torsdag 19 april 2012

Marlen Haushofer, Väggen

Jag skriver inte av glädje över skrivandet; det har bara fogat sig så att jag måste skriva, om jag inte ska mista förståndet. Det finns ju ingen här som kan tänka eller handla för min räkning. Jag är alldeles ensam, och jag måste uthärda de långa, mörka vintermånaderna. Jag räknar inte med att dessa anteckningar någonsin ska bli funna. Just nu vet jag inte ens om jag vill det. Måhända vet jag det när jag har avslutat redogörelsen.

En kvinna i fyrtioårsåldern följer med sin kusin Luise och hennes man Hugo till deras jaktstuga i de österrikiska alperna. Första kvällen går Luise och Hugo ned till byn medan kvinnan stannar kvar i stugan. När hon vaknar nästa morgon har de andra fortfarande inte kommit tillbaka. Hon ger sig ut för att se efter dem och upptäcker då att en genomskinlig vägg spärrar av henne från resten av världen. På andra sidan väggen tycks allt liv ha utplånats och människor och djur förvandlats till stoder.

Hennes dagar fylls med arbete och omsorg om de djur hon får hand om: hunden Lo, kon Bella och hennes kalv Tjur, kattan som finner en partner i skogen och får ungar. Djurens betydelse för att kvinnan över huvud taget kan leva innanför väggen går inte att underskatta. Detaljrika redogörelser för arbetet med att hålla sig och djuren vid liv varvas med grubbel och tankar. Ensamheten där på berget ställer allt i livet på sin spets. Vad innebär det att vara människa? Vad är normalt? Vad är vansinne?

Trots att hon är övertygad om att det inte finns någon levande människa utanför väggen kan hon inte sluta nära ett litet hopp om räddning. Redogörelsen hon skriver är mest för hennes egen skull, för att reda ut och få syn på detta ensam liv hon måste leva, men de är även en del av hoppet. Men andra människor är inte bara hopp, de är också hot.

En dag dyker plötsligt en man upp på sätern, han slår ihjäl kalven Tjur och hunden Lo med en yxa och kvinnan skjuter ihjäl honom. Det hela är över på ett ögonblick, men händelsen ställer hela kvinnans tillvaro på sin spets. Detta korta möte med en annan människa blir den utlösande faktorn till att hon börjar skriva ned sin redogörelse och det finns med som ett underliggande varför? genom hela texten. Att skriva redogörelsen ger henne inte svar, men det ger lugn. Vad som kommer att hända framöver vet hon inte, men hon har ändå skrivit sig fram till någon sorts tillförsikt, och det är där läsaren lämnar henne.

Väggen är en av de märkligaste och mest fängslande böcker jag läst. Allt kvinnan brottas med intresserade mig, från det handfasta arbetet med att hålla sig själv och djuren vid liv, till hennes tankar kring sin situation, sitt liv och vad som är viktigt i livet, hennes relationen till andra människor, till sig själv och sina egna handlingar, allt skrivet på ett koncist, lite omständligt och distanserat sätt, som jag tyckte mycket om.

Marlen Haushofer levde 1920-1970. Die Wand kom ut i Österrike 1968 och översattes till svenska 1983. Ytterligare tre verk av Haushofer är översatta till svenska: Vindskupan, Vi dödar Stella och Himmel utan slut.

Inga kommentarer: