fredag 14 september 2012

Lena Andersson, Förnuft och högmod


Om jag skall sammanfatta min läsning av Lena Anderssons Förnuft och högmod med två ord så får det bli vasst och väsentligt. Här har vi en skribent som inte väjer för samtidens ömma punkter och som utan omsvep går rakt på sak. Framförallt är det kulturrelativismen och trons grumlande inverkan på människors tänkande som skärskådas med en aldrig sinande frenesi. Det är uppfriskande att läsa Anderssons idoga försvar för individen, förnuftet och det kritiska tänkandet. Hon är omsorgsfull i sitt eget tänkande även när det hettar till och hon litar på att läsaren klarar att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Att jag för det mesta håller med henne gör ju inte saken sämre, men även när jag inte gör det så stimulerar hennes texter till att skärpa de egna motargumenten.

Flera av texterna handlar alltså om religion och Andersson har inget tålamod med den tankemässiga sörja som uppstår när man plockar lite här och där och inte låtsas om resten. Manuset till hennes omdiskuterade sommarprogram om Jesus finns med, i vilket hon lyfter fram sidor av Jesus som kristna sällan talar högt om. Med hjälp av citat ur Bibeln tecknar hon Jesus som en självcentrerad ledare som vill ha allt ljus på sig själv, som ger åt den som redan har, som inte tål någon kritik och som kväser alla ansatser till självständigt tänkande hos sina anhängare. Mantrat att kristendomen handlar om att vara snäll har jag hört till leda och det är uppmuntrande att det finns någon som Andersson som tar sig an uppgiften att visa på det absurda i ett sådant slappt påståenden.

I Förnuft och högmod finns det även med fyra pjäser och de var inte riktigt min likör, om ett så gammalmodigt uttryck tillåts. Det är samma teman som i de kortare texterna och fiktionen ger ju möjlighet att skruva till det man uppfattar som tokigheter ännu några varv. Pjäserna är åt det absurda hållet och lite småroliga att läsa, men tyvärr inte mer. Den direkta och avskalade ansatsen som Andersson använder med sådan framgång i de korta texterna tas med in i pjäserna och det fungerar inget vidare. Det blir så övertydligt att det blir trist. Personteckningarna är grovt tillyxade och någon gråskala finns inte, här är det svart eller vitt, gott eller ont, klokhet eller idiot.

Men som sagt: de korta texterna är vassa och väsentliga. De flesta av dem har tidigare publicerats i tidningar som DN, Fokus och Tiden, eller på nätet, och det är roligt att de nu har samlats i en bok, för detta är texter som kommer att vara aktuella länge ännu.




Inga kommentarer: