söndag 4 november 2012

Mare Kandre, Aliide, Aliide

De var bara resultatet av en överdriven sjåpighet och blödighet hos henne själv. Hon såg allt så starkt och egendomligt uppförstorat bara för att hon var en mes, en bortklemad liten skitunge som ingenting tålde! Och hon äcklades plötsligt av sig själv. Den enda lösningen på allt detta var att hon hädanefter måste härda sig, göra sig stenhård och osårbar, för om de här känslorna tilläts fortsätta skulle hon snart vara förintad och död. Och hon kände ett allt intensivare förakt för sig själv och dessa sina löjligt överdrivna reaktioner som aldrig någonsin hädanefter tycktes stå i proportion till det inträffade. Och det verkliga tigandet började alltså här, i den stund hon istället för att låta sig beröras, istället för att öppna mun och ge ifrån sig vilket läte som helst, vilket ord som helst, ryggade undan för mammans utsträckta hand, teg och väntade.
Mare Kandre

Flickan Aliide lever ett till synes vanligt liv i en hygglig familj. Det är 1960-tal och i staden av typ Göteborg går hon i skolan, leker med sina vänner i parken och strövar runt. Ingenting märkvärdigt alls. Men inne i Aliide sjuder det av vämjelse över allt och alla, världen är en otäck plats där något fruktansvärt ständigt ligger på lur. Allt som händer blir i Aliides ögon till övergrepp och möjliga katastrofer. Varat är ett olidligt tillstånd att uthärda i ständig skräck. De andra barnen är snoriga, lismande smådjävlar, de vuxna är kalla och oåtkomliga, den egna kroppen en äcklig bit kött, staden en stinkande labyrint där sugande öppningar ner mot underjorden lurar överallt.

Det börjar ändå tämligen harmlöst med en tämligen oansenlig flicka i en tämligen oansenlig stadsmiljö, men så börjar det rasa kring, eller snarare i, flickan och när väl hennes blick har börjat fästa sig vi svärtan och otäckheterna, allt det fruktansvärda som gömmer sig över allt, finns det ingen hejd. Enkelspårigt hyperkänslig fastnar Aliides fantasi i ett infernaliskt helvetesspår som snärjer henne i sitt nät. Med barnets starka, närmast vidskepliga övertygelse hittar Aliide ständigt nya bevis på att allt i världen är ruttet och då inte minst hon själv. När tankarna väl börjat spinna tappar hon helt proportionerna, allt blir stort, för stort för en liten flicka att bära. Tvångstankar och tvångshandlingar tar över hennes vardag.

Mare Kandre har även tidigare skrivit om flickor på väg att upptäcka sig själva och världen, men i Aliide, Aliide använder hon en annan metod. I ett annat land och Bübins unge är täta, fåordiga och nedkokat koncentrerade. Aliide, Aliide är visserligen koncentrerad, men på ett helt annat sätt. Kandre håller liksom fast vid varje händelse. Suger ut varje uns av svärta och tänjer varje avsnitt till bristningsgränsen. Varje skrämmande och vämjelig detalj undersöks från alla möjliga och omöjliga vinklar och fasthållandets uppförstorande verkan blottlägger de till synes triviala händelsernas enorma betydelse för barnet Aliide.

Aliide dras alltså in i ett allt djupare, hopplösare mörker och det är som om Kandre vill se hur långt det går att gå, hur långt ner i skiten man kan ta sig utan att totalt mista förståndet. I denna konsekventa pessimism, i själva undersökandet av hur långt det går att gå utan att tappa bort vare sig flickan eller läsaren, ligger romanens styrka. Till sist skönjs ändå en ljusning, en möjlig väg att se livet med en annan blick utifrån de mödosamt nedplitade orden i en anteckningsbok.

Foto av Mare Kandre: Peter Lydén

Inga kommentarer: