söndag 24 juni 2012

Virginia Woolf, A Room of One´s Own

Virginia Woolfs ständigt aktuella essä A Room of One´s Own (Ett eget rum) bygger på två uppsatser som hon läste upp i oktober 1928 på temat "kvinnor och fiktion". Ett brett tema som väcker många tankar och erbjuder många trådar att nysta i, och några säkra svar på frågor kring kvinnans och fiktionens sanna natur har hon inte:
All I could do was to offer you an opinion upon one minor point - a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction.
och det är ju inte illa det!

Woolf ägnar större delen av sin essä åt att visa på de olika förutsättningar som män och kvinnor historiskt haft att ägna sig åt att skriva, där, förutom pengarna och rummet, även uppmuntran och acceptans för skrivandet som uttrycksmedel får stor plats, liksom skillnaderna i utbildning och den patriarkala synen på kvinnan som underlägsen mannen i allt.

När jag läser om vikten av att få utrymme för sitt skrivande kan jag inte låta bli att tänka på paret Beskow. I hemmet hade Natanael ett arbetsrum dit dörren var stängd och där han absolut inte fick störas medan han skrev sina psalmer och skrifter om olika religiösa spörsmål. Elsa å andra sidan hade sitt skrivbord i ett genomgångsrum, där dörrarna alltid stod öppna och hon ständigt fanns tillgänglig för de sex pojkarna medan hon skrev och målade sina barnböcker.
Elsa Beskow, akvarell ur Tomtebobarnen, 1920
Woolf ger en stor eloge till dem som vågade bryta mark, som skrev trots alla hinder som omgivningen satte upp för dem. All stor litteratur uppkommer i ett sammanhang och är beroende av dem som gått före, och att kvinnor från medelklassen började skriva under 1700-talet är en sak som Woolf lyfter fram som avgörande för den snabba utvecklingen av kvinnor skrivande under 1800-talet:
For if Pride and Predjudice matters, and Middlemarch, and Villette and Wuthering Heights matter, then it matters far more than I can prove in an hour's discourse that women generally [...] took to writing. Without those forerunners, Jane Austen and the Brontës and George Elliot could no more have written than Shakespeare could have written without Marlowe, or Marlowe without Chaucer, or Chauser without those forgotten poets who paved the ways and tamed the natural savagery of the tongue. For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common. [...] All women together ought to let flowers fall upon the tomb of Aphra Behn* [...] for it was she who earned them the right to speak their minds. It is she - shady and amorous as she was - who makes it not quite fantastic for me to say to you tonight: Earn five hundred a year by your wits.
Mycket hände som sagt under 1800-talet och sedan Woolf skrev sin essä 1928 har skillnaderna mellan mäns och kvinnors förutsättningar att skriva minskat ytterligare, men pengar och ett eget rum, vilka ger förutsättningar för att tänka och skriva något mer än ytligt trams, är fortfarande lika viktiga, både för män och kvinnor.

Aphra Behn, teckning av George Scharf
*Aphra Behn (1640-1689), var brittisk författare, äventyrerska och spion. Hon skrev 17 pjäser och 14 romaner. Av samtida kritiker blev hon ständigt påhoppad och hånad på grund av sitt kön. Kritiken av hennes verk dominerades av personangrepp och tonen var hård.

4 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

nu ska jag sätta tänderna i den nya översättningen

Gabrielle Björnstrand sa...

Den boken fick jag av min mamma för hundra år sen, även hon fick så småningom ett skrivarrum.

Fast när du skriver det där om Beskow tänker jag på att folk är så olika; det "normala" är ju konstnären/författaren med stängd dörr och omutlig koncentration, eller försök till dito. Medan t.ex. den hypersociale William Turner ofta målade med vänner i rummet, or - so they say. Jag minns också att målaren Kylberg gärna hade sin fru i rummet, nära. Och den - av mig föga gillade - författaren Fay Weldon satt och skrev i ett kök, med barn in och ut, samt en jazzmusiker i ena hörnet. Somliga gillar visst hela kittet. Or so they say.

Petra Rhodin sa...

Hannele,
Roligt att det finns förlag som vågar satsa på nya översättningar, det var när jag läste om den som jag fick tummen ur att skaffa mig ett eget exemplar av boken.

Gabrielle,
Jane Austen skrev i vardagsrummet, omgiven av familjen, oftast dock "bara" modern och den älskade systern Cassandra. Vad hon tyckte om den arbetsmiljön vet jag inte, men resultatet blev ju bra.

Att skriva på kafé är omhuldat av många, men det är nog lättare att få arbeta ostört i en offentlig miljö än i ett hem.

Gabrielle Björnstrand sa...

Just det - café glömde jag bort. Där sitter ju annars Magris, på Café san Marco i Trieste.
Ja, jag tror det är en bra idé. Vi kan nog gemensamt - läsare och skrivare - räkna upp många som gjort just det. Mest män dock. Och så mitt gamla vanliga exempel Jenny Diski, på tåg.