gifter sig ändå ganska omgående. Strax efter giftermålet dyker monsieur de Nemours upp vid hovet efter en resa till England. Prinsessan de Clèves och monsieur de Nemours blir passionerat förälskade i varandra och nu börjar prinsessans kamp mellan plikt och kärlek. Modern dör och prinsessan har inte längre någon självklar person att anförtro sig till och be om råd. Som en desperat åtgärd berättar hon då om sin kärlek till Nemours för maken. Hon försäkrar att hennes conduite varit oklanderligt men att hon behöver hjälp att hålla sig borta från Nemours.

Vill du inte veta hur det går så sluta läsa här.

Efter en tid tror dock prinsen att prinsessan har haft ett par kärleksnätter med Nemours, han blir sjuk av svartsjuka och dör. Nu finns inte det inte längre något formellt hinder för prinsessan och Nemours att gifta sig, men prinsessan avvisar honom ändå. Hon är förtvivlat förälskad, men hon litar inte på Nemours uthållighet i kärlek. Han har haft många kärlekshistorier förut och hon är rädd att han trots sin nuvarande passion för henne så småningom kommer att finna andra föremål för sin kärlek och att hon då kommer att lida svårt. Bättre alltså att avstå än att ta den risken.

Madame de Lafayette
Romanen skrevs med avsikt att vara ett ämne för diskussion i salongerna och det har den ju lyckats med i 350 år nu. En fråga som engagerat många franska litteraturhistoriker är huruvida prinsessan gjorde rätt eller fel som inte gifte sig med Nemours. De älskade ju varandra och det fanns inga formella hinder. Och så gick ju romanen minste om det lyckliga slutet. Men jag tycker ändå hon gjorde klokt i att skippa av Nemours. Flickstackarn var ju bara sexton år när hon kom till hovet och blev rov för alla lystna blickar från betydligt äldre och mer erfarna män. Hon hann gifta sig, uppleva sin första förälskelse och bli änka innan hon fyllt arton. Att då inte genast kasta sig in i ett nytt äktenskap med en åter igen betydligt äldre man gjorde hon alldeles rätt i.


Boken kom ut 1678 och är skriven i en överraskande rapp och direkt stil. Både mäns och kvinnors syn på kärleken får komma fram och skildringen av prinsessans första spirande förälskelse är fin. I sitt förord till den svenska utgåvan skriver Birigit Munkhammar att:
Prinsessan de Clèves är en tät liten bok som man lär sig älska och som växer för var gång man läser den.
Jag tror hon har rätt och hoppas att de fortsätter att läsa och diskutera den i de franska skolorna.

Jag har läst Eva Alexandersons översättning från 1964. Mitt exemplar av Prinsessan de Clèves vann jag i Mimmimaries boklotteri. Tack för det!

4 kommentarer:

mimmimarie sa...

Jag är glad att Prinsesssan de Clèves kom till ett hem som uppskattar henne.

Gabrielle Björnstrand sa...

Om det stämmer med Sarkozy så är hans invändningar på samma nivå som artonhundratalets gamla skolfuxar och auktoriteter som ansåg att romanläsningen (som ökade lavinartat) skulle förstöra livet för de unga, särskilt för unga flickor. Är det trots charmen lite 1800-tal över Sarkozy?
Hur som; En av de bästa romaner jag läst i den erotiskt förtappade intrig-genren är De Lenclos: Les Liaisons dangereuses, som ju senare blev en fabulös film med bl.a. Glenn Close och John Malkowich. Har du läst? Eller såg du den?

Petra Rhodin sa...

Jag har inte läst Farliga förbindelser men sett filmen och kommer mest ihåg Malkowich. Har för mig att filmen var riktigt bra, men det är ett tag sedan jag såg den. Och den erotiska nivån håller inte Prinsessan de Clèves - där är det känslorna som står i fokus, med den blandning av förslagenhet och förvirring som hör till, allt mycket kyskt skildrat.

Gällande Sarkozys inställning till Prinsessan de Clèves lutade jag mig mot Munkhammars förord och en artikel i The Telegraph (http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/france/5013742/French-protest-by-reading-Nicolas-Sarkozys-least-favourite-book.html). Googlar man "La Princesse de Clèves Sarkozy" får man även upp filmklipp där Sarkozy talar om boken.

Nattens bibliotek sa...

Den boken vill jag väldigt gärna läsa.