söndag 7 oktober 2012

Att förekomma uppgörelsen

De senaste åren har det kommit ut flera böcker där barn till berömda föräldrar ger sin bild av barndomen, gärna i uppgörelsens tecken, som Felicia Feldts Felicia försvann och Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. (Läs gärna Karin Stensdotters intressanta diskussion om dem här.) Men en förälder kan ju själv känna att det gått galet, och kanske önska förekomma angrepp från barnen, något som Ingrid Bergman tycks ha gått in för i sina memoarer, Mitt liv (1980), vilka hon skrev tillsammans med Alan Burgess. Dock med så tveksamt resultat att det blir intressant i sig.

Ingrid Bergman gifte sig i unga år med tandläkaren Petter Lindström och tillsammans fick de dottern Pia. När Bergmans Hollywood-karriär tog fart flyttade familjen till USA. Efter några framgångsrika år i Amerika ville Bergman utvecklas som skådespelerska och efter att ha sett ett par filmer av den italienska regissören Roberto Rossellini såg hon sin chans. Hon kontaktade Rossellini och de kom överens om att göra en film tillsammans. Bergman for till Italien och efter bara några dagar var hon och Rossellini inte bara arbetskamrater utan även ett kärlekspar.

Bergman hade länge funderat på att lämna Lindström och nu tog hon steget. Raskt skrev hon ett brev till honom där hon begärde skilsmässa. Det hela nådde snart ut i media och blev stor skandal, speciellt som paret Bergman-Rosselini fick en son medan de fortfarande var gifta på vars ett håll. Lindström tyckte de kunde träffas och tala igenom saken, men det ville inte Bergman ödsla tid på: pengarna och vårdnaden om dottern fick advokaterna göra upp. Resultatet blev en långdragen och smutsig process med dottern som slagträ.
Nu när jag ser tillbaka, borde och kunde jag förstås ha åkt tillbaka till Amerika, i första hand för att övertala Petter att ge mig skilsmässa och sedan för att träffa Pia. Men ingen kan förstå hur rasande övermäktig Robertos vilja var. Martha Cohn sa en gång: - Det är klart du borde ha åkt. Du kunde ha lånat pengar, köpt en flygbiljett och lånat mer pengar i Amerika. Det var förstås sant. Men jag kunde bara inte resa emot Robertos vilja. Stjäla och låna pengar skulle jag gärna ha gjort, men vad skulle ha hänt då jag kom tillbaka? Rena upploppet.
Jag skulle självfallet ha återvänt till honom. Jag hade tre barn i Italien. Men det trodde inte Roberto. Om jag lämnade honom och for till Amerika, ansåg han det på något vis vara en handling av djupaste otrohet, som skulle skilja mig från honom för alltid... eller, om jag kom tillbaka, skulle ha skadat vårt förhållande ohjälpligt.
Bergman valde alltså att vara Rossellini till lags istället för att stå upp för sin dotter i det första äktenskapet. Flickan var tio år när Bergman lämnade och det kom att dröja flera år innan hon fick träffa sin mamma igen. I efterhand såg Bergman ju att hon kunde hanterat situationen på ett bättre sätt och så kan det vara i livet: ibland blir det fel och man ser i efterhand att man borde gjort annorlunda. När det gäller barnen blir det självklart extra brännande och det är inte konstigt att Bergman i sina memoarer vill ge sin syn på på det som hände, men som läsare ställer man sig snart frågande till vad det är hon förväntar sig att uppnå med sitt ältande.

I Charlotte Chandlers biografi över Ingrid Bergman tar hon också upp affären, kortfattat och effektivt. Att dottern Pia for illa är inget Chandler hymlar om: det hela sköttes illa och barnet for illa,  punkt. När Bergman själv skall ta upp frågan är det här det brister: hon har så förtvivlat svårt att konstatera faktum och komma till den där punkten. Sida upp och sida ner försöker hon samtidigt både stå för och urskulda sitt handlande, och det fungerar riktigt dåligt. Att försöka vinna sympatier på att gotta sig i det egna dåliga samvetet, i alla tårarna och alla breven, slår fel, det blir bara sjaskigt. Hur man än vänder och vrider på det har ett barn som försummas av en förälder ingen glädje av att föräldern har dåligt samvete, hur många sidor det dåliga samvetet än sedan får i memoarerna.

Det som skedde skedde och det finns lärdomar att dra, som Bergman själv skriver:
Det var så onödigt. Nu säger jag till alla som skall skiljas: Var vänner. Ta inte ut det på barnen. Ni kan skiljas åt, men låt inte barnen lida av era gräl.
Hennes memoarer hade haft mycket att vinna på att nöja sig med det konstaterandet. Att söka "förståelse" genom att älta offentligt är inget lyckat grepp, sympatierna glider snarare ifrån en.

Ingrid Bergman och Pia Lindström

Överhuvudtaget är det mycket fokus på privatlivet i Mitt liv och märkvärdigt lite om arbetslivet, speciellt med tanke på hur högt Bergman själv värderade sitt arbete. Ingrid Bergman hade en enastående karriär som skådespelerska men i hennes memoarer kommer den i skymundan av privatlivets bekymmer. Hennes tankar kring film, teater och skådespeleri är lätträknade: det är mest name-dropping och allmänna lovord om alla "fantastiska" människor hon arbetat med, vilket är så synd. Trots all turbulens i privatlivet är skådespelerskan Ingrid Bergman mycket mer intressant än privatpersonen Ingrid Bergman.

Inga kommentarer: