söndag 2 september 2012

Mary Wollstonecraft, Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark

Mary Wollstonecrafts högst personliga reseberättelse från 1796, Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, är fortfarande i högsta grad nöjsam läsning. Men innan jag går in på själva breven kan det vara på sin plats att sätta in boken i sitt Wollstonecraftska sammanhang.

I kölvattnet av den franska revolutionen for Wollstonecraft till Paris i december 1792 där hon umgicks med andra revolutionärt sinnade utlänningar. Under våren 1793 träffade hon den amerikanske kaptenen och äventyraren Gilbert Imlay och de inledde en hemlig men intensiv kärleksrelation. Wollstonecraft tog förhållandet på stort allvar, men för Imlay var det bara en förbindelse bland många andra. På hösten upptäckte Wollstonecraft att hon var gravid. Imlay befann sig för det mesta på affärsresor och av säkerhetsskäl registrerades Wollstonecraft på den amerikanska ambassaden i Paris som Imlays hustru. I maj 1794 föddes parets dotter Fanny. Wollstonecraft hade nu förstått att Imlay var otrogen men hon fortsatte att drömma om en gemensam framtid.

Imlay förmådde Wollstonecraft att återvända till London men väl där ville han inte veta av henne och hon gick ned sig i känslor av ensamhet och allmän onyttighet. Hon gjorde ett självmordsförsök men räddades. Det var i detta läge som Imaly kom med förslaget att hon skulle göra en affärsresa i Skandinavien för hans räkning. Ett skepp som tillhörde Imlay hade stulits och Wollstonecraft skulle försöka få det tillbaka. Det var ett uppdrag som hon gärna åtog sig: att få byta miljö och göra nytta var vad hon behövde. Kanske hoppades hon också kunna återvinna Imlay. I juni 1795 tog hon så med sig dottern och sin husjungfru och tillika barnsköterska Marguerite och steg ombord på ett lastfartyg i Hull. Redan från början fanns tanken att skriva en bok om resan och så snart hon nådde svenska kusten började hon skriva brev till Imlay med sina iakttagelser, brev som hon vid hemkomsten resolut krävde att få tillbaka. Hon kom hem i oktober 1795 och redan i januari året därpå gav hon ut sina brev från resan. Boken blev en omedelbar framgång och översattes snabbt till flera språk, bland annat svenska.


Wollstonecraft anländer alltså till Sverige med dotter och barnsköterska. Dessa lämnar hon i Göteborg medan hon far norr ut mot Strömstad. De första breven från Sverige sprudlar av upptäckarlusta. Hon intresserar sig för allt omkring sig: människorna och deras seder och bruk, matvanor och förhållningssätt, företräden och brister, liksom naturen och då gärna det storslagna och sublima. Wollstonecraft skriver med en energisk och otålig nyfikenhet, allt vill hon fånga in, hon beskriver och analyserar, generaliserar och drar drastiska slutsatser, och det är ett stort nöje att läsa.

Från Strömstad drar hon vidare till Norge och affärerna håller henne kvar i Tönsberg i tre veckor. Norge och norrmännen faller henne väl i smaken: naturen är storslagen och människorna tycks så högtstående man kan komma utan bildning. Breven blir dock allt mer känslosamma och förutom sina iakttagelser och oförskräckta omdömen utbrister hon nu allt oftare i starka känsloyttringar. Hon saknar sin dotter och även om hon inte säger det rakt ut så är det tydligt att hon är illa berörd av vad hon uppfattar som Imlays känslokyla

Affären som var upphovet till resan nämner hon bara i förbifarten, som den som dikterar vart hennes resa går, men det är säkert affärsförhandlingarna som är fröet till utbrott som detta:
Men adjö nu till fantasin och till alla de känslor som förädlar vår natur. Jag kom fram till Larvik och fann mig där omgiven av en grupp jurister av olika slag. Mitt huvud snurrade runt, mitt hjärta blev sjukt, när jag betraktade ansikten, vanställda av laster, och lyssnade på berättelser om lagvrängning, som beständigt trasslade till det för okunniga människor. Dessa gräshoppor kommer förmodligen att minska i antal när människorna blir mer upplysta. Under denna period av sämhällsutvecklingen vänder gemene man alltid slugt sin uppmärksamhet mot det egna intresset, men deras sinnen är begränsade till  några få ting och därför så trånga, att de inte kan urskilja att deras eget väl ligger i det allmännas bästa. De juridiska ämbetena gör en grupp män ännu slugare och mer själviska än de andra, och det är dessa män med hjärnor skärpta av samvetslöshet, som här underminerar moralen och förblandar rätt med orätt.
Småningom lämnar Wollstonecraft Norge och färden tillbaka till Göteborg beskrivs ingående, speciellt de dåliga världshusen och besväret med att få fram hästar i tid till den otåliga resenären. Tillsammans med dottern och barnsköterskan far hon sedan vidare till Köpenhamn och den danska huvudstaden faller henne inte i smaken. Ivrig att finna fel på allt blir hon stundtals riktigt gnällig, men gnäll tröttar gärna ut även gnällspiken: "Men låt mig nu sluta; jag är kanske lite partisk och betraktar allt med melankolins fördomsfulla blick - ty jag är sorgsen - och det har jag anledning till."

Resan avslutas med att hon tar sig till Hamburg och därifrån tillbaka till England. Hur det gick med Imlays skepp är det ingen som vet, men den reseberättelse som uppdraget gav upphov till är som sagt fortfarande ytterst läsvärd.

En bok som denna har givetvis engagerat litteraturvetenskapen och på Wikipedia finns en utförlig och informativ artikel för den litteraturvetenskapligt intresserade.

2 kommentarer:

mimmimarie sa...

Tack för tipset. Det är precis den typ av böcker jag gillar att läsa.

Petra Rhodin sa...

Om jag känner dig rätt via din blogg så tror jag också det :).