söndag 25 november 2012

Bodil Malmsten, Så gör jag, konsten att skriva

Den här boken påstår att det skrivna är viktigt, att skriften är helig, att den skrivandes plikt är att respektera vartenda ord, minsta skiljetecken och aldrig skriva så mycket som ett SMS utan kärlek till att skriva det.
I Så gör jag, konsten att skriva berättar Bodil Malmsten om sitt liv som skrivande människa. Att skriva är på allvar och det är allvaret och kärleken till litteraturen som genomsyrar och bär boken, som hjälper läsaren att överse med allt det som behöver överses med. För det är lika bra att säga det genast: jag är kluven till Konsten att skriva. Det är kärnfullt och drastiskt och klokt, men också koketterande och grunt och rörigt.

Malmsten skriver med glöd om sina egna skrivarmödor, om den nödvändiga lusten som triggar igång det hela, om kvalen och valen och tvivlen, men också om glädjen när det faktiskt ibland ändå flyter på. Anekdoter blandas med råd och tips, litteraturlistor med arbetsuppgifter för den hugade skribenten.


Stilen är tydligt Malmstensk, den där lite hackiga, snärtiga stilen som känns igen från hennes blogg och loggböcker. En stil som där fungerar fint men som här drar mot det ytliga. Malmsten utnyttjar inte möjligheten till fördjupning; nöjer sig gärna med att komma med påståenden och slutsatser utan att redogöra för hur hon kommit fram till dem. Som när hon om skrivarskolor slår fast att hon inte tror att de är skadliga, att det är fel att eleverna där bara skulle lära sig att skriva skrivarskoleprosa och att om det funnits skrivarskolor när hon var ung så hade hon gjort allt hon kunnat för att få gå på en sådan. Slut. Men varför undrar man ju. Varför hade hon velat gå på skrivarskola? Jag har inga invändningar mot det  - lilla - hon säger om skrivarskolor, men det tillför ju inte heller något till debatten om dem.

Eller som när hon först tänker tillbaka på hur mycket boken Det växer ett träd i Brooklyn betydde för henne som barn och sedan läser hon om den och upptäcker att det är en dålig bok. Slut. Dålig, men varför undrar jag igen. Att stämpla en bok som bra eller dålig är lätt gjort men det är motiveringen till varför det är bra eller dåligt som är intressant. Inte minst i en handbok om skrivande.

Boken är fysiskt rejält tilltagen, sidorna många och sättningen av texten minst sagt luftig så inte är det av utrymmesskäl som Malmsten väjer för fördjupning. Det kunde gott lagts in ett register också, speciellt som rubrikerna är mer fyndiga än informativa. I en handbok vill man kunna slå upp och läsa om det man funderar på just för tillfället, för råd och inspiration, och då är det ju fint om det går att hitta rätt utan att läsa om hela boken från början.

Nog nu! Även om jag skulle kunna göra listan med invändningar lång så är ändå Konsten att skriva til syvende og sidst en bok jag hade stort nöje av att läsa. Jag uppskattar att Malmsten håller fast vid sin stil, att hon inte kompromissar med sin egenart. Det är både roligt och inspirerande att följa hennes skrivprocess, att ta del av de fina citat hon samlat på sig genom åren, att fundera vidare på hennes tankar kring att läsa, att skriva, att aldrig upphöra att förundras.

Att aldrig glömma det viktigaste: skriver gör man med kärlek och på allvar. Annars låter man bli.

Författarporträtt: Lars Sundh

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Bra sammanfattning. Jag tycker mycket om Bodil Malmsten - men jag har lagt märke till nu i flera åt hur otroligt stressad, osäker, panikartad hennes deadlineperiod brukar vara; en sorts deadline som bokförlagen numera tycks tvinga på sina mer säljande författare. Jag är övertygad om att det inte är helt bra. Och att det kan leda till det du kallar "ytlighet". Annars tror jag inte att BM är ytlig. Bra så där rapp i käften och van vid sin TON att hon kan gå i mål på rutin. Mindre bra. Men som sagt en del av det beror på förlagen; eller - kanske - ovilja att sätta sin egen gräns gentemot dem. Och det är inget speciellt för BM; jag har hört samma visa från mängder av etablerade författare. DE SKA ha den här boken då och då. Tror inte alls att det var så "förr".

Petra Rhodin sa...

Jag tror du är inne på något mycket viktigt här. "Deadline med sina dödliga deadlinekapitel - tvätta, stryka, döda, kill your darlings, papperspaniken, slakten, korrekturet." skriver Malmsten och deadlinespöket tycks lura på henne mer eller mindre konstant. Om Konsten att skriva hade fått lite mer tid och omsorg hade man med ganska enkla medel kunnat lyfta den flera snäpp.