fredag 24 februari 2012

Elisabeth Filhol, Reaktorn

I Frankrike finns det 58 reaktorer fördelade på 19 kärnkraftsanläggningar. Av de 40000 personer som arbetar med kärnkraften är ena hälften anställda hos energibolaget EDF, medan andra hälften arbetar åt underleverantörer. Eller underleverantörer till underleverantörer som ofta visar sig vara bemanningsföretag och plockar in arbetare på korta kontrakt. Dessa arbetare flackar Frankrike runt för att utföra det smutsiga jobben vid översyner och reparationer, och är välkomna så länge inte deras årsdos av radioaktiv strålning har överskridits.

I Elisabeth Filhols roman Reaktorn råkar en namnlös kärnkraftsarbetare ut för ett tillbud som kommer att påverka hela hans liv. En incident där stråldosen överskrids, dosen som är biljetten till vidare arbete, för när dosen överskrids blir man borträknad, och efter att alla utredningar och rekonstruktioner och undersökningar gjorts, står man där ensam med skadorna.

Torrt och sakligt lyfter Filhol fram villkoren för de som utför grovarbetet för att vi andra skall ha ständig tillgång på billig elektricitet. Trots alla bestämmelser och föreskrifter som skall garantera säkerheten, både för de som arbetar på kärnkraftverken och samhället runtomkring, händer det ständigt saker som inte skulle hända, då rutiner visare sig snarare porösa än rigorösa, och allt för enkla att kringgå.

När riskerna med kärnkraft diskuteras är det vanligen faran med haverier i stor skala man tänker på, som olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima, medan den lågintensiva faran som alla som arbetar med uranbrytning och kärnkraftsunderhåll utsätts för inte får någon större uppmärksamhet. Så att den som just fått en strålningsöverdos på grund av en incident under ett rutinunderhåll av en reaktor kan känna sig ambivalent inför de protesterande aktivisterna och deras banderoller är inte så märkligt.
Att väcka samveten och opinion. Men de som alltid uppmanas att jobba fortare och mer kostnadseffektivt, som utför sina jobb och tar emot stråldoserna, de är redan medvetna om problemen: på femton år har revisionstiderna halverats, underentreprenörer anlitas i flera led, kärnkraftsbolagens egen personal fjärmas från det praktiska arbetet och tappar greppet, och den psykiska pressen saknar motstycke inom andra branscher. Så, ja - kärnkraften är farlig. Bakom murarna. En tryckkokare. Och i väntan på att den ska avvecklas svara nitton kärnkraftverk för landets elförsörjning så att vi alla ska kunna konsumera obegränsat utan att ens tänka på det, det är bara att trycka på en knapp. Ska vi som arbetar på anläggningarna vara solidariska med dem som tar sig in och sätter upp sin show? Är de solidariska med oss?
Filhol lyckas dock på sitt lågmält sätt få fram kärnkraftens både vardagliga och vidare risker. Reaktorn är en angelägen bok med hög litterär kvalitet som jag hoppas får många läsare i dessa tider när kärnkraftens vara eller icke vara åter är uppe till diskussion.

2 kommentarer:

Lotta sa...

Hej, just den här boken hittade jag på biblioteket igår. Den stod på bibliotekariernas egen lista över rekommenderade böcker. Jag blev jättenyfiken, särskilt för hon skriver från en del av Frankrike jag är bekant med. Har inte börjat läsa ännu, men ser fram emot det!

Petra Rhodin sa...

Hej Lotta! Roligt att bibloteken lyfter fram Reaktorn, den är värd många läsare.