onsdag 29 februari 2012

Man hänföres tyvärr så lätt att förbise andras tålamod, då ämnet intresserar oss sjelfva

Jag läser Emilie Flygare-Carléns Skuggspel - Tidsmålningar och ungdomsbilder, och det är en gedigen lunta, liksom det mesta som damen skrivit. Det är Strömstads historia som avhandlas, parallellt med författarens föräldrars levnadsöden, och sträcker sig från 1780 till 1850.
Jag vet väl, att man kan säga att ett arbete sådant som detta, der en provins historiska minnen, jemte dess karakter i afseende på kust och land, sammanföras med det rent enskilta familjlifvet, är något helt och hållet oegentligt. Men det finnes förhållanden så sammanlänkade att man, utan att fästa för strängt afseende på konstens och ordningens fordringar, måste låta dem behålla deras form och färgton, emedan eljest hela individualiteten hos dem går förlorad.
   Det är just sådana förhållanden som här gjort sig gällande. Jag har velat på en gång gifva en hyllningsgärd åt min födelsebygd och åt det patriarkaliska hem, der min barndom och ungdom förflöto, och så råkade jag oskyldigtvis in på en och annan stig i krigshistorien, der quinnan icke eljest förirrar sig, men - det kunde icke hjelpas.
Att det blir en del krigshistoria är inte att undra på när en gränsstad skall skildras. Bohuslän hade varit svenskt i ett drygt sekel när denna historia tar sin början, men fortfarande önskade såväl norrmännen som deras överhuvud danskarna gärna ta landskapet tillbaka. Flygare-Carléns föräldrar gifte sig 1782 och den första ordentliga ofred de fick uppleva var det danska fälttåget 1788. Strömstad intogs utan svårighet och genast fanns en stor mängd officerare som krävde inkvartering. För invånarna fanns inget annat att göra än att erbjuda vad de hade och lite till. Författarinnans far Rutger Smith var ute på långfärd med sitt fartyg när ofreden bröt ut och modern Margreta var ensam med handelshuset och en hel liten skock barn, varav det då yngsta var sjukt och inte överlevde umbärandena.

Flygare-Carlén redogör för såväl fälttågets sammanhang som trupprörelser, men det är skildringen av hur stadens invånare upplevde och hanterade situationen som är mest intressant. Hon har ett rikt förråd av anekdoter att ösa ur, om såväl förvirring och rådighet, som rädsla och romanser. Fälttåget 1788 får nog räknas till ett av de mildare Bohuslän har upplevt och äran av att det hela gick någorlunda gentilt till får fälttågets ledare, prins Carl af Hessen, som Flygare-Carlén framhåller som en klok och rättrådig man. Både Strömstad och familjen klarade sig någorlunda helskinnade ur det hela.

Liksom i sina romaner inleder Flygare-Carlén i Skuggspel varje kapitel med en summering av vad som skall avhandlas, och de är ofta både drastiska och dråpliga, som detta rörande ofredens avslutande:
Staden reflekterar och följer artigt fienden å väg. - Staden sopar sina hus och gator, gör bal på rådhuset och känner sig helt behagligt hemmastadd i sin återtagna ringhet.
Flygare-Carlén tycks ta med allt hon kommer på och det blir många stickspår. I sitt förord ursäktar hon sin vidlyftighet och sitt dröjande vid familjens alla öden, stora som små, med att "man hänföres tyvärr så lätt att förbise andras tålamod, då ämnet intresserar oss sjelfva." Mitt intresse är dock fortfarande intakt när det nu är dags att läsa om "Vadkungen och hans gemål. Skizz från sillfiskets tid.".

söndag 26 februari 2012

fredag 24 februari 2012

Elisabeth Filhol, Reaktorn

I Frankrike finns det 58 reaktorer fördelade på 19 kärnkraftsanläggningar. Av de 40000 personer som arbetar med kärnkraften är ena hälften anställda hos energibolaget EDF, medan andra hälften arbetar åt underleverantörer. Eller underleverantörer till underleverantörer som ofta visar sig vara bemanningsföretag och plockar in arbetare på korta kontrakt. Dessa arbetare flackar Frankrike runt för att utföra det smutsiga jobben vid översyner och reparationer, och är välkomna så länge inte deras årsdos av radioaktiv strålning har överskridits.

I Elisabeth Filhols roman Reaktorn råkar en namnlös kärnkraftsarbetare ut för ett tillbud som kommer att påverka hela hans liv. En incident där stråldosen överskrids, dosen som är biljetten till vidare arbete, för när dosen överskrids blir man borträknad, och efter att alla utredningar och rekonstruktioner och undersökningar gjorts, står man där ensam med skadorna.

Torrt och sakligt lyfter Filhol fram villkoren för de som utför grovarbetet för att vi andra skall ha ständig tillgång på billig elektricitet. Trots alla bestämmelser och föreskrifter som skall garantera säkerheten, både för de som arbetar på kärnkraftverken och samhället runtomkring, händer det ständigt saker som inte skulle hända, då rutiner visare sig snarare porösa än rigorösa, och allt för enkla att kringgå.

När riskerna med kärnkraft diskuteras är det vanligen faran med haverier i stor skala man tänker på, som olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima, medan den lågintensiva faran som alla som arbetar med uranbrytning och kärnkraftsunderhåll utsätts för inte får någon större uppmärksamhet. Så att den som just fått en strålningsöverdos på grund av en incident under ett rutinunderhåll av en reaktor kan känna sig ambivalent inför de protesterande aktivisterna och deras banderoller är inte så märkligt.
Att väcka samveten och opinion. Men de som alltid uppmanas att jobba fortare och mer kostnadseffektivt, som utför sina jobb och tar emot stråldoserna, de är redan medvetna om problemen: på femton år har revisionstiderna halverats, underentreprenörer anlitas i flera led, kärnkraftsbolagens egen personal fjärmas från det praktiska arbetet och tappar greppet, och den psykiska pressen saknar motstycke inom andra branscher. Så, ja - kärnkraften är farlig. Bakom murarna. En tryckkokare. Och i väntan på att den ska avvecklas svara nitton kärnkraftverk för landets elförsörjning så att vi alla ska kunna konsumera obegränsat utan att ens tänka på det, det är bara att trycka på en knapp. Ska vi som arbetar på anläggningarna vara solidariska med dem som tar sig in och sätter upp sin show? Är de solidariska med oss?
Filhol lyckas dock på sitt lågmält sätt få fram kärnkraftens både vardagliga och vidare risker. Reaktorn är en angelägen bok med hög litterär kvalitet som jag hoppas får många läsare i dessa tider när kärnkraftens vara eller icke vara åter är uppe till diskussion.

söndag 19 februari 2012

Mare Kandre, Quinnan och Dr Dreuf

Doktor Dreuf är så kallad kvinnoexpert och till hans dammiga och skeva mottagningsrum, fyllt med tjocka luntor och kvinnliga kroppsdelar i sprit, kommer en dag den ångestfyllda Eva. Inom henne trängs kvinnoöden från det bibliska paradisets tid och framåt, och den samlade plågan och förnedringen håller på att kväva henne. På doktor Dreufs divan ger Eva röst åt denna samlade kvinnoerfarenhet och mötet mellan Evas berättelse och doktorns freudianska förståelse av den samma är fantastisk läsning. Satiren är hejdlös och knivskarp och ynkedomen i doktorns självgoda manlighet och inskränkta kvinnohat blottläggs med grym effektivitet.

Kadre skriver i en prosalyrisk stil och vart enda ord känns nödvändigt och på sin rätta plats. Det börjar som så här:
Ett pärlermolätt kvällsljus föll i dimlätta strålar in genom de gallerförsedda fönsterna i Dr Dreufs mottagningsrum,
   (beläget på den exklusiva Skoptofiligatan,
   i staden Trils centrala delar).
   Det hade varit en lång, tröttande dag,
   som vanligt fylld av konsultationer, analyser och hysteriska känsloutbrott,
   (ja, känslor, känslor, idel känslor och subjektivitet)
   och den gode doktorn,
   den kände kvinnoanalytikern,
   den välrenommerade kännaren av kvinnan och alla de perverterade vanföreställningar, villfarelser och slumrande lustar som stred om herraväldet i hennes späda kropp och bräckliga sinne,
   mannen som vigt sitt liv åt att försöka befria kvinnan ur hennes oändliga psykiska undermålighet,
   en liten dvärgaktig gubbstrutt iförd enorma, svartbågade glasögon och skrynklig svart kostym,
   satt nu djupt försjunken vid sitt ofantliga skrivbord,
   med slutna ögon,
   och masserade försiktigt tinningarna.
   Ty Dr Dreuf,
   den store,
   hade en antydan till huvudvärk.
 Redan här var jag fast och det blev bara bättre.

Mare Kandre gick bort 2005, bara 42 år gammal. Då hade hon givit ut elva böcker. Quinnan och Dr Dreuf är den första bok jag läser av Kandre, men säkerligen inte den sista.

Solnedgång över Nordsjön

Solnedgångar har för mig alltid tillhört sommaren: klippöar längst ut i kustbandet, stilla, ljumma kvällar, blanka hav, absolut inte kalla, stormiga februaridagar på en strand vid Nordsjön, med en vägg av gräsbevuxna sandklitter i ryggen. Kanske var det därför den solnedgång vi fick uppleva i danska Hirtshals i veckan gjorde ett så starkt intryck.

Det blåste rejält och vågorna som drog in över stranden dånade. Det var nollgradigt ute, men ändå kändes havsvindarna, om inte ljumma, så i alla fall mjuka, inte alls så påträngande bitande som fuktiga vintervindar ofta är. Himlen var klar med undantag för en molnstrimma alldeles ovanför horisonten, som ditlagd enkom för att fånga det sista skälvande ljuset när solen gick ned. Glödande och överväldigande vackert var det.

fredag 17 februari 2012

Eva-Marie Liffner, Lacrimosa

Utifrån CJL Almqvists roman Drottningens juvelsmycke har Eva-Marie Liffner spunnit en brokig och tårfylld skröna om liv och dikt, Lacrimosa.

Som ung informator kommer Almqvist till det finska godset Fagervik, men långt mycket intressantare än herrskapsbarnen finner han den lilla varelse som kryper bland törnrossnåren vid stallet. Kan det vara det himmelska djur, det animal coeleste, han så länge fantiserat om? Almqvist tar sig an vildungen Ros: undervisar, formar och studerar, för att småningom tröttna, överge och utnyttja.

Ros följer Almqvist till Stockholm, lär känna kärleken i form av mamsell Emilie Högqvist och följer henne till Stora Odjuret, den kungliga teatern, och därifrån vidare ut i Europa. Ros finner sig snart i en härva av roller och förklädnader, tårar och arsenik, lögner och förfalskningar. Och i bakgrunden ruvar ständigt denne Almqvist, som inte går att frigöra sig från, som måste älskas eller hatas.

Från första sidan var jag snärjd, av Ros och hennes värld, av Liffners uttrycksfulla språk och lekfulla stil. Liffner utnyttjar språkets möjligheter till fullo; i Lacrimosa finns inget ängsligt eller tillrättalagt, det kränger och glimmar och smeker och skaver och drar läsaren med sig in i Ros sköna och solkiga värld.

fredag 10 februari 2012

CJL Almqvist, Drottningens juvelsmycke

Drottningens juvelsmycke publicerades första gången i CJL Almqvists mastodontverk Törnrosens bok 1834. Ramberättelsen i Törnrosens bok utspelar sig på ett jaktslott i Närke, där en berättelsehungrig hovmarskalk samlat berättare och åhörare kring sig. I den skiftande samling romaner, lyrik, dramer och essäer som uppläses eller uppförs, framhålls Drottningens juvelsmycke som en historisk berättelse i vilken fiktiva personer och händelser är infogade i ett verkligt, historiskt skeende: sammansvärjningen och mordet på Gustav III och det efterföljande förmyndarstyret lett av Reuterholm.


Kung Gustav III blir skjuten på en maskeradbal och Stockholm kastas in ett tillstånd av skräck, misstankar och intriger. Skytten Ankarström grips snart och blir vederbörligen bestialiskt straffad, men det fanns ju många fler runt omkring som på olika sätt varit inblandade, ibland på oklara grunder, så som den mystiska gestalt som lockat kungen att gå på maskeraden, trots att han blivit varnad för att någonting skulle kunna hända.

Den mystiska gestalten är Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose, det vackra och tilldragande teaterbarnet, som vuxit upp bland kulisserna på kungliga operan, som bytt dräkt och namn allteftersom operans repertoar ändrats. Tintomara lever liksom vid sidan om de rådande normerna, gäckar hierarkier och yttre påbud, som en fri androgyn ande rör hon sig med lätthet i alla kretsar. Vacker och gåtfull drar hon till sig omgivningens intresse och blir gång på gång ofrivilligt föremål för kärlek, både från män och kvinnor, en kärlek hon inte kan besvara och det slutar ständigt med svartsjuka och vansinne. Omgivningens kärlek och önskan att äga blir det stora hotet mot henne.

Efter attentatet på kungen flyr Tintomara under namnet Lazuli ut till en herrgård på landet som innehas av en friherrinna, och dennas bror tar Lazuli under sitt beskydd som fosterson. Här lär Lazuli känna Amanda och Adolfine, friherrinnans döttrar, och även två unga män, Ferdinand och Clas-Henrik, som tidigare uppvaktat Amanda och Adolfine men nu gömmer sig i Kolmårdens djupa skogar för inblandning i kungamordet. Alla fyra blir hejdlöst intagna av Lazuli, som uppfattas som man eller kvinna beroende på vem den förälskade är.

Det är ett fantastiskt driv i texten, och brev, berättande partier och dialoger blandas skickligt och skapar en öppenhet och oklarhet kring det som sker som passar utmärkt väl både för att lyfta fram det kaotiska och osäkra i tiden kring kungamordet och det undflyende i Tintomaras gestalt. Drottningens juvelsmycke har flera gånger bearbetats för teatern, vilket om inte annat passar teaterbarnet Tintomara väl.

Modern Claras sista ord är bland de mest berömda i svensk litteratur:
Tintomara! Två ting äro vita - oskuld - arsenik.
Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik.

onsdag 8 februari 2012

Edvard Munch: porträtt

På Göteborgs konstmuseum har de grävt i gömmorna och satt ihop en liten utställning med sju grafiska blad av Edvard Munch. Utställningen hänger lite för sig själv i ett rum längst ut i kanten på plan 5 och jag irrade runt en god stund innan jag hittade rätt. Någon liten skylt hade inte skadat...

Edvard Munch, 1895: självporträtt

Munch gjorde många självporträtt och två finns med på utställningen. Det ena är från 1895 och är ett av hans mest kända. Det är ett slutet och avvisande porträtt, präglat av tankar kring döden: det becksvarta mörkret, ansiktshuden som stramar kring skallbenet och skelettarmen som allt vilar på. Det andra självporträttet är från 1912 och visar en mycket öppnare och kraftfullare Munch

Edvard Munch, 1896, August Strindberg
Munch gjorde också gärna porträtt av vänner och bekanta, som detta av August Strindberg från 1896. Hur relationen mellan Munch och Strindberg var vet jag inte, men av porträttet att döma tycks de inte varit allt för goda vänner. Det är nästan mer en karikatyr än ett porträtt och jag tycker han får Strindberg att se ut som en vresig råtta.

Edvard Munch, 1903: Eva Mudocci - Broschen (beskuren)

Då är hans porträtt av violinisten Eva Mudocci mera smickrande. Munch och Mudocci lärde känna varandra i Paris och var ett par under två års tid. Två porträtt av Eva Mudocci finns med på utställningen, dels Violinkonsert, som visare Mudocci under sin yrkesutövning, dels den helt underbara Broschen som jag tyckte var den stora behållningen av utställningen.

Dessutom visas ett blad av en naken kvinna med stora bröst, Liggande halvakt, och ett av några herrar på en restaurang: Kristiania - bohème I.

Utställningen pågår till 1 april.

lördag 4 februari 2012

Emilie Flygare-Carlén, Minnen af svenskt författarlif

Sista delen av Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarliv handlar om författaren och publicisten Carl Fredrik Ridderstad. Ridderstads bibliografi är lång men mest känd är han nog för de romaner han skrev i den kombinerade följetongs- och mysteriegenren, så som Samvetet eller Stockholms mysterier, vilken kom ut i 26 delar om totalt 1700 sidor. Flygare-Carlén skriver om olika tillställningar Ridderstad förgyllt, brev han skrivit till henne och hans betydelse som publicist, och då just detta avsnitt inte intresserade mig så vidare värst vill jag bara avsluta med några rader om boken som helhet.

Att läsa Minnen av svenskt författarlif har varit som att läsa en klippbok, där författaren plockat ihop lite av varje som kan passa under samma rubrik; egna minnen blandade med brev och utdrag ur biografier och artiklar. Det har varit ojämn med fascinerande läsning om det svenska litterära landskapet i mitten av 1800-talet. Flygare-Carlén har utgått från att läsaren känner till författarna som tas upp och för att riktigt hänga med i svängarna har jag fått läsa med Nationalencyklopedin på ena sidan och Den svenska litteraturen på den andra. Och då blir också skillnaderna tydlig mellan att läsa litteraturhistorikernas texter och texter skrivna av de som var med när det begav sig, de som faktiskt var där. Båda behövs och jag är så glad att jag till sist fick möjlighet att läsa Flygare-Carléns minnen. Mest intressant är det hon skriver om sina personliga möten och de tillställningar hon själv varit med på och jag skulle vilja läsa mer om hennes eget författarliv. En del om sin uppväxt skall hon ha skrivit om i Skuggspel - tidsmålningar och ungdomsbilder, så nu håller jag tummarna för att biblioteket kan skaka fram den.

fredag 3 februari 2012

Historiskt, sa Crusenstolpe

Emilie Flygare-Carléns Minnen av svenskt författarlif går vidare med författaren och skvallerkrönikören Magnus Jacob Crusenstolpe. Crusenstolpe är nog mest känd för att han, liksom Anders Lindeberg (som jag skrev om här), blev dömd för majestätsbrott för sina skriverier. Domen ledde till våldsamma protester, men Crusenstolpe fick sitta av tre år på Waxholms fästning. Flygare-Carlén ger en utförlig beskrivning av hur han hade det under sin fångenskap och man får nog säga att han var en privilegierad intern. Hans fru fungerade som förbindelselänk mellan maken och världen utanför och arbetade hårt för att dels hålla hans humör uppe med god mat och allsköns omsorger, dels försöka få avsättning för makens skrivna alster. "Ett patriarkaliskt fästningsliv" kallar Flygare-Carlén det och det säger en hel del om hustruns lott.

Rättshanteringen av Crusenstolpe utlöste kravaller i Stockholm och det utbröt ett "tryckfrihetskrig" mellan de styrande och de intellektuella. Crusenstolpe fick som sagt sitta av sina tre år på fästningen, men debatten som följde ledde ändå till ett slut på den godtyckliga och klumpiga tillämpningen av "indragningsmakten", det vill säga beslag av och åtal mot misshagliga publikationer.

Crusenstolpe tycks ha läst det mesta som publicerades i svensk press och blev lätt upprörd. Han ägnade nätterna åt att skriva elaka skvallerkrönikor vilka han under mer än trettio år gav ut i sin publikation Ställningar och förhållanden. Att det som skrivs i affekt inte alltid blir lyckat är väl känt och Flygare-Carlén blev själv drabbad av Crusenstolpes insinuanta skriver då denne använde henne som slagträ gentemot Aftonbladet, utan att kanske riktigt tänka över att även slagträt kan ta stryk.

Flygare-Carléns romaner var oerhört populära även utanför Sverige och då kanske framförallt i Tyskland. De översattes alltid snabbt till tyska och det kom även ut tyska romaner där man satte Flygare-Carlén som författare för att få upp försäljningen. Upphovsrätten var inte skyddad och den omfattande utgivningen av översättningar gav sällan något tillbaka till författaren. När Flygare-Carlén efter sex års tystnad skrev kontrakt med Aftonbladet om att hennes mastodontverk Ett köpmanshus i skärgården först skulle utges som följetong i tidningen, skrev hon också kontrakt med en tysk bokhandlare Maass, som skulle ge ut en tysk upplaga strax efter den svenska. Efter ett misstag av Maass kommissionär kom några tyska exemplar av romanens första del till Sverige strax innan följetongen skulle börja i Aftonbladet. Crusenstolpe fick reda på det och skrev ett inlägg i Dagbladet som gick ut på att prenumeranterna i Aftonbladet var lurade. Det hela löstes upp genom att Flygare-Carlén förhandlade med Maass som höll inne upplagan. Hon fick avstå sitt honorar för den tyska upplagan, riktigt varför blir jag dock inte klok på. Aftonbladets redaktör Sohlman svarade Crusenstolpe, men denne fortsatte att skriva om saken ända tills Flygare-Carlén själv skrev ett inlägg. Att det var Aftonbladet Crusenstolpe var ute efter var tydligt, men Flygaer-Carlén tog mycket illa vid sig av affären. Hon betonar att de kom på god fot med varandra igen, men vänskapen fick sig en rejäl törn.

Crusenstolpe skrev även historiska romaner, bland andra den sex band långa Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige. Han tog fasta på historiska anekdoter och fabulerade vilt samtidigt som han ständigt gjorde gällande att hans romaner i det mesta var historiskt korrekta, vilket gav upphov till uttrycket "Historiskt, sa Crusenstolpe", som beteckning för de klent underbyggda anspråken.

torsdag 2 februari 2012

Om man ändå finge rida i snö

Att rida i snö är härligt, på is förfärligt...
I väntan på mildväder och isfria ridvägar - eller massor med snö - njuter jag av Anton Mauves underbara målning Ryttare i snö från 1880.

Ruiters in de sneeuw