fredag 25 maj 2012

Beate Grimsrud, En dåre fri

När kursen är slut får vi ett par papper som ledarna skrivit utifrån det vi berättat. "Händelser i ditt liv som kan vara orsak till att du hör röster." Det är då tanken på att skriva en bok om rösterna dyker upp.
   Vet inte om jag lärt något. Om rösterna kommer att avta. Men en dag ska jag skriva en bok om alltihop. Om jag vågar.

Nog vågade hon! Boken är skriven och Beate Grimsrud har berikat autofiktiongenren med en varm och nyanserad skildring om att leva med psykisk sjukdom.

Eli är framgångsrik författare, kommer ut med ständigt nya verk, reser runt och talar om sina böcker för en entusiastisk publik, får fina priser. Hon har härliga vänner och en kärleksfull, om än lite speciell, familj. Och så har hon Espen, Emil, Erik och prins Eugen, rösterna som tillkommit under årens lopp och som ständigt finns med, redo att lägga sig i allt hon företar sig.

Eli växer upp i Norge, har det kämpigt i skolan - dyslexi och en svår synskada sätter käppar i hjulet - men trots att hon inte kan vare sig läsa eller skriva vet hon tidigt att hon skall bli författare, och det med en härlig självklarhet: hon har berättelserna, stavningen kan man alltid få hjälp med. Elis ungdomstid är turbulent, hon spelar fotboll, provar droger och berättar historier. Så småningom flyttar hon till Sverige, går skrivarkurs, får vänner för livet, kommer ut med sin första roman. Och drabbas av sin första psykos.

Stora delar av En dåre fri handlar om Elis liv med rösterna, psykoserna och psykvården. Rösterna tar stundtals över helt och det är en ständig kamp att låta Eli vara huvudperson i sitt eget liv. Under många, många år har Eli ständig kontakt med den psykiatriska vården och det är en nyanserad bild av denna som kommer fram. Ibland går det riktig snett, men detta är ingen uppgörelse, utan en insiktsfull skildring där vårdpersonalens viktiga och många gånger svåra arbete får ett erkännande. För att psykisk sjukdom är svår att hantera, både för den sjuke, de anhöriga och vården, är ingenting att hymla om.

Litteraturen spelar en stor roll i Elis liv. - "Bra litteratur gör bara gott" - och det egna skrivandet är hennes livsluft. Något hon alltid kommer tillbaka till: "Skriver jag har jag kommit till centrum i mitt eget liv. Hemma i mig själv." Att Eli skulle ha gått under för länge sedan om hon inte haft sitt arbete är det ingen tvekan om. Här är det litteratur på liv och död och det är något som gör En dåre fri till en upplyftande roman, trots det svåra ämnet: här tas både livet och litteraturen på fullaste allvar.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Du skrev texten jag inte hann.

Det är en strålande roman, och mycket rörande, trots hennes talang för torr humor och självdistans. Eller - just därför.

Petra Rhodin sa...

Just därför! Tillsammans med den korthuggna sakligheten. Att hon litar på att läsaren skall förstå.