Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (I)

År 1920 reste författarinnan Anna Lenah Elgström (1884-1968) tillsammans med sin man Gustaf Collijn till Medelhavet. Europa var hårt sargat efter kriget men det var nu åter möjligt att resa som turist. 1923 gav hon ut en samling texter med sina intryck från resan: Elfenbenstornet och andra reseskisser från Medelhavsländerna.

Notre Dame de la garde, Marseille.

Reseberättelsen börjar i Marseille där Elgström besöker kapellet Notre Dame de la garde. Kapellet är fullt av små marmortavlor till Jungfru Marias hågkomst för frälsning. Elgström blev djupt berörd av sitt besök på denna plats till vilken så många förtvivlade anhöriga sökt sig för att få Jungfruns stöd i sin sorg:

Man går emellan dessa ropande stenar och detta varma, urblekta, vissna, dammiga virrvarr och känner hur hjärtan liksom ännu klappa överallt, hur orolig och mild luften är av all denna mänskliga sorg och längtan, förtvivlan och ovisshet. Men den djupaste tonen, omslutande oron som med stilla, hägnande vingar är dock en stor förtröstan.

Elgström talar i texten om "vi icke-katoliker" men hon kom senare att konverterade till katolicismen. Och med tanke på den innerlighet med vilken hon skriver om sitt besök i Notre Dame de la garde är det inte alls förvånande.

Forums pelare i Timgad

Från Marseille tog paret båt över Medelhavet till Algeriet där de besökte den gamla romerska staden Timgad. Staden övergavs på 600-talet på grund av ökenspridning och låg gömd under sanddynorna ända till 1881 då ruinerna av den grävdes fram ur sanden. Sedan 1982 finns Timgad med på Unescos världsarvslista. Men Elgström var som sagt där redan 1920 och staden var då fortfarande ett nytt och mycket exotiskt resemål. Den döda staden, en gång så full av liv och vars rikedomar ännu lyste genom resterna, ledde in Elgström på tankar kring maktens och välmåendets förgänglighet, liksom vår oförmåga att föreställa oss att det som nu är ledande inte alltid kommer att vara det. Speciellt tydligt blir det när hon står mitt i Timgads ruiner och talar med en äldre engelsman, "en av det stora brittiska imperiets söner och tjänare":

Det var ödlornas prasslande i det höga, styva gräset mellan stenarna vi hörde. De sola sig på teaterns marmortrappor, små tysta, filosofiska gröna kräk - alla världsherraväldens sista arvtagare.
- Se! säger jag. Tänk er när ödlorna värma sig i solen på det tomma och dödstysta Piccadilly!
Han skrattar. Han kan icke föreställa sig något sådant. Hans nu är när allt kommer omkring som de flestas - evigt.

Än är det liv och rörelse på Piccadilly, men att det brittiska imperiet skulle krackelera så fort som det gjorde kunde nog ingen av dem ana den där dagen i Timgad.

Sanddynorna från Djebel Aurès

Resan gick vidare genom Tunisien och Libyen till Egypten, och det är intressant att läsa Elgströms intryck av och reflektioner kring denna region som efter den arabiska våren åter är i världens blickfång och i en tid av samhällsomdaning. Det Nordafrika Elgström reser genom är koloniserat men det är ändå framförallt släkterna och religionen som präglar livet för invånarna. Elgström var mycket fascinerad av den arabiska kulturen och upplevde både platser och människor som tidlösa och romantiska. Det blir många referenser till de bibliska berättelserna och Tusen och en natt. De övergripande partierna om arabisk kultur och islam är lite torra och vaga, men när hon skriver om sina egna iakttagelser och möten med människor är hon direkt och målande och det är ett nöje att läsa

Från Kairo for paret Elgström-Collijn vidare till Sicilien, men mer om det en annan dag.

Fotona ovan är skannade ur boken. Sanddynorna har Elgström själv fotograferat, de två andra bilderna framgår inte vem som tagit.