lördag 22 september 2012

Ellen Mattson, Vinterträdet

"Vad är det de vill ha av en okänd människa? Det måste vara något mer än ett namn på ett papper, tror du inte det? Först vill de röra vid mig. Sen vill de ha bitar av mig. De bryter loss bitar och äter upp dem som Hans och Greta."
"De beundrar dig", sa jag igen.
"De beundrar mig, de föraktar mig, de tycker om att se mig dö, de vill läsa om mina hjärtesorger, snart kommer de att glömma mig. Jag vill inget hellre. Så fort jag har en miljon dollar reser jag hem."

För en tid sedan visade svt/ur en dokumentär om fotomodellen Kate Moss, Kate! Så skapas en ikon. Moss är en av modevärldens absoluta darlings och programmakarna har inte haft svårt att finna folk som gärna pratar om Moss, men inte ett ord av Moss själv finns med. Redan när hon i de tidiga tonåren började arbeta som modell undvek hon att tala med journalister eller på annat sätt göra några offentliga uttalanden, något som hon sedan konsekvent hållit fast vid. Tystnaden i kombination med att bilder av henne år efter år kunnat ses "överallt" har säkerligen bidragit till hennes ikonstatus inom modevärlden.

En annan berömdhet som det talats mycket om men som själv sagt mycket lite är skådespelerskan Greta Garbo. Garbo undvek offentligheten, så gott hon nu kunde och snarare av obehag än av medveten strategi, och frågan kring vem hon egentligen var, vem som fanns bakom den vackra ytan, intresserade filmpubliken när det begav sig och tycks fortfarande leva.

I sin roman Vinterträdet försöker Ellen Mattson skriva sig närmare människan Greta Garbo. Romaner om verkliga personer blir lätt suspekta men Mattson har undvikit de mest flagranta fallgroparna, som att låta den verkliga personen vara jagberättare, och närmar sig Garbo med hjälp av den fiktiva sekreteraren och sällskapsdamen Vendela Berg.

Vendela är föräldralös och har vuxit upp hos en faster i Göteborg. Nu är hon färdig med sin utbildning, anser släkten som står för underhållet, och hon skickas till USA för att arbeta i en farbrors företag. På båtfärden över Atlanten träffar Vendela filmstjärnan Greta Garbo och hennes liv tar en oväntad vändning. Garbo plockar helt sonika upp Vendela och bestämmer att hon skall skippa farbrodern för att istället bli Garbos companion. Vendela är inte svårövertalad. Lugn, iakttagande, saklig och praktisk, och utan tillstymmelse till egna ambitioner, framstår hon som en riktig tjänsteande och Garbos självklara sätt att bestämma hur de skall ha det drar med Vendela. Hon känner sig räddad och är beredd att följa Garbo vart denna än önskar.

Vendela inrättar sig helt efter Garbo och hennes eget liv inskränker sig till tennislektioner och enstaka kvällskurser i spanska och amerikansk litteratur. Kurser hon givetvis endast deltar i när det inte stör Garbo. Vendela engagerar sig till fullo i allt Garbo ber henne om och allteftersom glider Vendela gärna över till att tala om "vi" när det rör Garbos filmkarriär och andra förehavanden. Men när symbiosen tycks som störst bryts den plötsligt och tvärt. Till synes lika oförklarligt som allt annat Garbo tar sig för.

Även om det är Vendela som för talan så är Vinterträdets huvudperson Greta Garbo och Vendela bara ett verktyg för att komma stjärnan nära. Att skriva fiktion om verkliga personer är som sagt knivigt och det är Mattsson väl medveten om, så när hon exempelvis skall gestalta Garbos skräck och upplevelse av att bli jagad av journalister och beundrare så låter hon Garbo smita ut osedd medan den fiktiva Vendela, utklädd till Garbo, får dra hopen med sig och uppleva obehaget.

Vinterträdet tar alltså sin utgångspunkt i mystiken kring Garbo och drivs av idén att det går att ringa in hur en person som Greta Garbo verkligen var: att detta skulle kunna gå att formulera i några få ord och att man därmed skulle kasta ett förklarande ljus över stjärnan. Flera gånger kommer också frågan om hemligheten upp explicit, utan att få ett svar. Det räcker inte med filmerna, många vill ha mer, vill komma nära människan Greta Garbo, men hon släpper dem inte inpå livet och det är något som både fascinerar och retar. Att försöka komma nära och inte bli framsläppt kan bli frustrerande och det är i det ljuset jag tolkar Mattsons slutkläm. Här har hon försökt skriva sig fram till Greta Garbo och ändå kommer hon inte riktigt nära. Garbo låter sig inte infångas i fiktionens nät och till slut slänger Mattsson, irriterat, ut henne.

Även om det är Greta Garbo som är fixstjärnan i Vinterträdet så är det ändå skildringen av Vendela, denna både medgörliga och parasiterande person, som är den stora behållningen av läsningen. Slätstrukna Vendela som lever sitt liv genom någon annan.

Inga kommentarer: