torsdag 12 april 2012

Mare Kandre, Bestiarium

Doré lever ett enahanda liv i 1800-talets solkiga London. Han bor i ett torftigt hyresrum och arbetar på ett kontor där han ägnar dagarna åt att fylla i räkenskapsböcker. Sin lediga tid tillbringar han hos modern i barndomshemmet. Fadern har han aldrig lärt känna och modern ligger sedan tio år medvetslös i sin säng, kärleksfullt vårdad av Djuna. Doré är väl medveten om att hans liv är andefattigt, men det är först när modern dör och han hamnar i en akut livskris som så när tar kol på honom, som han förmår bryta sig loss.


Det visar sig att modern lämnat allt åt Djuna och Doré får nöja sig med en gammal dammig trälåda med några böcker och papper i. Bland böckerna finns ett litet svart läderband som tilldrar sig hans intresse, Bestiarium. Boken faller självmant upp på mitten;
på högersidan fanns ett kopparsnitt föreställandes något som såg ut som en mytologiska vattenvarelse, ett mellanting mellan en gråval och en urtidsödla eller en eldsprutande drake. På den minutiöst återgivna kroppen syntes fyra små krumma, stabbiga alligatorben som vart och ett ståtade med fyra lika stabbiga tår, vilka i sin tur pryddes av sylvassa, krökta klor. Ögonen var små, nästan mullvadsliknande, ett utandningshål satt höst upp på ryggen (men detta gick knappt att se) och små sidfenor stack fram ur buken. Varelsen hade en platt, väl tilltagen stjärtfena samt en bred, sluten mun med mycket tunna läppar.
Instucket i boken finns ett brev, skrivet med en gammaldags, snirklig handstil och det är egentligen bara två ord han kan urskilja, Sleepy Hole. Sleepy Hole visar sig vara en liten lantortsstad och en ingivelse får honom att lämna London för att med boken och brevet i fickan bege sig ut för att söka finna, ja han är inte riktigt säker på vad, ett sammanhang i sitt liv kanske. Sleepy Hole visar sig ha en på alla sätt tarvlig och inskränkt befolkning, vilken lever i skräck för odjuret i sjön, och på herrgården utanför staden, Moon Hall, bor två gamla damer vilka länge tycks ha väntat på att han skall komma.

I Bestiarium grottar Mare Kandre ner sig i livets solkiga och groteska sidor, man riktigt känner stanken när man läser. Ibland blir det lite väl groteskt för att jag skall bli berörd, men det vägs mer än väl upp av den obönhörlighet och konsekvens med vilken Kandre driver historien framåt. Allt är utförligt beskrivet in i minsta sjaskiga detalj och ändå känns inte ett enda ord överflödigt.

Att jag hittat till Mara Kandres böcker är det bästa som hänt i mitt läsande liv på länge och jag har redan lånat ännu en av hennes romaner på biblioteket.

2 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Det sista du skriver känner jag så väl igen mig i. Mycket av det samtida ter sig försumbart vid sidan av henne.

Petra Rhodin sa...

Ja, tyvärr drunknar den angelägna litteraturen lätt i det enorma utbudet. Men den finns! och det är bara att vara glad när man hittar fram till den.