söndag 13 maj 2012

Mare Kandre, Bübins unge

På omslaget till Mare Kandres tredje bok, Bübins unge, finns ett porträtt av en flicka taget av författaren och amatörfotografen Lewis Carroll. Det är ett märkligt porträtt, både oskyldigt och oroande, och till boken sällsynt välvalt, liksom det citat ur Carrolls Alice i underlandet som bildar utgångspunkten för Mares roman:
Jag undrar så vad som kan ha HÄNT med mig? På den tiden när jag läste sagor trodde jag att sånt aldrig hände och nu har jag hamnat mitt i det. Det borde skrivas en bok om mig, borde det. Och när jag blir stor skall jag skriva en - fast jag är ju stor nu, la hon till i vemodig ton. I varje fall finns det inte plats att bli större härinne.
Flickan Kindchen bor tillsammans med Onkel och Bübin i ett hus med stor trädgård på landet utanför en by. Tiden är vagt gammaldags, med hästskjutsar, vattenpumpar och dass. Allt tycks lugnt och lojt, tills den dag Kindchen får sin första menstruation och Ungen dyker upp som från ingenstans. Till råga på allt lämnar Onkel och Bübin strax därefter Kindchen och Ungen ensamma i huset.

En vanlig läsning av Bübins unge är att den handlar om vuxenblivande: flickan som blir kvinna och försöker hitta sig själv i sin förändrade kropp. För att kunna göra det behöver hon komma över barnet i sig. Och det är även så jag läser Kandres roman.

För Kindchen är övergången från barn till vuxen något svårt, något att genomlida i hetta och umbäranden, något som kräver hårdhet att klara sig igenom. Ungen framstår som det flickstadie hon behöver frigöra sig ifrån för att kunna gå vidare i livet. Först när Ungen är död kan hon vända sig utåt världen igen. Att Onkel och Bübin reser iväg understryker att hon står ensam att upptäcka och acceptera sin vuxenhet.

Att läsa Bübins unge som en skildring av ett svårt vuxenblivande fungerar mycket väl och gör den samtidigt uthärdlig att läsa. För läser man den bokstavligen blir den liksom för hemsk: Två barn som lämnas ensamma, utlämnade åt hunger och misär. Den äldre flickan hanterar sin utsatthet genom att göra sig hård och oåtkomlig för den yngre flickan, som hon hade kunnat hjälpa men istället plågar till döds.

Kindchens väg till att acceptera den förändring hon genomgår är sävlig och närmast outhärdlig. Men också förunderlig: det svåra och mörka skrivs gärna ut med förhoppningsfulla utropstecken. Som om Kindchen trots sina försök att göra sig hård och likgiltig ändå inte kan låta bli att förundras över det som sker:
Det är tätt och mörkt, som om man står under det värsta tryck!
Att Bübins unge är en text som uppmuntrar till tolkning framhålls även av Aase Berg i hennes efterord. Berg anser tolkningen om den lilla flickans övergång till kvinna vara för snäv och vill istället lyfta fram temat ensamhet och separation, vilket jag i och för sig tycker att den tolkning Berg menar vara för snäv gör, samtidigt som hon gör en stor poäng av långsamheten, lojheten och inåtvändheten, och vill se texten som en kritik av konsumtionssamhällets krav på snabba kickar, vilket jag för min del nog tycker är lite klichéeartat - alltid detta konsumtionssamhälle! - och Bergs påstående om att "Bübins unge tar det ofokuserande degandet i försvar" kan jag inte riktigt hålla med om, snarare framstår det "ofokuserande degandet" som en strategi Kindschen försöker ta till men inte lyckas med, saker hamnar ändå hela tiden i fokus och rastlösheten kryper i henne och tvingar henne ut på strövtåg.

Men vad som är rätt och fel - vuxenblivande eller ensamhet och separation, degande eller rastlöst sökande - är inte det viktiga, poängen är att Bübins unge är en kort men tät text, som inbjuder till tolkning och funderingar, en text som skär sig in i läsaren och lämnar avtryck.

Inga kommentarer: