tisdag 29 maj 2012

Mare Kandre, Det brinnande trädet

"På det stora bordet i ett av rummen i Emmetts hus låg de döda pojkarna nakna intill varann, och Kitt, med sitt mjuka ansikte, och med det tunga, ljusa håret utslaget, stod bredvid och strök varsamt bort flugorna ur deras ögon med en fuktig trasa"


En familj ger sig ut på en mödosam resa för att begrava sina döda pojkar i vigd jord. Tiden är, som så ofta hos Kandre, vagt gammaldags. Familjen reser med häst och vagn, och de har inte kommit långt förrän det dyker upp en svårt haltande man som säger att han känner till en genväg. Mannen tar över tyglarna och för in sällskapet i en mörk skog. Färden genom skogen är klaustrofobisk och från den främmande mannen med det släpande benet strålar ett vagt hot.

Småningom visare det sig att det är ett stort guldstycke som mannen satt fast runt sitt ben som gör honom halt och det är inte förrän familjen gjort sig av med både den främmande mannen och guldet som de kan fullgöra sin resa. Ändå är det med hjälp av tändstickor de tagit från mannen som de får eld på ett träd, vars värme håller dem vid liv den sista natten innan de når fram med sina döda.

Familjens strävanden med kistorna är beskrivet på ett kargt och högtidligt vis. Resan är en outtalad nödvändighet. Trots alla umbäranden är det ingen som tvekar eller klagar. Denna resa måste göras. De döda pojkarna måste begravas vid byn, kosta vad det kosta vill.

Den mödosamma färden med de döda, det tyngande, förbannande guldet, det brinnande trädet, får mig att tänka på andra delen av Sema Kaygusuzs Böner som faller till marken (som jag skrev om här). Man skulle nästan kunna tro att Kaygusuz har hämtat delar av sitt mytiska stoff från Kandre, men det är nog snarare så att de båda inspirerats av myter och idéer som funnits under långa tider.

Inga kommentarer: