onsdag 29 februari 2012

Man hänföres tyvärr så lätt att förbise andras tålamod, då ämnet intresserar oss sjelfva

Jag läser Emilie Flygare-Carléns Skuggspel - Tidsmålningar och ungdomsbilder, och det är en gedigen lunta, liksom det mesta som damen skrivit. Det är Strömstads historia som avhandlas, parallellt med författarens föräldrars levnadsöden, och sträcker sig från 1780 till 1850.
Jag vet väl, att man kan säga att ett arbete sådant som detta, der en provins historiska minnen, jemte dess karakter i afseende på kust och land, sammanföras med det rent enskilta familjlifvet, är något helt och hållet oegentligt. Men det finnes förhållanden så sammanlänkade att man, utan att fästa för strängt afseende på konstens och ordningens fordringar, måste låta dem behålla deras form och färgton, emedan eljest hela individualiteten hos dem går förlorad.
   Det är just sådana förhållanden som här gjort sig gällande. Jag har velat på en gång gifva en hyllningsgärd åt min födelsebygd och åt det patriarkaliska hem, der min barndom och ungdom förflöto, och så råkade jag oskyldigtvis in på en och annan stig i krigshistorien, der quinnan icke eljest förirrar sig, men - det kunde icke hjelpas.
Att det blir en del krigshistoria är inte att undra på när en gränsstad skall skildras. Bohuslän hade varit svenskt i ett drygt sekel när denna historia tar sin början, men fortfarande önskade såväl norrmännen som deras överhuvud danskarna gärna ta landskapet tillbaka. Flygare-Carléns föräldrar gifte sig 1782 och den första ordentliga ofred de fick uppleva var det danska fälttåget 1788. Strömstad intogs utan svårighet och genast fanns en stor mängd officerare som krävde inkvartering. För invånarna fanns inget annat att göra än att erbjuda vad de hade och lite till. Författarinnans far Rutger Smith var ute på långfärd med sitt fartyg när ofreden bröt ut och modern Margreta var ensam med handelshuset och en hel liten skock barn, varav det då yngsta var sjukt och inte överlevde umbärandena.

Flygare-Carlén redogör för såväl fälttågets sammanhang som trupprörelser, men det är skildringen av hur stadens invånare upplevde och hanterade situationen som är mest intressant. Hon har ett rikt förråd av anekdoter att ösa ur, om såväl förvirring och rådighet, som rädsla och romanser. Fälttåget 1788 får nog räknas till ett av de mildare Bohuslän har upplevt och äran av att det hela gick någorlunda gentilt till får fälttågets ledare, prins Carl af Hessen, som Flygare-Carlén framhåller som en klok och rättrådig man. Både Strömstad och familjen klarade sig någorlunda helskinnade ur det hela.

Liksom i sina romaner inleder Flygare-Carlén i Skuggspel varje kapitel med en summering av vad som skall avhandlas, och de är ofta både drastiska och dråpliga, som detta rörande ofredens avslutande:
Staden reflekterar och följer artigt fienden å väg. - Staden sopar sina hus och gator, gör bal på rådhuset och känner sig helt behagligt hemmastadd i sin återtagna ringhet.
Flygare-Carlén tycks ta med allt hon kommer på och det blir många stickspår. I sitt förord ursäktar hon sin vidlyftighet och sitt dröjande vid familjens alla öden, stora som små, med att "man hänföres tyvärr så lätt att förbise andras tålamod, då ämnet intresserar oss sjelfva." Mitt intresse är dock fortfarande intakt när det nu är dags att läsa om "Vadkungen och hans gemål. Skizz från sillfiskets tid.".

Inga kommentarer: