lördag 31 mars 2012

Denna bana av rosor och törnen

De sista sidorna i sin omfångsrika skildring av så väl Strömstads som sin egen familjs historia, Skuggspel, ägnar Emilie Flygare-Carlén åt sin egen ungdomstid och hur det kom sig att hon gav sig på författarbanan, "denna bana av rosor och törnen" som hon kallar den.

Emilie var yngst i en skara av fjorton barn och även om hon gärna framhåller de patriarkaliska sederna i hemmet, tycks hon ha haft ganska fria tyglar. Familjen tillhörde småstadens societet, vars yngre medlemmar gjorde vad de kunde för att finna på tillfällen till upptåg, baler och maskerader i vilka den unga Emilie gärna deltog. Dessutom var familjen inom handel och sjöfart - genom huset passerade en strid ström av människor och huset hade rederi på flera båtar. Från tolvårsåldern följde Emilie med sin far på flera resor längs kusten och blev väl bekant med sjölivet. Hon gifte sig tidigt med en landsortsläkare och kom att tillbringa ett tiotal år i Småland där livet som läkarhustru också gav tillträde till möten med allehanda människor och miljöer.

Redan som barn hade Emilie livlig fantasi och drog sig gärna undan bland sjöbodarna för att ostört kunna leva sig in i sin fantasivärld. Hon fantiserade också gärna vidare kring alla de sällsamma berättelser hon fick höra både inom familjen och av resanden. I de tidiga tonåren hade hon en förkärlek för gyckel och satir, men blev avskräckt från dylikt genom en incident som inträffade när hon var femton år.

Tillsammans med några väninnor, alla något äldre än hon själv, satt de en dag och gick igenom kavaljererna inför en stundande bal och roade sig med att dra fram "hvarjehanda större eller mindre ofullkomligheter". Som yngst i sällskapet ville Emilie visa sig på styva linan och var den mest benägna att komma med klander. Hon blev uppmanad att skriva ned ett litet gycklande porträtt av de olika kavaljererna, vilket hon gärna gjorde. Oförsiktigt nog lånade hon ut bladen till en äldre kamrat vilken gjorde en avskrift som kom att cirkulera bland de omskrivna herrarna. Strax innan balen fick Emilie veta att kavaljererna avsåg hämnas genom att låta henne sitta hela kvällen igenom. Hon vägde fram och tillbaka om hon skulle gå på balen eller inte men kom fram till att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och gå dit.
Svårare blef det dock, då inbjudningarne började nedregna på ömse sidor om mig utan att någon kavaljer stannade framför mig. Det var kinkigt att finna ett lämpligt ögonmärke, och blodet flög mera feberhett på kinderna än jag önskat.
   Lyckligtvis kom tébrickan, och i detsamma jag fått min kopp i handen, men åter varit nära att släppa den vid ett par triumferande ögonkast, hvilka korsade hvarandra mellan tvänne kavaljerer och en af mina så kallade väninnor, hördes vid en af dörrarne ett slamrande buller, hvarjemte det uppstod ett sus, uttryckande öfverraskning. Nästa ögonblick inströmmade åtta à tio norska officerare, som från Fredrikshall slängt in på föret för att dansa på balen. Nu hade jag så när släppt tékoppen för andra gången.
   Jag var räddad.
När Emilie ändå fick dansa med norrmännen lades upptåget ned av de omskrivna kavaljerna och allt slutade väl. Men hon gav sig själv löftet att aldrig mer gissla andras svagheter, och heller inte härma andras tal och fasoner, vilket hon tydligen var en hejare på till sina syskons stora nöje.

Det var först när Flygare-Carlén som nybliven änka kom tillbaka till Strömstad som hon "fattade idén att åter försöka hvad jag i barndomen hade försökt, nemligen att på pappret uppsätta de historier, som målade sig i min inre värld." Hon var då 30 år. Först ut blev Waldemar Klein i vilken hon tog upp några minnen från tiden i Småland. Raskt följde flera romaner i samma stil, men det var med sin åttonde bok, Rosen på Tistelön, som hon började den serie skärgårdsskildringar som är de hon blivit mest känd för. Att skriva en roman som utspelade sig i kustbandet och inte i salongerna var dock ingen självklarhet. Henne förläggare avrådde henne å det bestämdaste, publiken ville ha vad de redan förut kände.
"Skola en författares idéer nödvändigt stöpas i en och samma form?"
"Publiken, min fru!"
"Jag försäkrar att ett sådant enahanda kommer i längden att trötta mig. Jag vill sysselsätta mig med ämnen, som på en gång äro friska och olika dem jag redan haft. Dessutom förföljer mig hela den nya personalen från min gamla klippor så enträget, att jag icke slipper den förrän den kommer ut i världen."
Ivrigt påhejad av sin bror Edward skrev hon så Rosen på Tistelön, vilket kom att bli en av hennes absolut mest intressanta och lästa romaner.

Krigsoroligheterna 1814

Pliktläsandet fick sin belöning: Emilie Flygare-Carléns Skuggspel är läst till sista bokstav och det tog sig på slutet!

1814 var det dags för ännu ett krig mot Norge och Strömstad med omgivningar fylldes åter av militärer. Sverige hade nyligen plockat in en fransk officer att bringa reda i sin krisande monarki och Carl Johan hade redan infört förändringar inom krigsmakten: prygelstraffet hade avskaffats "såsom oförenligt med menniskans värdighet och rättigheter", och mat hade ordnats till soldaterna. Den sistnämnda åtgärden var en sann lisa även för befolkningen i de områden där trupperna uppehöll sig.
Sanningen fordrar [...] det erkännandet att Bohuslän, liksom hela Sverige, när året derpå kriget utbröt, fick göra bekantskap med något, som hittills inom landet varit obekant, nemligen en fullkomligt väl ordnad ekonomi för manskapet. Provianteringen var så riklig, att de förvånade soldaterna lefde som vid de egyptiers köttgrytor. Officerarne, som deremot hade aflöning, mådde icke på långt när alltid lika väl, isynnerhet under vistandet i det under krigen ständigt svältande Norge, der de torkade vid idel torrfisk.
Dock fick Strömstads borgare andra bekymmer: Carl Johan själv förlade sitt högkvarter i staden och det blev ett väldigt rangerande för att skramla ihop möbler, speglar och lampor till att ordna ett tillräckligt grant husrum åt kronprinsen. Med sig hade han dessutom "det hundradubbla släpet af högre och lägre officerare, galonerade kommissariatsherrar, hofherrar, kurirer, näsvisa lakejer och [...] myriader af all slags betjening". För att inte tala om frikåren, royal suédois, vilken väckte stor nyfikenhet bland stadens befolkning, inte minst för sina egenartade matvanor.

Anledningen till oroligheterna var att den danske kungen Fredrik VI vid fredsuppgörelsen i Kiel 14 januari 1814 avsade sig Norge till förmån för Sverige. Den danske arvprinsen Kristian Fredrik, ståthållare i Norge, vägrade dock acceptera att Norge skulle hamna under svensk överhöghet och drog igång en kampanj för att göra sig själv till kung över ett självständigt Norge. Flygare-Carlén beskriver ingående Kristian Fredriks manövrar. Småningom fick han ju ge sig, Norge kom i union med Sverige och trupperna lämnade åter Strömstad.

De sista sidorna av Skuggspel ägnar Flygare-Carléns åt sin egen ungdomstid och väg till författarskapet, och det får ett eget inlägg vid ett senare tillfälle.

lördag 24 mars 2012

Olyckans förstfödde son

Jag läser vidare i Emilie Flygare-Carléns Skuggspel och nu handlar det om kriget mot Norge 1808. Gustaf IV Adolf vill bli kung över Norge och det veliga sätt på vilket kriget förs drabbar kuststaden Strömstad hårt. Inte nog med att alla inhysta militärer skall födas, de drar även med sig fältsjukan (tyfus) som skördar stora offer både bland soldaterna och civilbefolkningen. Från rikets ledning kommer order och kontraorder i en strid ström och i varje förmak i staden diskuteras politik.

Själva idén att spegla kriget och förvecklingarna som ledde fram till att "olyckans förstfödde son" Gustav IV Adolf abdikerar är det inget fel på och att Flygare-Carlén har tillgång till ett rikt material råder det tyvärr absolut ingen tvekan om. Hennes sätt att samvetsgrant redovisa allt, allt, allt tröttar ut även en så (i vanliga fall) entusiastisk Flygare-Carlén-läsare som undertecknad. Den ena taflan staplas på den andra och varje liten omständighet måste nödvändigtvis omständligt redogöras för och broderas uti det oändliga.

Och ändå fortsätter jag plikttroget att läsa: för att jag troligen inte kommer att kunna få tag på boken igen, för att jag har så förbaskat svårt att lägga ifrån mig en bok oavslutad, för att eh, hm, öh. Bara för att!

onsdag 21 mars 2012

Det och alla andra det

När jag stod framför lyrikhyllan på biblioteket för att låna Inger Christensens diktsamling Det blev det alldeles tomt i huvudet: jag kunde för mitt liv inte komma på vad författaren hette. Ingen fara tänkte jag, det är ju bara att slå på titeln i bibliotekskatalogen. 7200 träffar. Hm. Fick hjälp av en bibliotekarie, men inte heller hon lyckades begränsa sökningen - allt som hade det lilla ordet det med blev obönhörligen listat. Så det var bara att traska hem, friska upp minnet och gå tillbaka igen.

Men nu har jag fått fatt på Det och läser med allt större förtjusning.

Så träder de ut ur språket
Som om de var gjorda av ord
Så virvlas de in i språket
Som om de var gjorda av jord

Så svänger de fram och tillbaka
Mellan medvetenhet och blick
Tills alla har blivit så svaga
Att livet slår ner som en blixt

tisdag 20 mars 2012

Träd

Vi är lyckligt lottade som har fyra äppelträd och ett päronträd i trädgården. Högresta, knotiga, stabila. De är nog jämngamla med huset, alltså si så där 75 år, och jag tänker med tacksamhet på de som planterade dem. Allt för ofta har jag hört folk hävda att det inte är någon idé att plantera träd, att det tar för lång tid innan de blir stora och vackra - en sorglig inställning. Träd behöver förvisso sin tid, och den tiden kommer, bara man planterar sitt träd och tänker lite längre än sommaren som knackar en på näsan.

Träden i trädgården måste alltid ha haft någon som tyckt om och vårdat sig om dem, och vi gör vårt bästa för att fortsätta med omsorgerna. Träden är underbart vackra vid alla tider på året och inte minst nu när de just har blivit beskurna. Den skulpturala formen, som annars är dold av löv och vattenskott, kommer fram i all sin prakt.

Hallands brunnsäpple i mars

I rishögen nedanför äppelträdet har koltrasten bott i vinter och i nu sjunger han vackert för oss om kvällarna.

onsdag 14 mars 2012

Emilie Flygare-Carlén, Skuggspel, förra delen

Jag har nu läst klart första delen av Emilie Flygare-Carléns Skuggspel, om uppväxtstad Strömstad och livet där, som jag tidigare skrivit lite om här. Det har varit trögare än väntat och jag misstänker att jag helt enkelt börjar bli mätt på Flygare-Carlén.

Nå väl.

Flygare-Carlén skriver sin stads och sin familjs historia på samma sätt som hon skriver sina romaner, och hon är en mästare på att brodera ut minsta anekdot. Som i avsnittet om Liljan på Sotens strand, där den väna Juanna efter visst trassel får sin älskade Lauritz för att snart förlora honom. Deras lycka hotas först av att Juannas väninna Konkorida också är förälskad i Lauritz och att Juannas kusin Engelbert är förälskad i Juanna, in till vansinnets gräns. Strax efter giftermålet försvinner Lauritz på sjön och Juanna stelnar i sin olycka till en pliktuppfyllande stod. För att göra sin far till viljes gifter hon sig med Engelbert, men så, efter åtta år som slav i Afrika, dyker Lauritz upp igen. Juanna älskar honom fortfarande men anser det vara sin plikt att hålla skenet uppe. Hon kan dock inte längre leva med Engelbert utan vill bara vara hustru på pappret. Lauritz ger sig av från trakten utan att det blivit allmänt känt att han lever, Engelbert far till sin egendom på annat håll och Juanna lider stoiskt resten av sina dagar.
För deras skull, vhilka måhända betrakta detta "slut" såsom otillfredsställande och af Juanna fordrat ett annat handlingssätt, måste vi erinra att denna tids- och sedemålning ej får betraktas såsom ett konststycke hopfogadt efter författarinnans godtfinnande. Det är med denna historia så som med de öfriga i dessa skuggspel, att de, hvilande på livets egna natur-romaner, måste följa dess lagar och att, hvad helst dikten än kan sammanföra eller utveckla i bipartierna och hos bipersonerna, den dock aldrig får intrassla sig i grunddragen, det vill säga i den allvarsamma sanningen.
Jag kan dock inte annat än känna att det nog hade varit bättre att välja mellan att hålla sig till grunddragen och ta det mera kortfattat, eller att dikta på ordentligt och låta även grunddragen trassla till sig. Det senare är det hon gjort med de flesta av sina romaner - tagit personer och händelser ur verkligheten och sedan diktat friskt - och då har det ofta blivit riktigt bra. Här blir fasthållandet vid grunddragen snarast krystat då dikten runtomkring är så vidlyftig.

Efter den långrandiga historien om Sotens lilja tar det sig dock och som avslutning på första delen av Skuggspel blir vi presenterade för ett par starka personligheter, eller kanske snarare original. Först ut är Johan Magnus Lannerstjerna, som, enligt vad som tisslades i Strömstad, köpt loss sin vackra fru Maria ur ett annat äktenskap och därför fråntagits sin kaptenstitel av Gustav III. Paret lämnade kylan i Stockholm för lilla Strömstad där de kom att sprida mycket glädje i sällskapslivet. Paret Lannerstjerna levde av kärlek, fruns sömnadsarbeten och herrns egenhändigt hopknåpade tidning, vilken
hade en sjelftagen rättighet att på ett bitande och qvickt sätt parodiera alla slags svagheter, egenheter och dumheter. I dag skrattade man åt sin granne obarmhertigt, ty hur allegorisk utstyrseln än var, kände man dock så väl igen sin granne. I morgon blev man nödsakad att skratta åt sig sjelf för att icke bli ännu värre beskrattad av den öfriga publiken.
Denna veckovis utkomna skvallerkrönika om Strömstad togs väl emot, och lästes så grundligt att inte ett enda exemplar överlevt. Kanske har den inte funnits alls, men en bra historia är det och det tycks ha varit huvudsaken för Flygare-Carlén, trots orden ovan av att hålla sig strikt till verklighetens grunddrag.

Den andra personligheten är en ryttmästare Hoving, som kommer till Strömstad för att hålla sin hälsa och sina nerver i schack med bad och fiske. Han blir inhyst hos familjen Smith och prövar värdfolkets tålamod till bristningsgränsen med sina idéer rörande allt från kokkonst till bokföring, och hans försök att åstadkomma en duschanordning för daglig morgontvätt är svårslaget i dråplighet. Dock blir till slut Hoving gift med Lannerstjernas dotter och gudfar till det fjortonde barnet i familjen Smith. Författarinnan själv kommer alltså till världen och namnet Emilie hämtas från hjältinnan i Lafontaines roman Familjen von Halden (tysken August Lafontaine, inte den franske fabeldikteren Jean de La Fontaine).

söndag 11 mars 2012

Claes Hylinger, Utan ärende

Under bokrean plockade jag åt mig Claes Hylingers bok Utan ärende. Titeln var fin och formatet behändigt - perfekt att ha med i väskan för oväntade lästillfällen. Det visade sig att Utan ärende bestod av fyra olika texter utan större gemenskap, varav några tidigare publicerats på annat håll.

Hylinger intresserar sig för religiös och filosofisk kuriosa- riter, sällskap och fetischer. Han deltar i sufistiska riter, besöker en tillställning hos Parafysiska kollegiet, går på föredrag om krympta huvuden och hallucinerande fågelmän och lyssnar gärna på herrar som menar att verkligheten finns någon annanstans. Allt tycks föregå på gränsen mellan skämt och allvar.

Denna religiösa värld är till för män och Hylinger radar upp namn efter namn efter namn på herrar han känner, träffar eller som är kändisar och intresserar sig för samma saker som han själv. Kvinnor är uteslutna, den enda som nämns i sammanhanget är hustrun och hon förpassas givetvis upp på läktaren.

Hylinger besöker även Wilfred Thesinger för en intervju. Thesinger har kallats för den siste upptäcktsresanden och är mest känd för att ha levt i öknen tillsammans med beduiner och skrivit boken Arabisk öken. Thesinger är född i Etiopien och efter några skolår i England gav han sig ut på farofyllda äventyr. Syftet med expeditionerna tycks främst ha varit att få uppleva spänning och när Thesinger och Hylinger gemensamt ojar sig över att beduinkulturen drastiskt förändrats sedan motorfordonen kom verkar det främst vara för att europeiska ynglingar inte längre bjuds möjlighet till spännande äventyr bland exotiska folkslag.

Utan ärende var ingen bok jag uppskattade.

Men formatet var i alla fall behändigt.

torsdag 8 mars 2012

Göteborgskoloristerna på Stenungsön

På Galleri Koch i Stenungsund visar de under mars månad en utställning med fyra konstnärer som har anknytning till Stenungsön: Ivan Ivarson, Karin Parrow, Ragnar Sandberg och Erling Ärlingsson, och deras lärare på Valands målarskola, Tor Bjurström.

Ragnar Sandberg, Sommarkväll, 1933

Bjurström sa en gång att "jag tror att Bohuslän är världens underbaraste landskap för en målare", och att havet och dess sälta tillsammans med ljuset förvandlade färgerna på ett nästan magiskt sätt. Det var nog en uppfattning som delades även av hans elever: de femtiotal målningar som visas är färgstarka och i många av dem finns en påtaglig närhet till havet.

Stenungsön blev en populär sommarö redan under mitten av 1800-talet och många kom tillbaka år efter år för att ta salta bad och inandas den friska havsluften. Det är från detta avslappnade sommarliv, främst under 1930- och 40-talen, som många av motiven är hämtade: ljusa kvällar och segelbåtar, utflykter och hamnpromenader, hönor och sommarheta stilleben.

Alla fantastiska färger till trots var det Sandbergs lilla målning av en grå katt jag fastnade mest för. Tyvärr fanns den inte bland vykorten de sålde i samband med utställningen, (vilket inom parentes ofta händer - att just de målningar jag fastnar för på en utställning inte finns med bland de reproduktioner man kan köpa med sig hem) och inte har jag hittat den på nätet, så det är bara att pallra sig iväg till Stenungsund och ta sig en titt.

Karin Parrow, Kappsegling

Utställningen pågår till 26 mars.

onsdag 7 mars 2012

tisdag 6 mars 2012

Melina Nadj Abonji, När duvor flyger

Melina Nadj Abonji är född i Vojvodina i norra Serbien och bor sedan många år i Schweiz och skriver på tyska. När duvor flyger är hennes andra roman och den första som finns översatt till svenska.

Liksom författaren själv kommer flickan Ildikó och hennes familj från Vojvodina, där de tillhör den ungersktalande minoriteten. Fadern tål inte den kommunistiska ordningen i Jugoslavien och utvandrar på 1970-talet till Schweiz tillsammans med sin fru. Fyra år senare blir döttrarna Ildikó och Nomi godkända som anhöriginvandrare. Efter några år av hårt slit får familjen möjlighet att överta ett kafé i ett bra läge i den lilla staden där de bor. Ildikós liv kretsar kring kaféet, besök i hemlandet och det starka bandet till systern. Men så bryter kriget på Balkan ut och trasar sönder mycket av det som tidigare varit så självklart.

Nadj Anobji skriver i en säregen stil och gillar långa meningar:
Och strax kommer far att börja tala om de grundläggande skillnaderna mellan öst och väst, om de mest grundläggande skillnader som över huvud taget kan existera i universum, och under tiden svepa den ena snapsen efter den andra, den av farbror Móric egenhändigt hembrända päronsnapsen, nu, i år, då Kamrat Josip Broz Tito dött och det som alla, åtminstone de intelligenta, vetat hela tiden kommer att besannas, nämligen att det kommer att dröja generationer innan den socialistiska katastrofekonomin återhämtat sig, om den någonsin kommer att göra det! (och allt det och mycket mer därtill har vi redan fått ta del av på vår resa), när far just är på väg att komma så där riktigt i gasen säger Nomi helt oväntat, med sin obevekliga gälla röst som hon annars bara använder för att be om sötsaker, jag vill att Mamika [farmor] pratar med mig nu, jag vill att Mamika skall berätta nu.
För det mesta flyter det fint, ibland hackar betänkligt, men när det flyter så är När duvor flyger en finstämd skildring av en uppväxt i två kulturer. Och ett systerskap som jag kommer att minnas länge.

fredag 2 mars 2012

Våryr

Det är samma sak varje år: först när ljuset och värmen kommer tillbaka förstår jag hur mycket jag har saknat det och att mörkret faktiskt har påverkat mig mer än jag vill tro. Men med ljuset och värmen är också mörkret och kylan snart glömda och förlåtna.

Fåglarna äter fortfarande lika mycket vid fågelbordet, men de uppehåller sig inte där några längre stunder - de har väl roligare saker att göra än att trycka inne i häcken, som att bygga bon och se till att där blir några ägg att ruva.

Nu när isen har smält undan går det att rida igen! Det är bara att gräva fram hästen ur gyttjan först. Hagarna är stora och hyfsat torra och det enda stället där det är riktigt lerigt är vid grindarna, men det kan en smutsälskande häst nyttja till njutningsfulla gyttjebad. Att täcket blir så tungt att det knappt går att lyfta av och att det tar minst en timme av flitigt borstande innan man vågar visa sig ute med kraken glömmer man så snart man kommit iväg. Vi har ingen lång sandstrand att rida på, men den lilla grusvägen som slingrar sig ned mot havet mellan bergknallar och strandängar går inte av för hackor den heller.

Anton Mauves, Morgonritt på stranden, 1876