fredag 17 februari 2012

Eva-Marie Liffner, Lacrimosa

Utifrån CJL Almqvists roman Drottningens juvelsmycke har Eva-Marie Liffner spunnit en brokig och tårfylld skröna om liv och dikt, Lacrimosa.

Som ung informator kommer Almqvist till det finska godset Fagervik, men långt mycket intressantare än herrskapsbarnen finner han den lilla varelse som kryper bland törnrossnåren vid stallet. Kan det vara det himmelska djur, det animal coeleste, han så länge fantiserat om? Almqvist tar sig an vildungen Ros: undervisar, formar och studerar, för att småningom tröttna, överge och utnyttja.

Ros följer Almqvist till Stockholm, lär känna kärleken i form av mamsell Emilie Högqvist och följer henne till Stora Odjuret, den kungliga teatern, och därifrån vidare ut i Europa. Ros finner sig snart i en härva av roller och förklädnader, tårar och arsenik, lögner och förfalskningar. Och i bakgrunden ruvar ständigt denne Almqvist, som inte går att frigöra sig från, som måste älskas eller hatas.

Från första sidan var jag snärjd, av Ros och hennes värld, av Liffners uttrycksfulla språk och lekfulla stil. Liffner utnyttjar språkets möjligheter till fullo; i Lacrimosa finns inget ängsligt eller tillrättalagt, det kränger och glimmar och smeker och skaver och drar läsaren med sig in i Ros sköna och solkiga värld.

Inga kommentarer: