söndag 8 april 2012

Thomas Nydahl, Sextio år senare

I sin senaste bok, Sextio år senare, förordar författaren och bloggaren Thomas Nydahl, inspirerad av Ryszard Kapuscinski, en fragmentarisk poetik:
När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur skall vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som fragmenten hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.
I bokens första del, som består av anteckningar under Gazakriget vintern 2008-2009, fungerar detta fragmentariska skrivsätt utmärkt. Nydahl har besökt Israel och Palestina flera gånger och tycks ha läst det mesta som skrivits rörande konflikten dem emellan, och utifrån dessa två källor målar Nydahl upp en nyanserad och tänkvärd bild av denna långdragna konflikt. En konflikt som tyvärr bara tycks djupna och att finna en väg till fred och ömsesidig respekt framstår som oerhört svårt. Förhandling har under de senaste decennierna allt mer övergått i konfrontation och någon snar lösning finns inte i sikte. Enkelt och effektfullt visar Nydahl hur den långdragna konflikten och dess gift av våld och misstro genomsyrar vardagen, och knyter fint ihop detta med de övergripande politiska och religiösa linjerna.

Sedan följer två texter som jag är mer tveksam till.

Först ett förarbete till en bok som Nydahl planerar att skriva om West Midlands / Black Country i England. Även detta område har Nydahl besökt i omgångar och mycket av det han sett har gjort honom beklämd samtidigt som det givit upphov till många tankar rörande ett samhälles uppgång och fall. Jag tvivlar inte på att det finns mycket intressant att skriva om Black Country, men att läsa om dessa uppslag utan fördjupning är inte speciellt givande. "Texten om Black Country talar för sig själv" skriver Nydahl i förordet, men det gjorde den inte till mig.

Så följer en text om Libyen, med anteckningar gjorda under tiden för den konflikt som ledde fram till att diktatorn Kaddafi avsattes och dödades, och något lite om efterspelet. En text som till stora delar känns daterad: det är mycket spekulerande kring vad som skall hända i frågor som vi faktiskt vet svaret på, som att Kaddafi inte lyckades bita sig kvar vid makten, och detta stod ju klart långt innan boken kom i tryck. Det finns även med en diskussion, eller kanske rättare sagt en del farhågor, om vad som kommer att hända i Libyen nu, men de hade behövt utvecklas för att bli riktigt intressanta.

Avslutningsvis finns dagboksanteckningar från en vistelse på sjukhus efter en allvarlig cellgifts-förgiftning som Nydahl råkade ut för. Det slutade som väl är hyggligt bra. Även den oväntade och ofrivilliga paus i tillvaron som förgiftningen innebar skriver Nydahl om på det fragmentariska sätt som han förordar, och nu fungerar det åter igen utmärkt väl. Vämjelse och förundran blandas inför vad giftet gör med kroppen, och den ofrivilliga bortavaron från vardagens lunk av läsande, skrivande och umgänge med de närmaste, sätter denna i ett nytt ljus.

Sextio år senare är andra delen av tre i en serie böcker Nydahl ger ut på det egna förlaget Vaka över ensamheten. Den första delen, Kulturen vid stupet, kom ut förra året och den skrev jag om här.

Inga kommentarer: