söndag 19 februari 2012

Mare Kandre, Quinnan och Dr Dreuf

Doktor Dreuf är så kallad kvinnoexpert och till hans dammiga och skeva mottagningsrum, fyllt med tjocka luntor och kvinnliga kroppsdelar i sprit, kommer en dag den ångestfyllda Eva. Inom henne trängs kvinnoöden från det bibliska paradisets tid och framåt, och den samlade plågan och förnedringen håller på att kväva henne. På doktor Dreufs divan ger Eva röst åt denna samlade kvinnoerfarenhet och mötet mellan Evas berättelse och doktorns freudianska förståelse av den samma är fantastisk läsning. Satiren är hejdlös och knivskarp och ynkedomen i doktorns självgoda manlighet och inskränkta kvinnohat blottläggs med grym effektivitet.

Kadre skriver i en prosalyrisk stil och vart enda ord känns nödvändigt och på sin rätta plats. Det börjar som så här:
Ett pärlermolätt kvällsljus föll i dimlätta strålar in genom de gallerförsedda fönsterna i Dr Dreufs mottagningsrum,
   (beläget på den exklusiva Skoptofiligatan,
   i staden Trils centrala delar).
   Det hade varit en lång, tröttande dag,
   som vanligt fylld av konsultationer, analyser och hysteriska känsloutbrott,
   (ja, känslor, känslor, idel känslor och subjektivitet)
   och den gode doktorn,
   den kände kvinnoanalytikern,
   den välrenommerade kännaren av kvinnan och alla de perverterade vanföreställningar, villfarelser och slumrande lustar som stred om herraväldet i hennes späda kropp och bräckliga sinne,
   mannen som vigt sitt liv åt att försöka befria kvinnan ur hennes oändliga psykiska undermålighet,
   en liten dvärgaktig gubbstrutt iförd enorma, svartbågade glasögon och skrynklig svart kostym,
   satt nu djupt försjunken vid sitt ofantliga skrivbord,
   med slutna ögon,
   och masserade försiktigt tinningarna.
   Ty Dr Dreuf,
   den store,
   hade en antydan till huvudvärk.
 Redan här var jag fast och det blev bara bättre.

Mare Kandre gick bort 2005, bara 42 år gammal. Då hade hon givit ut elva böcker. Quinnan och Dr Dreuf är den första bok jag läser av Kandre, men säkerligen inte den sista.

2 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Håller verkligen med dig om Kandre. Att man kan läsa hennes böcker också idag säger något väsentligt om kvaliteten. En unik diktare och berättare. Jag tycker allra bäst om Hetta och vitt, som när den kom, tycktes kommentera/spinna vidare på Balkankrigen... där hon i dess marterade landskap lyckades göra allt det grymma till en allmängiltig saga om ondska och lidande.

Petra Rhodin sa...

Kandre är en författare vars böcker jag gått och sneglat på länge utan att komma till skott med att läsa dem, men nu har det som tur är blivit ändring. Precis som du säger tycks hennes böcker ha en kvalitet som står sig över tid och jag känner mig just nu så där pirrigt förväntansfull som man blir när man just upptäckt en "ny" författare och ser många timmars fin läsning framför sig.