söndag 29 januari 2012

Skämtet på läppen, qualen i hjertat

Jag läser vidare i Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif och denna gång handlar det om poeten Wilhelm von Braun.

Brauns föräldrar önskade att sonen skulle gå i faderns militära fotspår och 1828 skickade de honom som femtonåring till Karlbergs kadettskola, där han hamnade i sällskap med flera andra unga män som hellre ville skriva än kriga, och deras karriärer som militärer blev också tämligen misslyckade. Braun blev ändå kvar i det militära till 1846, då han äntligen kunde begära avsked och försörja sig helt på sin penna.

Hans första diktsamling kom ut 1834 och sedan följde en strid ström av häften och kalendrar med dikter och noveller. Hans dikter var ömsom burleska och ekivoka, ömsom sentimentala, och i sina noveller drev han gärna med överheten - tiden i det militära med en despotisk överordnad hade satt sina spår. Men det är inte den skojfriska sidan av Braun som kommer fram i Flygare-Carléns minnen, utan den plågade själen bakom den glättiga ytan:
Hederlige, redlige, ömhjertade Braun. Skämtet på läppen, qualen i hjertat.
Flygare-Carlén beskriver Braun som en ångestriden romantiker, vars plågade själ skulle kunnat passa in i en skräckromantisk roman av Ann Radcliffe. Med en collageartad teknik där hon blandar egna minnen med utdrag ur brev och biografier, följer Flygare-Carlén Braun från barnaåren till den sista sommaren på Kornö i Bohusläns skärgård. Braun tycks ha haft svårt att finna en fast punkt i tillvaron. Han flackade landet runt och försökte dämpa sin inre oro med alkohol och glättiga upptåg, ständigt brottandes med tankar på döden.

Flygare-Carlén lyfter fram en romantisk förklaring till denna osaliga rastlöshet: Brauns första och vad det verkar enda kärlek, Ebba von Braun. Ebba dog hastigt medan de båda var unga och den förlusten kom han enligt Flygare-Carlén aldrig över. I sin plånbok bar Braun hela livet en väl tummad papperslapp med ett par diktrader skrivna av Ebba. Och varje år på Ebbas dödsdag skrev han till henne. I brev till sin bror lyfte Braun fram Bref till den döda som det bästa han åstadkommit i litterär väg. Breven skulle slå världen med häpnad och han bad brodern ombesörja att de blev utgivna efter hans död. Men när Braun väl var död fann man inga brev, endast en förteckning över dem. Brodern trodde att Braun under sin sista sjukdomstid bränt dem. Fast om de någonsin funnits är väl inte gott att veta.

Braun var under 1840-talet en av Sveriges mest lästa poeter, men idag kommer väl de flesta av oss mest i kontakt med Brauns diktning via Alice Tegnérs barnvisa "Mors lilla Olle". Vistexten bygger på Brauns dikt "Stark i sin oskuld", vilken Braun fått inspiration till efter att ha läst en artikel om pojken Jon Ersson i Särna. Jon hade varit ute i skogen och plockade lingon med sin mor då en björn kom fram och smakade på pojkens bär. Modern gav upp ett skrik och på den vägen var det.

Bild från Wilhelm von Braun sällskapet.

Inga kommentarer: