tisdag 31 januari 2012

Vinterfåglar inpå knuten 2012

I helgen som gick var det dags för årets omgång av Vinterfåglar inpå knuten. Sveriges ornitologiska förening bjuder varje år in alla intresserade att räkna de fåglar som kommer till fågelmatningen. Förra årets bubblare var domherren som blev sjätte mest observerade fågel. Talgoxen var som vanligt vanligast.

Början på denna vintern var mild och kring fågelmatningen var det ganska lugnt. En liten koloni av blåmesar, talgoxar, pilfinkar och gråsparavar har varit de vanligaste besökarna. Och så rödhaken förstås. Men så kom ju kylan för ett par veckor sedan och lagom till det var dags att börja räkna dök det upp en massa olika fåglar som vi inte sett till tidigare under vintern - man skulle nästan kunna tro att de siktat in sig på just denna helgen för att få visa upp sig.

I år räknade vi in fem gråsiskor, fyra grönsiskor, en rödhake, två koltrastar, fyra blåmesar, tre talgoxar, fyra grönfinkar, en entita, två skator, fyra pilfinkar, tre gråsparvar, fyra domherrar, en stenknäck och elva (!) steglitser.

Steglitser
 Foto: Johan Rhodin

söndag 29 januari 2012

Skämtet på läppen, qualen i hjertat

Jag läser vidare i Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif och denna gång handlar det om poeten Wilhelm von Braun.

Brauns föräldrar önskade att sonen skulle gå i faderns militära fotspår och 1828 skickade de honom som femtonåring till Karlbergs kadettskola, där han hamnade i sällskap med flera andra unga män som hellre ville skriva än kriga, och deras karriärer som militärer blev också tämligen misslyckade. Braun blev ändå kvar i det militära till 1846, då han äntligen kunde begära avsked och försörja sig helt på sin penna.

Hans första diktsamling kom ut 1834 och sedan följde en strid ström av häften och kalendrar med dikter och noveller. Hans dikter var ömsom burleska och ekivoka, ömsom sentimentala, och i sina noveller drev han gärna med överheten - tiden i det militära med en despotisk överordnad hade satt sina spår. Men det är inte den skojfriska sidan av Braun som kommer fram i Flygare-Carléns minnen, utan den plågade själen bakom den glättiga ytan:
Hederlige, redlige, ömhjertade Braun. Skämtet på läppen, qualen i hjertat.
Flygare-Carlén beskriver Braun som en ångestriden romantiker, vars plågade själ skulle kunnat passa in i en skräckromantisk roman av Ann Radcliffe. Med en collageartad teknik där hon blandar egna minnen med utdrag ur brev och biografier, följer Flygare-Carlén Braun från barnaåren till den sista sommaren på Kornö i Bohusläns skärgård. Braun tycks ha haft svårt att finna en fast punkt i tillvaron. Han flackade landet runt och försökte dämpa sin inre oro med alkohol och glättiga upptåg, ständigt brottandes med tankar på döden.

Flygare-Carlén lyfter fram en romantisk förklaring till denna osaliga rastlöshet: Brauns första och vad det verkar enda kärlek, Ebba von Braun. Ebba dog hastigt medan de båda var unga och den förlusten kom han enligt Flygare-Carlén aldrig över. I sin plånbok bar Braun hela livet en väl tummad papperslapp med ett par diktrader skrivna av Ebba. Och varje år på Ebbas dödsdag skrev han till henne. I brev till sin bror lyfte Braun fram Bref till den döda som det bästa han åstadkommit i litterär väg. Breven skulle slå världen med häpnad och han bad brodern ombesörja att de blev utgivna efter hans död. Men när Braun väl var död fann man inga brev, endast en förteckning över dem. Brodern trodde att Braun under sin sista sjukdomstid bränt dem. Fast om de någonsin funnits är väl inte gott att veta.

Braun var under 1840-talet en av Sveriges mest lästa poeter, men idag kommer väl de flesta av oss mest i kontakt med Brauns diktning via Alice Tegnérs barnvisa "Mors lilla Olle". Vistexten bygger på Brauns dikt "Stark i sin oskuld", vilken Braun fått inspiration till efter att ha läst en artikel om pojken Jon Ersson i Särna. Jon hade varit ute i skogen och plockade lingon med sin mor då en björn kom fram och smakade på pojkens bär. Modern gav upp ett skrik och på den vägen var det.

Bild från Wilhelm von Braun sällskapet.

fredag 27 januari 2012

Spelar igen!

En av de första dagarna på året tappade jag min fiol i golvet så att den sprack: en en decimeter lång spricka på locket längs med stränghållaren.

Det är sådant som inte får hända. Ända sedan dottern började spela när hon var fem år har jag predikat vikten av att vara rädd om sitt instrument. Fyra stråkar har hon haft sönder, men ingen fiol.

Jag satte fiolen under hakan och släppte den för att spänna stråken. Kände hur den gled iväg och vred nästan armen ur led när jag försökte fånga den. Det var ett sådant där otäckt ögonblick när tiden liksom tycks stanna upp och man hinner förbanna sin klantighet hundrafalt, men inte hinner man göra något åt den. Fiolen dunsade dovt i mattan, studsade och slog i fiollådan som låg på golvet. Först tyckte jag att det såg ut som om den klarat sig, men när jag började spela så lät det, ja, annorlunda. "Det låter sprucket", hojtade maken från rummet bredvid. Och han hade ju rätt.

Lämnade in fiolen på en musikateljé i Göteborg och kunde hämta den nu i veckan. Ihoplappad och lika fin som förut - om man inte vet att det varit en spricka i den så ser man det inte.

Det är ingenting märkvärdigt med min fiol - en enkel sak, troligen tillverkad i en liten tysk ateljé någon gång i början av förra seklet, osignerad - men efter att ha spelat på den i några år nu har jag blivit riktigt fäst vid den. Mina föräldrar köpte fiolen av en bekant i början av sjuttiotalet och han i sin tur hade köpt den av en gammal spelman. Tror jag skall ta och luska i det där någon dag.

 Är i alla fall så himla glad att det gick att lappa ihop fiolen. Och att vi har en drulleförsäkring. Den tog vi när barnen var små, för vem vet vad de små liven kan ställa till med. Tur att den gäller även för drulliga mammor...

onsdag 25 januari 2012

Sportens tidehvarf

Man kan väl våga påstå, att vi lefva i sportens tidehvarf, när allt gående, ridande, körande, hoppande, krypande, seglande, roende etc. etc. allt skall drifvas som sport, pressas in i sportsformer och behandlas systematiskt med utländska termer och med oftast lifsfarliga öfverdrifter.

Ur Umgängeslifvets lexikon, 1905

tisdag 24 januari 2012

En oförsvarlig lek med pennan

Ytterligare två kapitel i Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarliv har blivit lästa. Det ena tillägnat författaren, journalisten och politikern August Blanche och det andra författaren och prästen Gustaf Henrik Mellin. Trevliga och sympatiska herrar vad det tycks, och det råder inga tvivel om att Flygare-Carlén uppskattade dem både som yrkesmänniskor och sällskapsmänniskor, men inte är det vidare engagerande att läsa alla ljumma vänligheter hon skriver om dem. Då är det betydligt roligare när hon tar sig an "kusin-författarinnan"* Sophie von Knorring. För egentligen vill hon inte skriva om henne, men hon kan likväl inte riktigt låta bli.

Att Flygare-Carlén inte har så mycket till övers för von Knorring råder det inga tvivel om, även om hon inte vill säga det rent ut, och hennes krumbukter så fort von Knorring kommer på tal är riktigt underhållande. Ibland tillåter hon sig dock att vara mera tydlig, som när hon småflinar åt von Knorrings upprördhet över de svenska kritikernas dåliga smak och eländiga recensioner:
Jag skulle oändligt gerna velat erinra henne, att då hon utgaf sina skizzer alla recensenter gemensamt berömt dem. Men lyckligtvis kom jag i tid ihåg att denna sammanstämning väckt hennes stora ovilja, enär just denna bok var misskrediterad hos henne sjelf. I företalet till Förhoppningarna [...] uttrycker hon också sitt djupa missnöje öfver att skizzerna skulle finna nåd för herrar kritikers ögon. De vore ej att betrakta som annat än "en oförsvarlig lek med pennan".
Och så är det ju de där små förtretligheterna i livet, de som man önskar att man stod över men ändå inte tycks komma undan, som den där visiten hon gjorde hos von Knorring förmedlad av porträttkonstnärinnan Maria Röhl: den var faktiskt von Knorrings idé! Inte för att hon egentligen bryr sig om sådant, men bara så ni vet...

Emilie Flygare-Carlén 1840

Porträttet som föregick den förtretliga visiten blev i alla fall fint, även om Flygare-Carlén minsann hellre hade låtit sig målas av Amelie Lindegren.
Allt nog, mamsell Röhl gjorde ett porträtt, som visst icke blef likt, men hvad betydde väl det, det var ändå signeradt med namnet Marie Röhl.
Sarkastiskt så de förslår, och ägnar man en stund åt de porträtt Maria Röhl gjorde av unga kvinnor så är de alla ganska lika varandra, medan hennes porträtt av män har mer indivdiduell karaktär. Likt eller ej så är skissen ovan i alla fall det mest smickrande porträtt av Emilie Flygare-Carlén jag stött på.

* Sophie von Knorrings debutroman hette Cousinerna och kom ut 1834.