söndag 10 juni 2012

Björn af Kleen, Jorden de ärvde

Fideikommissen, denna regelvidriga form av egendomsförvaltning, är en feodal rest som är bortsopade över hela Europa. Utom i Sverige. Instiftandet av fideikommiss i Sverige skedde på 1700-talet, efter tysk förebild, och redan i början av 1800-talet insåg man det orättvisa och orimliga i fideikommissen, där äldste sonen fick allt, syskonen inget eller smulor. Debatten kring fideikommissen pågick under hela 1800-talet och Emilie Flygare-Carlén, som gärna engagerade sig i dagsaktuella spörsmål, skrev 1844 en roman med titeln Fideikommisset, i vilket hon visare på den osämja och de intriger institutionen kan åstadkomma i en familj, där alla tillgångar tillfaller äldste sonen, hur värdig eller ovärdig han än må vara. Flygare-Carlén hade nog blivit mäkta förvånade om hon fått veta att det skulle dröja ändå till 1964 innan Sverige fick en lag om fideikommissens avvecklande, och att fortfarande, 200 år efter att arbetet med att få bort fideikommissen påbörjades, ett sjuttiotal av dem lever kvar.

Politikers och myndigheters förtjusning i denna aristokratiska kvarleva tycks dessutom ha ökat de senaste åren, vilket Björn af Kleen tydligt visar i sin bok om adeln och dess jordegendomar, Jorden de ärvde.

af Kleen går igenom institutionens historia, men riktar främst strålkastarljuset på de senaste årens utveckling, då fideikommissen tycks ha fått något av en renässans, och åt frågan om varför det daltas så med den jordägande adeln. Det är intressant och skrämmande läsning om underdånighet och ren dumhet från berörda tjänstemän och politiker.

af Kleen tar ett brett grepp om den svenska jordägande adeln. En liten grupp som lyckats behålla jord och inflytande genom de senaste två seklens stora förändringar. Men som också kompletterats av folk, män, som tjänat grova pengar inom finans- och företagsvärlden och sedan köpt sig att gods för att förankra sin tillvaro i stadig mylla och skog. Och för att dra nytta av de skattereformer, så som slopandet av arvsskatten, gåvoskatten och förmögenhetsskatten, som tillsammans med EU:s jordbruksstöd, gynnar stora jordägare.

Ett avsnitt handlar om internatskolan Lundsberg, aktuell med anklagelser om pennalism och bidragsfusk. Hit skickas adelns barn för att fostras och drillas. För några år sedan oroade sig några föräldrar över kulturens eftersatta position på skolan och för att råda bot på detta instiftades årligen återkommande Kulturdagar. Våren 2009 erbjuder skolan eleverna en föreläsningsserie som skall inspirera och betona vikten av "de mjuka värdena miljö, etik, moral etc". Först ut att tala är en tidigare chef på Röda korset, Johan af Donner, som föreläser om "kollektivt ansvar samt värdet av ideella insatser som en merit på en framtida arbetsmarknad". Ja, nog levde han gott på sin (bristande) etik och moral i många år, den gode af Donner. af Kleen nämner inte  af Donners tjuverier på Cancerfonden och Röda korset, vilka kom fram i ljuset bara ett par månader efter att han föreläst på Lundsberg. Kanske hann af Kleen inte få med det innan boken gick i tryck, kanske tyckte han det var onödigt. Exemplet talar liksom tydligt för sig själv.

Ett annat avsnitt i Jorden de ärvde handlar om jakt, och det är bokens stora svaghet. Att det jagas i markerna och att det mest är män som jagar är ingen nyhet. Att psykologisera kring jakten är också vanligt, men af Kleens försök att göra det är riktigt misslyckat. Han plockar upp en gammal mossig teori om varför man jagar och beskriver den noggrant, bara för att sedan konstatera att det inte är någon som tar den teorin på allvar längre. Men en sådan fläck tål en annars välskriven text.

Jorden de ärvde är en gedigen bok om en relativt okänd del av Sverige: adeln, deras gods och deras livsstil. Rika, sega och inflytelserika tycks de aldrig upphöra att fascinera.

13 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

"hon visar på den osämja och de intriger institutionen kan åstadkomma i en familj, där alla tillgångar tillfaller äldste sonen, hur värdig eller ovärdig han än må vara."
Tyvärr är det ju inget som hindrar att liknande skitintriger inträffar i vilken familj som helst. De giriga är alltid värst, oavsett klasstillhörighet.
Men självklart har du en bra point, när du - eller författaren - pekar på det ålderdomliga i adelns familjejuridik, eller vad man ska kalla det. Nu är det ju naturligtvis lika mycket penningadel som lever högt på borgerliga reformer som är som gjorda för "Tjuvarnas marknad" som Jan Guillou kallade det (Tyvärr missade han ett bra ämne och en bra titel genom att slarva ifrån sig sin story om de fifflande rika).

Jag tror ändå inte att jag gitter läsa om det här, man vet liksom ändå, sa Ture Sventon. Men jag är glad att du redogör för väsentligheterna i storyn.

Petra Rhodin sa...

Flygare-Carlén riktade in sig på familjeosämjan och värdigheten. Själv tycker jag inte det spelar någon roll hur "värdig" man är, rättviseaspekterna och att alla är lika inför lagen är det avgörande. Vad jag ville ha fram med Flygare-Carlén-exemplet är det otroliga i att frågan fortfarande är aktuell. Men så länge det skrapas med foten inför monarkin så lär det väl göras även inför småkungarna.

Man vet liksom en del kände jag nog mer när jag läste. Att myndigheter och politiker, speciellt de på kulturdepartementet, så villigt låter sig styras av grevar och baroner ännu på 2000-talet hade jag inte velat tro.

Karin S sa...

Jag läste den här boken när den kom och gillade den rätt bra för att den var just välskriven. I sak höll jag dock inte alltid med af Kleen.
Det han skjuter in sig på är alltså att fideikommiss-förfarandet (fel ord men kommer inte på något bättre) som i princip är avskaffat får fortsätta på, om jag minns rätt, mellan tio och tjugo (jätte)gods.
Detta genom att fideikommissinnehavaren ansöker om och får beviljad, fortsättningen.
Jag säger inte att det är ingenting, inte ens att det är lite, för visst handlar det om mycket jord och stora egendomar.
Men vad af Kleen inte går in på är att de allra flesta fideikommissen ÄR avskaffade - och han kollar inte på hur det ser ut där, vad hände sen? Hur skiftar man ett fideikommiss, (det är nämligen ursvårt), och innebär upphävandet att privilegierna försvinner?

Det gör de alltså inte, vad jag fattat. I praktiken kan de här familjerna ordna med stiftelser och annat så att det hela håller på på ungefär samma sätt i alla fall.

Vad af Kleen mer gör är att han i stort sett verkar förbannad över att det finns en överklass och en adel, i stort sett verkar han vilja avskaffa den, alla utvikningar och tittandet in i jaktlag och skolor är väl egentligen sidospår, men han målar liksom upp en bild av helheten, vilket ju onekligen är intressant, men lite en annan story.

Och så då punkten där jag inte håller med honom. Göran Persson var den som liksom lät fideikommissen fortsätta, han menade att det var en kulturgärning. Och ur slottens synpunkt ÄR de här familjerna goda förvaltare - det kommer man inte ifrån. Själva statusen gör också att det som ingår i fideikommisset inte kan/får skingras, vilket kan vara en poäng just för hus och lösöre. Saker och historiska bevaras med privata förvaltare under lång tid.

Samtidigt kan jag inte ge af Kleen annat än rätt i att det är något rejält snuskigt med att de här familjerna OFTA lyckas lägga rabarber på än mer jord. Den kommer å andra sidan aldrig ingå i fideikommisset, men så länge vi har privat äganderätt så blir den ju kvar inom familjerna. Om de inte säljer.
Å andra sidan, det här är alltså människor som OCKSÅ plöjer ned pengar i jorden, de kan inte skapa pengar med pengar, deras jord stannar alltså inom landets gränser. Jag kan inte tycka att det är värsta sortens kapitalister. Inte i dagens läge.

Men tillbaka till att de skulle sälja, för det gör de ju inte. Hellre dör de i regel.
Jag frågade en fransk ädling som var tänkt att överta släktens gods, också han äldste sonen etc, varför eller kanske HUR de här idéerna kan överleva så pass lång tid, och det i det land där de först avskaffades. Hans svar var: Visst, i tvåhundra år har det i princip varit förbjudet, men vadå, vi har hållit på så här i över tusen år.
Med andra ord, det är inte med lagstiftning man kommer åt idéer och värderingar.

Eftersom jag är gift med en fransk greve så vet jag exakt hur den här miljön ser ut, i alla fall i Frankrike (nix, de har inget jätteslott och vingårdar, ingen egentlig förmögenhet där) och min gissning är att det här är en miljö som är sig ganska lik i hela Europa, och, jag har kommit att delvis betrakta den med andra ögon. Det finns poänger också, inte bara orättvisor.

Slutligen tycker jag inte att man i af Kleens bok får glömma att det för hans del också är en sorts upptäcktsresa i hans egen familj. Han har gått omkring och hetat af Kleen hela livet, men ingen i de här miljöerna har velat kännas vid honom som en af Kleen, eftersom det i den här miljön är fel. Det förefaller han inte kunna ta.
I hans kläder hade jag frågat MINA FÖRÄLDRAR, särskilt då mamman, som ju kom ur den här miljön, hur hon tänkte när hon gav honom det här namnet. Hon borde ha insett att det skulle kunna bli besvärligt.
Det är klart att man kan invända att de har fel allihop, det kommer inte att ändra på dem.
Jag tycker själv lite synd om af Kleen vad gäller just det för han kommer liksom aldrig att vinna. Inte dem han då verkar vilja vinna, nämligen adeln...

Gabrielle Björnstrand sa...

Nämen Karin, kom igen.
Det handlar ju inte om känslor i första hand. Utan - precis som med det kungliga apanaget - att folk som knappt har råd med en Saab, ska vara med och betala för "restaureringar" och grävjoks och planteringar och fåravel och gud vet vad för sköj, åt gamla godsägare. Löjligt. Dessutom får de EU-bidrag. Jag var själv gift med en adelsman och ingen var mera kritisk mot den gamla mossan än han (som under barndoms-somrarna flyttade från det ena släkting-godset till det andra).

Men visst, vi kan buga och tacka för att de krattar grusgångarna fram till slottet vid våra (icke-existerande) besök. De förvaltande nolltaxerarna.

Den gamla överklassen hade åtminstone den goda smaken att förakta alltför giriga uppkomlingar och deras halvskumma affärer, nuförtiden ingår de (nästan) alla i samma liga.

Som vanligt; det finns lysande undantag. Ungefär som Victoria. Snäll och rar och präktig adel.

Petra Rhodin sa...

Att af Kleen är fascinerad av adeln och deras livsstil råder det ingen tvekan om, och ibland blir det lite för mycket finna fel, som i avsnittet om jakten.

Arvsskiften är ofta svåra, inte bara när det finns jord och ett slott inblandat. Hur mycket funderande finns det inte när familjeföretag generellt skall vidare? Så att det är svårt är ingen ursäkt. Och att fideikommiss skulle vara svaret på att rädda kulturmiljhöer ger jag inte mycket för, även om det är just det argumentet som fick Persson och Ulvskog på fall. Det finns många andra vägar att värna intressanta kulturmiljöer och samlingar, vilket af Kleen också visar i sin bok.

Att en familj känner för den gård de brukat under generationer och därmed tar ett extra ansvar för miljön finns det många exempel på, men de allra flesta klarar detta genom att följa samma rättsliga principer som alla andra.

Hur folk väljer att leva sina liv är helt upp till dem, och där kan jag hålla med om att af Kleen blir lite för ivrig att finna fel i allt adeln gör, men att flertalet skall subventionera några fås dyra vanor för att dessa vanor skulle vara tradition och kulturarv, tycker jag är helt upp åt väggarna.

Karin S sa...

Gabrielle,
Visst kan jag hålla med om att det är fel med EU-subventioner och förmodligen även med noll arvsskatt. Men det ÄR JU VARKEN ADELNS ELLER FIDEIKOMMISSENS FEL.
Nu har du inte läst boken så lite krångligt blir det att diskutera.
Det af Kleen gör är i stor utsträckning att försöka göra det till den här gruppens fel att de följer regler och lagar. Och dessutom då att Persson och gänget (+EU då) låtit sig luras av den.
Det ska alltså vara en sorts extra manipulativ och sliskig sort, liksom. Som i stort sett styr allt.
Det är mer än tendentiöst. Det är att spela på folks fördomar.

Det är liksom en sorts förfinad och förlängd kvällstidningsjournalistik af Kleen åstadkommit. Han hänger ut folk och deras dåliga sidor och hoppas på så sätt komma åt något som han uppfattar som ett systemfel.
Jag är helt emot metoden. Däremot kan jag i och för sig hålla med om att det inte är rimligt att hålla på att förlänga de här fideikommissen. Det är förlegat, okej.
Å andra sidan - och det tar han inte upp - så blir det i stort sett ingen skillnad i praktiken när/om ett fideikommiss inte förlängs.
Egendomarna stannar inom familjerna i alla fall och de exempel jag sett har fått precis lika mycket hjälp från kulturminnesvårdande instanser som någonsin de andra.

Man kan ju betrakta det hela på två sätt. Antingen stirrar man sig blind på att det ligger en stor orättvisa i att de människor som finns på de här ställena nu och som inte gjort ett smack för att få dem än att råka födas i en viss familj - det vill säga ingenting - är det "viktiga" i frågan.
Eller också ser man hus och miljöer som det som är värt att bevara. För kommande generationer, för kommande ägare men också för andra.
Jag tycker alltså att den senare aspekten är viktigare.

Likaså finns det hos svenskar en sorts tro att människor och företag BORDE bete sig på ett moraliskt försvarbart sätt alldeles av sig själva. Möjligen gjorde människor och företag länge det, i alla fall i Sverige.
Men så är inte längre fallet, det har vi ju sett på i stort sett alla områden.
Nå, att då tro att människor och företag ska ändra sig, alldeles av sig själva och återgå till ett moraliskt godtagbart beteende bara för att det skrivs om dem i pressen - för det är ju så svensk rättskipning i stor utsträckning går till, är ju i mina ögon enastående naivt och dumt.

Det är med lagstiftning och regelverk, samt med påföljder man eventuellt kommer åt systemfel och orättvisor.
Och det är väl därför jag tycker rätt rejält illa om den här sortens moraliserande skriverier.

Ett helt OT exempel. En bekant som var journalist var så förbannad på Bonniers och Norstedts som sökte statliga bidrag för alla böcker de gav ut, och som naturligtvis fick en hel del av de där pengarna.
Men dom har ju råd att ge ut sina olönsamma böcker ändå! stimmade han och var asförbannad.
Javisst. Men de vore väl ändå DUMMA om de inte sökte pengar som också de kunde få del av?
Om det nu är ett stort problem så får man väl ändra reglerna?
Och det inte innan man funderat igenom vilka konsekvenser det kan tänkas få.

Well, samma sak menar jag gäller det här området. Och till en sån analys hjälper inte den här boken ett smack. Snarare tvärtom.

Karin S sa...

Eller för att fatta mig kort: Gärna en nationell översyn på området, samt en internationell på europa-nivå om jordbruksstöd. Men MED HELA SPEKTRUMET MED. Bitte.

Petra Rhodin sa...

Hej Karin!

af Kleen har en tydlig vinkling i sin bok och när han håller sig till frågan om just fideikommissen tycker jag att det är välskrivet och illustrativt. När han blottlägger åsidosättandet av grundläggande rättsprinciper etc, men det har jag redan skrivit flera gånger.

Sedan går han ju vidare och försöker ringa in stora jordägare mer generellt och där kan jag hålla med om att det haltar, då han vill lite mer än han förmår: det blir mer enskilda exempel som man kan tycka är intressanta eller inte. Tydligare frågeställningar och avgränsningar hade inte skadat.

Jag skulle också gärna läsa en bok om bevarande av de intressanta kulturmiljöer som många större gods utgör, men att klanka på af Kleen för att han inte skrivit en heltäckande bok om det ämnet tycker jag är orättvist då han inte gjort anspråk på att göra det. Dock framgår det tydligt av boken att det är en fråga som hänger och sladdrar här i Sverige: att det inte finns någon helhetssyn i frågor som vad som är värt att bevara, hur det bäst skall göras, vem som skall ha tillgång till det etc. Vet inte hur det är i Frankrike, men i Storbritannien har de ju sin National Trust och tycks ha funderat några varv mer kring dessa frågor än här.

Petra Rhodin sa...

PS Att ta ett helhets grepp om EU:s jordbrukspolitik skulle verkligen inte skada. En fråga värd en annan, egen, bok.

Karin S sa...

Hej Petra,
Ser nu att jag inte fick med dig i kommentaren ovan, men bra att du läste den i alla fall. I synnerhet som jag vände mig också till dig.

Okej, vi är inte helt överens om själva tendensen i af Kleens bok. Men bitvis.

Vad gäller kulturmiljöer i Sverige har jag verkligen ingen överblick. Dock vet jag, eller tror mig veta kanske, att det finns ovanligt många bevarade (nu talar jag om slott och herrgårdar) i landet, kanske inte i antal om man jämför med kontinenten, men procentuellt liksom, och det beror på den långa och exceptionella fredsperioden förstås.
Med andra ord, gamla hus med bevarade inredningar och möbler som det ju finns rätt gott om i Sverige, är väldigt mycket mer ovanliga i Frankrike och jag gissar på hela kontinenten.
Det tycker jag ger det svenska arvet ytterligare en dimension.

Sen finns det en nisch inom svensk byggnadsvård som kan de här grejerna och det finns också pengar att söka och få om man nu sitter på gamla hus och möbler. Det är väl riksantikvarieämbetet som är myndigheten? Som jag, med insyn i enstaka exempel, fattat det så finns en fungerande struktur, helt enkelt.

I Frankrike tror jag dock att den är större, bredare och att det finns både mer pengar och mer gamla hus. För vanliga människor som äger gamla hus finns någon sorts motsvarighet till rot. Man drar av på skatten, men det finns också ett starkare krav på tillgänglighet i ett sånt läge. Det vill säga, ska man få dra av så ska huset vara öppet för allmänheten ett visst antal dagar om året.
Sen finns en jädra massa bidrag att söka från kommunal nivå och uppåt.
Och det finns ett enormt antal byggföretag som kan gamla tekniker och använder dem, de har en sorts kvalitetsstämpel från staten och hur mycket jobb som helst.
Och det finns hela städer, typ Avignon, som skulle vara ruiner om inte staten pumpade in pengar OCH lät privatpersoner/företag underhålla dem istället för att betala skatt. Typ.
Det hela är liksom en jättesektor i Frankrike, därvid lag råder en skillnad mot Sverige, där man nog har en struktur för enskilda objekt men kanske inte alltid kläm på helheten, historiska miljöer i stort. Ändå tror jag alltså att kunskapen finns i Sverige, liksom pengar att få om man har anledning. Men det är inte något som egentligen allmänheten vet så mycket om. Det är mer en subkultur eller en nisch i Sverige, här ett allmänintresse, eller något som intresserar en betydligt bredare allmänhet.

Här är medvetenheten om kulturarvet också i form av byggnader och städer mycket stor. Det finns o

Well, svårt att sammanfatta det hela, men för de svenska slottens del önskar jag dem en framtid i lugn och ro. Jag tror alltså att de oftast mår bättre av att förbli en privat ägo, än att bli kursgårdar eller jippoanläggningar.
Men resonerar man så, så får man liksom ta att en hel del orättvisa (dock inte nödvändigtvis fideikommissen) består.

Likaså kom jag att tänka på en bok jag läste om för några år sen men som jag aldrig läste då. Har glömt titeln, kanske var det bara en artikel? Det var hur som helst Per Landin som skrivit om slott och herrgårdar i fd Östtyskland.
Och det var en otroligt sorglig läsning.
Om jag minns rätt.

Karin S sa...

Det här slottet, Grönsö, hamnade jag på lite av en slump, läste även en liten bok om hur nära samarbetet mellan ägarfamiljen och kultvården på lokal nivå var.
http://www.gronsoo.se/om-gronsoo.asp
Tror inte att det är ett unikt exempel.

Petra Rhodin sa...

Hej Karin!

Intressant om läget i Frankrike. Tack för det!

Att vara emot fideikommiss är inte det samma som att vara emot privat ägande.

Att det finns många privata ägare till äldre hus, gårdar och riktiga slott, vilka ägnar dem stor omsorg och verkligen gör en kulturinsats råder det ingen tvekan om. Men det gäller även mindre storslagna miljöer än slott och herresäten och det arbetet är inte mindre viktigt.

Bara för att ens hus är stort och pampigt tycker jag inte att det är okej med privilegier. Och där har vi en fråga om hur man ser på rättvisa, just som du påpekar.

Grönsö tycks vara ett fint exempel på samarbete mellan privat och offentligt, med ömsesidig respekt. Skall läsa mer om det.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag känner att jag orkar inte riktigt gå i clinch med det här. Tycker det räcker med en del av Petras inlägg:
"Hur folk väljer att leva sina liv är helt upp till dem, och där kan jag hålla med om att af Kleen blir lite för ivrig att finna fel i allt adeln gör, men att flertalet skall subventionera några fås dyra vanor för att dessa vanor skulle vara tradition och kulturarv, tycker jag är helt upp åt väggarna."

Alltså, jag är inte så mkt för de där moralisernade tonfallen heller. Men det finns många sätt att sköta egendom på, och vad beträffar Göran Persson hade han väl siktet inställt på sina egna EU-bidrag.
När vi bodde i Östergötland, maken och jag, fanns det slott som ingen orkade sköta om. Bland annat det härliga Bjärka Säby. Där gick pingströrelsen in och gjorde förmodligen en bra affär, men de skapade också något för sina rehab-människor, på det stället.
Sen fanns det kulturhus i Linköping som folk fick köpa för en spänn, och rusta upp dem själva. Det var en jäkla byggsnurr på vår gata. (Inte precis hos oss). Men det var ju en bra grej.

Finns många sätt att bevara kulturarv utan att betala avdragen för andras middagar, bilar, traktorer, gödsel, nolltaxering och pikalurver. Tjing tjong!