söndag 28 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (III)

Varje landskap, varje trakt har ju sin egen genius, det där outsägliga, men mycket verkliga vi söka täcka med orden: "stämning, karaktär, atmosfär". Somliga äro oemottagliga för det, alldeles som somliga äro musikdöva. Andra ha genom naturliga anlag och lång övning uppodlat stor känslighet för dessa sorts intryck. Jag hade hoppats att jag själv var bland de senare, men börjar tro att jag istället hörde till de förra, där jag gick bland alla dessa ståtliga bergsperspektiv, dessa underbara blåa havsvidder och djupa raviner, klädda med ymnig grönska, så likgiltig, som om alltsammans varit målad papp och bleck.
Kasinot i Monte Carlo

Paret Elgström-Collijn avslutade sin resa till Medelhavet 1920 i Monte Carlo och Elgström var inte imponerad. Monte Carlo framstod som en teaterscen vars Potemkinkuliss hjälpte de rika och privilegierade att utestängde världens lidanden. Hon hade besökt staden före kriget och nog förväntat sig att krigets fasor och umbäranden, fortfarande i högsta grad påtagliga runt om i Europa, på något sätt skulle ha satt sina spår i staden, men icke.

Elgström stannade några veckor i Monte Carlo och känslan av overklighet, av teater och mekaniska gester höll i sig. Alla människor föreföll henne så lika som om de varit dockor, eller skådespelare som avtrubbade spelade sina roller medan de obekymrat lät pengarna de tjänat på kriget flöda. Synerna från "hungereländet" i Österrike som Elgström bevittnat på vägen ner genom Europa gjorde sig påminda och stärkte hennes äckelkänslor inför allt prål hon mötte i Monte Carlo. Visst kände hon till att Kasinot varit stängt för spel under kriget och att både det och hotellen nyttjats som sjukhus för sårade soldater, men:
Det spöklika var bara att det ögonblicket varit så kort och inte efterlämnat några spår. De privilegierade hade återupprepat sitt brott, ännu större denna gång, därför att lidandet och nöden var större, hade åter dragit igen teaterkulisserna om sig och utestängt lidandet och barmhärtigheten från denna lilla fläck, där de i sorglös yppighet odla sin själviskhet till en ogenomtränglig djungel.
Utsikt över Monte Carlo

Ett par år senare var Elgström tillbaka i trakten, denna gång för att under en längre tid bo i den lilla staden Menton. Vistelsen ger henne anledning att reflektera över hur olika man upplever en trakt som turist och som bofast. Kanske var hon ändå lite väl hård i sina omdömen efter förra besöket, funderar hon nu, och hon borde kanske inte ha uttalat sig riktigt så tvärsäkert om landskapets försvunna själ. Tid och tålamod att verkligen lära känna trakten har onekligen nyanserat hennes syn på den samma.

Menton är inte som "kokottstaden" Monte Carlo och naturens skönhet kommer här mer till sin rätt, för att inte tala om människorna. Nu bor Elgström - Collijn utanför hotellens avskildhet och kan i sin egen bostad leva efter eget håg, värma sig vid sin egen eldstad och brottas med vardagliga bekymmer - som gaskaminens läckor, kokerskans ovilja att laga annat än mjölmat och städerskans många beundrare - och kommer givetvis närmare traktens invånare med "deras mening och innehåll":
Annars kan det lätta hända en att få se så obehagliga tavlor som jag i Monte Carlo 1920. Men t.o.m. den platsen fick en mänskligare ton över sig sedan jag började dela Françoise's hopp och fruktan angående croupierplatsen som hennes bror sökte...
Även den sista reseskissen i Elfenbenstornet är från Menton. Elgström strövar genom det vackra och betagande landskapet på vita stigar genom skogklädda sluttningar eller vindlande branta trappstigar ner i dalgångarna, havet glittrar blått och ängarna blommar, alltid finns det något som drar vandraren vidare. Våren kommer till trakten och med den karnevalen, karnevalen som livar upp den mest frusna själ och för vars glädje även den mest kritiska åskådare småningom måste ge vika och låta sig dras med i dansens och upptågens virvlar.

Små karnevalfigurer

Så var denna resa med Elgström slut men snart hoppas jag vi kan fara med henne till USA.

2 kommentarer:

Ingrid sa...

Då tackar jag för den här trevliga resan och ser fram emot nästa tripp i Elgströms fotspår. Under tiden väntar jag på den första boken i "Elsa-serien".

Petra Rhodin sa...

Det väntar jag med på. Skall just iväg och hämta två av Elsa-böckerna, tyvärr tycks inte den första ha kommit ännu, men får väl läsa i bakvänd ordning:).