onsdag 9 maj 2012

De tunga stenarna vila för mig

Har just avslutat läsningen av en erbarmligt dålig roman, en roman så häpnadsväckande tarvlig och osympatisk att jag inte ids skriva om den här på bloggen. Det är första gången det händer och, hoppas jag innerligt, den sista.

För att lugna mina hårt anspända läsnerver tar jag hjälp av Edith Södergran: med hennes Dikter och aforismer lär varje fall av svårare läschock kunna botas.

Den låga stranden

De lätta fåglarna högt uppe i luften
flyga ej för mig,
men de tunga stenarna på den låga stranden
vila för mig
Länge låg jag vid det dystra bergets fötter
och lyssnade till vindens kommando
i furans starka gren.
Här ligger jag på buken och blickar rakt framför mig:
här är allting främmande och väcker inga minnen,
mina tankar blevo icke födda på detta ställe;
här är luften rå och stenarna hala,
här är allting dött och väcker ingen munterhet;
utom den söndriga flöjten våren lämnat på stranden.

Ur Dikter (1916)

3 kommentarer:

mimmimarie sa...

Men du måste avslöja vad som är så dåligt!

Nattens bibliotek sa...

Jag blir också nyfiken. Vad var så tarvligt?

Petra Rhodin sa...

Det klichéartade persongalleriet, med den gnälliga, inskränkta och småelaka huvudpersonen i spetsen, gestaltningen utbytt mot ett ältande "vad det är synd om mig", föraktet för alla som inte tycker precis som man själv, må det så röra intressen, mat eller inredning, alla de korkade påståendena som framförs som sanningar, den haltande dialogen, you name it!

Kanske borde jag inte nämnt eländet alls på bloggen, men det faktum att man kan bli fysiskt illamående av att läsa en dålig roman var en ny upplevelse för mig. Trött och irriterad är väl en sak, men kräkfärdig!?!