fredag 12 oktober 2012

Nina Lekander, Hästar, män och andra djur

Nu är jag en fri kvinna [...]. Fri också från risken att tvingas ta hand om en gammal, sjuk och irriterande man. Men med frisk son och häst och katter och vänner och jobb och bil och två stiliga bostäder. Och än är inte oljan slut, djuren uppätna eller krigen komna till vår del av världen, i min lilla tidsbit av tillvaron. Bättre kan det knappast bli.

Hästar, män och andra djur, vad menas med det? undrar dottern och vänder och vrider på boken. Som tur är tappar hon genast intresset och jag slipper försöka komma med ett svar. För visst är det en fånig titel och först avfärdade jag boken med den, men så råkade jag höra Nina Lekander prata så fint i radio om hästar i allmänhet och sin egen Alegre i synnerhet att jag ändå ville läsa. För hästintresset har vi ju gemensamt och det är när hon skriver om hästarna och katterna, egna och andras, som det är som bäst. Slitet och glädjen, nöjet och det dåliga samvete,  de ekologiska och filosofiska aspekterna, för nog finns det en hel del att fundera kring detta med att hålla sig med husdjur, för att inte tala om att äta upp dem.

Vid sidan om hästarna är det männen som dominerar i Lekanders värld, om inte fysiskt så i högsta grad mentalt. Att inte ha en karl i huset innebär inte att sluta tänka på dem och framförallt då inte på Claes, mannen som hon delat många turbulenta år tillsammans med men som nu lämnat henne för en betydligt yngre kvinna, som han till råga på allt skaffat barn med, det där barnet de själva så länge försökte få. Fast skriva av sig kan man ju alltid göra.

I Hästar, män och andra djur varvas vardagsnotiser från stallet med filosofiska utläggningar och personangrepp, feministiska brandtal med pinsamma anekdoter. På det hela taget nöjsam läsning. Och även om Lekander lever ett liv mycket olikt mitt eget kan jag ändå förstå henne, hålla med om somligt och skaka på huvudet åt annat - ta på dig hjälmen och sluta röka på hästryggen! - och tänka att det är så det skall vara i litteraturen.

På omslaget har hon en målning av den fantastiske engelske konstnären George Stubbs, Häst som attackeras av lejon, från 1762. Stubbs målade flera tavlor på samma tema och på den nedan från 1768/69 har han skruvat åt scenen några varv till, framförallt skräcken hos hästen.

George Stubbs, Horse attacked by a lion, episod C, 1768/69
Stubbs har jag skrivit om förut här och här.

4 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag blev också nyfiken på Lekanders bok. Mest för att jag uppfattar henne som en ärlig typ (har jobbat ihop med henne en gång) och möjligen för en viss allmängiltighet. Men mest tycker jag att hon är så osorterat kul - och generös med sig själv på ett flippat sätt, i intervjuer och bloggar, whatever. Alltså: mänskor av den personlighetsgraden säger mig ibland mer än en aldrig så förfinad författare med godartad hälsa och hjälm;)

Petra Rhodin sa...

Jag har aldrig träffat Lekander men din uppfattning om henne som ärlig och osorterat generös med sig själv, och andra, delar jag efter att ha läst boken, vilken var givande och kul på många sätt. Att kokettera med att man minsann rider ut utan hjälm och inte ens kan låta bli att röka när man sitter i sadeln tycker jag bara är dumt, men det är ändå randanmärkningar :).

Gabrielle Björnstrand sa...

Sen kom jag på att jag måste säga att jag inte gillar formuleringar med män=djur, vare sig det är Lekander eller Schyman som gör dem.

Alltså män är inte mera djur än kvinnor. Va?
Och kanske - när nu mänskan säger att hon mött sitt livs kärlek - att det framgår att formuleringen är lite - eeh - föråldrad...;)

Petra Rhodin sa...

Föråldrat är träffande. Ett slentrianmässigt försök till provokation kan tänkas.