 |
| Arvid Fougstedt, Stilleben med fiol, 1920 |
I katalogen
Abstrakt konst från 1947 skriver de rörande
Stilleben med fiol:
Fougstedt som skulle bli den klassicistiska
saklighetens trognaste förkämpe, visar sig i denna duk fullt förtrogen
med kubismens principer. Han avbildar en fiol, ett typiskt kubistmotiv,
ungefär som i ett dubbelexponerat fotografi: man får en bild av
föremålet från två håll samtidigt. Olika plan skjuts in i motivet,
olikfärgade eller mönstrade på olika sätt. Den ådriga träskivan erinrar
om experimenten av samtida målare, som klistrade verkliga träskivor på
duken i sanningens intresse.
Arvid Fougstedt målade alltså helst i en saklig och realistisk stil och är mest känd som företrädare för "Den nya sakligheten", men det hindrade inte att han kunde nyttja modernistiska stilgrepp när han så önskade.
Stilleben med fiol målade Fougstedt i Paris 1920. Han hade blivit inbjuden till Picassos ateljé och historien förtäljer att tavlan målades på plats i mästarens ateljé. Målningen är tydligt kubistisk och kanske var Georges Braques
Violin och kanna från 1910 (se
här) en inspirationskälla.
3 kommentarer:
Ja, fiol går bra. Eller kvinna, förklädd till stol. Eller man, porträtt som det av konsthandlaren Vollard (tror jag han hette) som nog är ett av de bästa i denna serie av kvantfysiska konstigheter (intressanta dito.)
Förstod inte det där med kvantfysiska konstigheter.
Nä, och det var väl att ta i. Men det är inte ointressant i sammanhanget att kubisternas bildtänkande sammanföll i tiden med Einsteins upptäcker: Det var relativitetsteorins sekel; och det färgade säkert av sig på intelligenta konstnärer, samt la grunden för senare kvantfysiska upptäckter runt 1927.
Om kubisterna har jag skrivit en rätt lång artikel som jag ska lägga in på björnstrand backwater vad det lider.
För övrigt är det alltid intressant att se den enorma påverkansgrad som råder inom konsten: du har ju rätt i att Fougstedt gjorde helt sakliga och faktiskt mycket fina porträtt - men så måste han liksom göra det här också; precis som tusen andra vid samma tid. Varav somliga riktigt bra efterföljare; Juan Gris t.ex. som dock hade ett lättare anslag, mer dekorativt. Man känner att han liksom inte KÄMPAT sig till kubismen så som P och B gjorde.
Skicka en kommentar