lördag 31 mars 2012

Denna bana av rosor och törnen

De sista sidorna i sin omfångsrika skildring av så väl Strömstads som sin egen familjs historia, Skuggspel, ägnar Emilie Flygare-Carlén åt sin egen ungdomstid och hur det kom sig att hon gav sig på författarbanan, "denna bana av rosor och törnen" som hon kallar den.

Emilie var yngst i en skara av fjorton barn och även om hon gärna framhåller de patriarkaliska sederna i hemmet, tycks hon ha haft ganska fria tyglar. Familjen tillhörde småstadens societet, vars yngre medlemmar gjorde vad de kunde för att finna på tillfällen till upptåg, baler och maskerader i vilka den unga Emilie gärna deltog. Dessutom var familjen inom handel och sjöfart - genom huset passerade en strid ström av människor och huset hade rederi på flera båtar. Från tolvårsåldern följde Emilie med sin far på flera resor längs kusten och blev väl bekant med sjölivet. Hon gifte sig tidigt med en landsortsläkare och kom att tillbringa ett tiotal år i Småland där livet som läkarhustru också gav tillträde till möten med allehanda människor och miljöer.

Redan som barn hade Emilie livlig fantasi och drog sig gärna undan bland sjöbodarna för att ostört kunna leva sig in i sin fantasivärld. Hon fantiserade också gärna vidare kring alla de sällsamma berättelser hon fick höra både inom familjen och av resanden. I de tidiga tonåren hade hon en förkärlek för gyckel och satir, men blev avskräckt från dylikt genom en incident som inträffade när hon var femton år.

Tillsammans med några väninnor, alla något äldre än hon själv, satt de en dag och gick igenom kavaljererna inför en stundande bal och roade sig med att dra fram "hvarjehanda större eller mindre ofullkomligheter". Som yngst i sällskapet ville Emilie visa sig på styva linan och var den mest benägna att komma med klander. Hon blev uppmanad att skriva ned ett litet gycklande porträtt av de olika kavaljererna, vilket hon gärna gjorde. Oförsiktigt nog lånade hon ut bladen till en äldre kamrat vilken gjorde en avskrift som kom att cirkulera bland de omskrivna herrarna. Strax innan balen fick Emilie veta att kavaljererna avsåg hämnas genom att låta henne sitta hela kvällen igenom. Hon vägde fram och tillbaka om hon skulle gå på balen eller inte men kom fram till att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och gå dit.
Svårare blef det dock, då inbjudningarne började nedregna på ömse sidor om mig utan att någon kavaljer stannade framför mig. Det var kinkigt att finna ett lämpligt ögonmärke, och blodet flög mera feberhett på kinderna än jag önskat.
   Lyckligtvis kom tébrickan, och i detsamma jag fått min kopp i handen, men åter varit nära att släppa den vid ett par triumferande ögonkast, hvilka korsade hvarandra mellan tvänne kavaljerer och en af mina så kallade väninnor, hördes vid en af dörrarne ett slamrande buller, hvarjemte det uppstod ett sus, uttryckande öfverraskning. Nästa ögonblick inströmmade åtta à tio norska officerare, som från Fredrikshall slängt in på föret för att dansa på balen. Nu hade jag så när släppt tékoppen för andra gången.
   Jag var räddad.
När Emilie ändå fick dansa med norrmännen lades upptåget ned av de omskrivna kavaljerna och allt slutade väl. Men hon gav sig själv löftet att aldrig mer gissla andras svagheter, och heller inte härma andras tal och fasoner, vilket hon tydligen var en hejare på till sina syskons stora nöje.

Det var först när Flygare-Carlén som nybliven änka kom tillbaka till Strömstad som hon "fattade idén att åter försöka hvad jag i barndomen hade försökt, nemligen att på pappret uppsätta de historier, som målade sig i min inre värld." Hon var då 30 år. Först ut blev Waldemar Klein i vilken hon tog upp några minnen från tiden i Småland. Raskt följde flera romaner i samma stil, men det var med sin åttonde bok, Rosen på Tistelön, som hon började den serie skärgårdsskildringar som är de hon blivit mest känd för. Att skriva en roman som utspelade sig i kustbandet och inte i salongerna var dock ingen självklarhet. Henne förläggare avrådde henne å det bestämdaste, publiken ville ha vad de redan förut kände.
"Skola en författares idéer nödvändigt stöpas i en och samma form?"
"Publiken, min fru!"
"Jag försäkrar att ett sådant enahanda kommer i längden att trötta mig. Jag vill sysselsätta mig med ämnen, som på en gång äro friska och olika dem jag redan haft. Dessutom förföljer mig hela den nya personalen från min gamla klippor så enträget, att jag icke slipper den förrän den kommer ut i världen."
Ivrigt påhejad av sin bror Edward skrev hon så Rosen på Tistelön, vilket kom att bli en av hennes absolut mest intressanta och lästa romaner.

Inga kommentarer: