torsdag 12 juli 2012

Kristina Ekero Eriksson, Årstafruns dolda dagböcker

Vad jag ägt och förlorat! Allt.
Märta Helena Reenstierna (1753-1841), mer känd som Årstafrun, levde ett långt och händelserikt liv och under nästan femtio år förde hon en detaljerad dagbok. Det är denna dagbok Kristina Ekero Eriksson haft som grund till sin biografi över Märta Helena: Årstafruns dolda dagböcker. Materialet är omfattande och Ekero Eriksson har fått sålla ordentligt:
Även om Årstafruns "sysselsättningar" med spritning av ärtor, slakt, ljusstöpning och handarbete är intressanta, så är de i mitt tycke inte det mest märkliga man kan berätta om hennes liv. Då är hennes förhållanden till de människor som stod henne nära mer fängslande - maken Christian Henrik, sonen Hans Abraham, de sju döda barnen, vännen Carl Michael Bellman, gårdens informator herr Kindberg, grannarna på Årsta holmar, höga officerare i sonens regemente, den svekfulle brodern Johan Abraham och inte minst Årstas liderliga pigor och försupna drängar.
Märta Helenas ungdomstid synes varit ljus. Hon växte upp i Småland tillsammans med sina föräldar och två syskon. Som nittonåring for hon till Stockholm för att njuta storstadens nöjen och finna en make, vilket var raskt gjort. Valet föll på den drygt tjugo år äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell som bara några år tidigare förvärvat Årsta gård strax söder om Stockholm. Sommaren 1775 flyttade Märta Helena som nygift in på Årsta och nästan på dagen nio månader efter bröllopet föddes det första barnet.

Den unga Årstafrun ordnade fester med ett överflöd av mat, upptåg och sång. Bellman var en kär och ofta sedd gäst. Hon besökte grannar och vänner och så snart något intressant tilldrog sig i staden, så som en avrättning, generalexercis på Ladugårdsgärdet eller kröning av en ny kung, beordrade hon fram sin vagn och for dit. Hon promenerade i sin vackra engelska park, kurtiserade sonens informator och skällde på tjänstefolket.

Men det dröjde inte länge förrän tragedierna började. Sju av de åtta barnen dog som små i någon av tidens alla barnagissel så som strypsjukan (difteri) och rödsoten (dysenteri). Endast en son, Hans Abraham, nådde vuxen ålder. Föräldrarnas omsorger om det enda kvarvarande barnet visste inga gränser och de bekymmer han orsakade - slöseriet med pengar, spritproblemen och springandet hos pigorna - skar djupt in i Märta Helena. Trots allt de gjorde för sonen gick det bara snett. Eller kanske just därför.

Biografin bygger som sagt till största delen på den dagbok som Märta Helena började skriva 1793 och sedan fortsatte föra tills synen svek henne på ålderns höst. Det roade och tröstade henne att skriva och under tjugo år förde hon också en journal, Allehanda, parallellt med dagboksskrivandet. Så det är Märta Helenas syn på skeendena som kommer fram, hennes perspektiv som totalt dominerar. Att bygga en biografi på i stort en enda partisk källa medför svårigheter och att Ekero Erikssons sympatier ligger hos Märta Helena råder det ingen tvekan om. Även om författaren försöker hålla sig någorlunda neutral är det ofta som Märta Helenas omdömen förs fram som sanningar. Men i en fråga kan Ekero Eriksson ändå inte låta bli att försiktigt ifrågasätta Märta Helena och det är i hårdheten gentemot det enda barnbarnet.

De sista fyrtio åren levde Märta Helena ensam på Årsta, bitter över att alla gått förlorade för henne, men det hade inte behövt vara så. Hon hade ett barnbarn, pojken Abraham Johan, som Hans Abraham fått tillsammans med en av huspigorna. Utifrån dagens synsett är det svårt att förstå Märta Helenas styvnackade avsky och envetna försök att göra livet än surare för mor och barn än det redan var. Att det verkligen var Hans Abraham som var far till pojken var det ingen som förnekade, men familjen med Märta Helena i spetsen gjorde allt för att hålla honom ifrån sig. De betalade en struntsumma om året till modern och gjorde vad de kunde för att slippa undan så billigt som möjligt. Märta Helenas harm gentemot pigan visste inga gränser och de få gånger hon sänker sig till att nämna henne i dagboken är det med förbittrade skällsord. Tanken att de hade ett ansvar för pojken eller att han kunde vara en möjlighet istället för en belastning för familjen tycks aldrig ha snuddat vid henne.

Men att det är Märta Helenas synvinkel som dominerar är också intressant och bäst blir det när Ekero Eriksson låter Märta Helena tala själv. De utdrag ur dagboken som finns med ger ett kvickt, skarpt och roande intryck och jag skulle gärna läsa mer av Årstafruns egna ord. Det finns en gammal utgåva i tre band med utdrag ur dagböckerna, men de utgör endast en femtedel av hela materialet. "Renskrivet på maskin fyller dagböckerna 5000 A4-sidor och att läsa dem är som att hamna mitt i en lavin av 200 år gamla händelser", skriver Ekero Eriksson. Det vore något att få ta del av.

2 kommentarer:

mimmimarie sa...

Jag älskade också boken om Årstafrun och blev lika glad när jag upptäckte att man kan bli vän med henne på Facebook där ett utdrag ur hennes dagbok från något år publiceras varje dag. En fantastisk källa till kunskap och glädje.

Petra Rhodin sa...

Synd att hon inte fått en blogg tillgänglig för alla, men ändå, Facebook ger läsare, det hade nog Märta Helena gillat.