onsdag 14 mars 2012

Emilie Flygare-Carlén, Skuggspel, förra delen

Jag har nu läst klart första delen av Emilie Flygare-Carléns Skuggspel, om uppväxtstad Strömstad och livet där, som jag tidigare skrivit lite om här. Det har varit trögare än väntat och jag misstänker att jag helt enkelt börjar bli mätt på Flygare-Carlén.

Nå väl.

Flygare-Carlén skriver sin stads och sin familjs historia på samma sätt som hon skriver sina romaner, och hon är en mästare på att brodera ut minsta anekdot. Som i avsnittet om Liljan på Sotens strand, där den väna Juanna efter visst trassel får sin älskade Lauritz för att snart förlora honom. Deras lycka hotas först av att Juannas väninna Konkorida också är förälskad i Lauritz och att Juannas kusin Engelbert är förälskad i Juanna, in till vansinnets gräns. Strax efter giftermålet försvinner Lauritz på sjön och Juanna stelnar i sin olycka till en pliktuppfyllande stod. För att göra sin far till viljes gifter hon sig med Engelbert, men så, efter åtta år som slav i Afrika, dyker Lauritz upp igen. Juanna älskar honom fortfarande men anser det vara sin plikt att hålla skenet uppe. Hon kan dock inte längre leva med Engelbert utan vill bara vara hustru på pappret. Lauritz ger sig av från trakten utan att det blivit allmänt känt att han lever, Engelbert far till sin egendom på annat håll och Juanna lider stoiskt resten av sina dagar.
För deras skull, vhilka måhända betrakta detta "slut" såsom otillfredsställande och af Juanna fordrat ett annat handlingssätt, måste vi erinra att denna tids- och sedemålning ej får betraktas såsom ett konststycke hopfogadt efter författarinnans godtfinnande. Det är med denna historia så som med de öfriga i dessa skuggspel, att de, hvilande på livets egna natur-romaner, måste följa dess lagar och att, hvad helst dikten än kan sammanföra eller utveckla i bipartierna och hos bipersonerna, den dock aldrig får intrassla sig i grunddragen, det vill säga i den allvarsamma sanningen.
Jag kan dock inte annat än känna att det nog hade varit bättre att välja mellan att hålla sig till grunddragen och ta det mera kortfattat, eller att dikta på ordentligt och låta även grunddragen trassla till sig. Det senare är det hon gjort med de flesta av sina romaner - tagit personer och händelser ur verkligheten och sedan diktat friskt - och då har det ofta blivit riktigt bra. Här blir fasthållandet vid grunddragen snarast krystat då dikten runtomkring är så vidlyftig.

Efter den långrandiga historien om Sotens lilja tar det sig dock och som avslutning på första delen av Skuggspel blir vi presenterade för ett par starka personligheter, eller kanske snarare original. Först ut är Johan Magnus Lannerstjerna, som, enligt vad som tisslades i Strömstad, köpt loss sin vackra fru Maria ur ett annat äktenskap och därför fråntagits sin kaptenstitel av Gustav III. Paret lämnade kylan i Stockholm för lilla Strömstad där de kom att sprida mycket glädje i sällskapslivet. Paret Lannerstjerna levde av kärlek, fruns sömnadsarbeten och herrns egenhändigt hopknåpade tidning, vilken
hade en sjelftagen rättighet att på ett bitande och qvickt sätt parodiera alla slags svagheter, egenheter och dumheter. I dag skrattade man åt sin granne obarmhertigt, ty hur allegorisk utstyrseln än var, kände man dock så väl igen sin granne. I morgon blev man nödsakad att skratta åt sig sjelf för att icke bli ännu värre beskrattad av den öfriga publiken.
Denna veckovis utkomna skvallerkrönika om Strömstad togs väl emot, och lästes så grundligt att inte ett enda exemplar överlevt. Kanske har den inte funnits alls, men en bra historia är det och det tycks ha varit huvudsaken för Flygare-Carlén, trots orden ovan av att hålla sig strikt till verklighetens grunddrag.

Den andra personligheten är en ryttmästare Hoving, som kommer till Strömstad för att hålla sin hälsa och sina nerver i schack med bad och fiske. Han blir inhyst hos familjen Smith och prövar värdfolkets tålamod till bristningsgränsen med sina idéer rörande allt från kokkonst till bokföring, och hans försök att åstadkomma en duschanordning för daglig morgontvätt är svårslaget i dråplighet. Dock blir till slut Hoving gift med Lannerstjernas dotter och gudfar till det fjortonde barnet i familjen Smith. Författarinnan själv kommer alltså till världen och namnet Emilie hämtas från hjältinnan i Lafontaines roman Familjen von Halden (tysken August Lafontaine, inte den franske fabeldikteren Jean de La Fontaine).

Inga kommentarer: