fredag 26 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (II)

Fyra, fem timmars järnvägsresa från Palermo står på en enslig kulle ett väldigt doriskt tempel, helgat åt Diana, säger somliga auktoriteter, åt Ceres säger andra, ty auktoriteter komma ju aldrig överens.
Paret Elgström-Collijn hade nu kommit till Palermo på Sicilien och tagit in på det fashionabla hotellet Villa Igiea. En stilig byggnad inredd i jugendstil, ritad av Ernesto Basile. De önskade besöka den forntida elymiska bosättningen Segesta där det finns välbevarad ruiner av ett tempel och en teater. I ett antikvariat hade Collijn funnit en resehandbok som bestämt avrådde turister från att göra utflykter utan eskort av Carabinieri. Elgström påpekade att handboken var femton år gammal och hotellpersonalen försäkrade att under de senaste tio åren hade inga turister blivit ofredade. Alltså hyrde paret en bil med chaufför och gav sig av.
Mat hade vi också med oss, ty européer, försäkrade hovmästaren, kunde lika lite äta som sova i Calatafini, vilket är ett rövarnäste eller Alkamo, som ännu är fjärdedels arabiskt.
Vi fogade oss i vår förutsatta förfining - hovmästaren kunde ju inte veta något om de frukostar schejken i Chetma trugat i oss eller de luncher som serveras på gränsen till Tripolis.
Bilfärden på undermåliga vägar var påfrestande men så småningom kunde de ändå skymta templet i fjärran.

Templet i Segesta
Det är överväldigande på något sätt tragiskt, detta ödsliga, jättelika skrin som en död ras byggt åt en död gudinna, där det först skymtar fram i den beklämmande gröna ensligheten, vars döda stillhet endast blir så mycket intensivare genom vindens enformiga vin och de trenne vattenstrålarnas viskande vandring.
- Fiume Gaggera! säger chauffören.
- Scamander! nicka vi - andaktsfullt, fast vi äta sandwichs, ty människan är ett komplicerat väsen.
Med Scamander avsåg de vattendraget de behövde vada över för att komma fram till templet. Plötsligt uppenbarade sig dock två sicilianska ynglingar med en liten fet ponny och erbjöd dem att rida över. De fick sedan turas om att rida hela vägen fram till templet medan ynglingarna förhörde sig om Collijns erfarenheter av krig och vilka hans favoritvapen var. Väl framme försvann de båda ledsagarna hastigt och efter att vederbörligen beundrat templet fick Elgström och Collijn traska tillbaka. När de vadat över vattendraget kom deras chaufför rusande under höga rop om Brigandi. De kastade sig in i bilen och chauffören pressade allt som gick ur fordonet. Elgström fick anledning att fundera över sanningshalten i alla rövarhistorier hon hört medan hon försökte intalade sig själv att det nog ändå bara var någon slags skämt. Efter en vådlig färd kom de dock lyckligen tillbaka till Palermo.

Utsikt över Palermo, La Cala och Monte Pellegrino.
Det visade sig att chauffören fått tips om ett bakhåll vilket de båda ynglingarna med ponnyn skulle ligga bakom. Efter kriget hade det inte skett någon effektiv avväpning av de sicilianska soldaterna och det fanns många som gärna tjänade en extra hacka på att plocka av resenärer vad de hade.
Hotellpersonalen höll dock fortfarande på att vi voro de första som ofredats på de där 10 åren. Men jag har fått förklaring på det med. Efter kriget, sade chauffören, hade han icke förrän idag kört turister till Segesta. Där hade inte funnits några att köra. Vi voro de första i Villa Igiea, som vandrade omkring och gjorde utflykter.
Innan de lämnade Sicilien besökte paret Elgström-Collijn även Syrakusa, men det hoppar vi över här och nästa anhalt blir Monte Carlo.

3 kommentarer:

Ingrid sa...

Än en gång tack Petra för att du delar med dig av denna fantastiska reseberättelse.

Lennart Erling sa...

Läser dina Anna Lenah Elgström-inlägg först nu. Äldre reseskildringar är ofta fascinerande, särskilt om man varit på de platser som beskrivs. Vi var i bl a Palermo och körde upp till Segesta för några år sedan. Lite väl mycket folk, men en säregen och vacker plats, med en fantastisk utsikt.

Petra Rhodin sa...

Visst är det fascinerande! Har själv inte varit på Sicilien men hoppas komma dit någon gång.

Ja, Segesta är nog lite mer välbesökt idag än 1920 :).