fredag 30 november 2012

Mare Kandre, Deliria

Jag skriver en bok gjord på trettio strofer komprimerade till en dikt så tunn att det jordiska lyser igenom den och så mättad av det jorden skänkt oss att den knappt går att öppna än. Och om man säger mig att det inte tjänar något till för att ingen i nuet är intresserad och den bara kommer att läsas av en enda människa om hundra eller tusen år, eller kanske till och med aldrig, särskilt då, för denna enda människa, eller ingen, skriver jag.
    Jag skriver ödsligt, på tok för sorgligt, alldeles för svårt, så ingen förstår mig, så alla förstår mig, skriver "ande", "far", "labyrint", och om detta inte räcker till för att övertyga någon enda människa om livets oundgänglighet och skönhet, ja, då skriver jag lite till.
Det var en slump men känns som en tanke att jag direkt efter Bodil Malmstens Konsten att skriva skulle komma att läsa en annan, om än helt väsensskild, bok om skrivande. För det finns inget alls av handbok över Mare Kandres Deliria bara helt enkelt oerhört mycket att hämta för den som skriver, som läser, ja, för alla som sätter litteraturen högt.

Mare Kandre skriver till poesins försvar, till poesins lov och i trots mot förnumstigheter om poesins obegriplighet och onyttighet. Det är sorgligt och allvarligt och ibland riktigt roligt, på det där syrliga viset som hon senare kom att utveckla i romaner som Quinnan och Dr Dreuf och Djävulen och gud (som jag skrivit om här och här).

Deliria kom ut 1992 men Kandres tankar om poesins nödvändighet i ett samhälle som allt snabbare snurrar mot avgrunden är lika aktuella nu som då. Med lätt hand rör hon sig över de stora vidderna, ner i de minsta hålorna, genom tidevarven. Länkar samman liv med död, människa med djur, himmel med jord. Det är en stark text som berör mig djupt, på ett både upplyftande och sorgesamt vis.

Lite sorgligt är det också att jag nu har läst allt Kandre gav ut innan hon dog alldeles för tidigt 2005, bara 43 år ung. Men böckerna finns ju kvar, att läsa om och om igen.

Inga kommentarer: