fredag 18 maj 2012

Lillian Hellman, Scoundrel Time

Lillian Hellman (1905-1984) gjorde dundersuccé på Broadway 1934 med sin pjäs The Children's hour. En skolflicka anklagar två av sina lärare för att vara lesbiska och innan det står klart att det inte är sant hinner den ena av lärarna förlora sin fästman och den andra tar livet av sig. 691 föreställningar på raken gjorde Hellman både rik och berömd. Andra kända dramer av Hellman är The Little Foxes (1939), Watch on the Rhine (1941) och Toys in the Attic (1960).

Under nästan 30 år levde Hellman (till och från) tillsammans med författaren Dashiell Hammett och båda två kom att bli utsatta för den aggressiva kampanjen mot misstänkta kommunister som bedrevs i slutet av 1940- och början av 1950-talet, ledd av Joseph McCarthy och the House Un-American Activities Committee. McCarthy och HUAAC jagade med ljus och lykta efter alla som på något sätt kunde misstänkas för att vara kommunister, eller åtminstone nästan kommunister, må vara på hur vaga grunder som helst.
If you differ from society, no matter how many pieties they talk they will punish you for disturbing them. 
Scoundrel Time är den tredje delen av Hellmans memoarer och i den beskriver hon sina erfarenheter som "unfriendly witness". Till de vänliga vittnena räknades de som var tillmötesgående och gav kommittén vad den ville ha, det vill säga syndabekännelse och namn, medan de ovänliga vittnena var de som vägrade ange sina vänner och bekanta. Hammett hamnade i fängelse och alla inkomster från hans verk konfiskerades. Hellman slapp fängelse men blev svartlistad.

I Scoundrel Time redogör Hellman lugnt och sakligt för hur hon uppfattade det som hände och hur det kom att påverka henne, både som människa och som dramatiker. Under hela redogörelsen ligger frågan och gror om hur denna idioti, ovärdig ett demokratiskt samhälle, kunde komma till stånd och få fortgå under så lång tid som den gjorde. Och besvikelsen över att så få, speciellt bland de intellektuella, höjde sin röst emot:
But radicalism or anti-radicalism should have had nothing to do with the sly, miserable methods of McCarthy, Nixon and colleagues, as they flailed at Communists, near-Communists and nowhere-near-Communists. Lives were being ruined and few hands were raised to help. Since when do you have to agree with people to defend them from injustice?
Angiveriet, de vaga anklagelserna, telefonavlyssningarna, konfiskeringen av egendom, de tjocka filerna, allt för tankarna till de kommunistiska övervakningssystem man ville bekämpa. Att det var obegripligt för många av dem som blev utsatta är inte att undra på och i den hysteriska stämning som rådde var det många som gjorde vad de kunde för att lista ut vad kommittén ville att de skulle erkänna och, som Hellman uttrycker det, "scratched around hard for dramatic revelations, inventing sins for the Inquisitor priests."

Scoundrel Time är det första jag läst av Hellman och jag tyckte mycket om hennes korthuggna och lite syrliga stil. Den hysteri och förvirring som rådde kring processerna, liksom den skada de orsakade, kommer fram utan att hon använder några stora åthävor. Och hennes sorgliga och lite uppgivna slutsats blir att det kommer att ske liknande missgrepp igen.

2 kommentarer:

Ingrid sa...

Tack för att du fick mig att minnas Hellmans "Julia"- som jag såg som film för ganska länge sedan nu. Jag tycker också mycket om Hellmans sätt att skriva. En mycket intressant kvinna.

Petra Rhodin sa...

Verkligen intressant! Jag är sugen på att läsa någon av hennes pjäser. Och självfallet de andra delarna av hennes memoarer.