söndag 29 april 2012

Vitsippsbackar

Strax norr om Kungälv ligger Mariebergs naturreservat, som en smal remsa längs med Götaälv. Sonen har en kompis som bor en bit upp längs älven och jag har kört förbi Marieberg otaliga gånger, men det är först idag jag kommit mig för att stanna till och ströva omkring där en stund.




Området är uråldrig jordbruksbygd och fortfarande går här betande djur om somrarna. Lövskogen är artrik med alm, ask, al, ek, lind, lönn och rönn - i alla fall enligt skylten, själv har jag svårt att se skillnad på träden när de inte har några löv. Så här års är backarna upp längs Marieberget täckta av vitsippor som ivrigt lapar i sig av solen som obehindrat släpps igenom de fortfarande kala trädkronorna. På marken ligger fjolårslöven tätt och knastrar under fötterna medan man följer stigarna som till synes helt utan ordning slingrar sig mellan träden. Det är en fridfull plats, även om bruset från E45 på andra sidan älven tränger sig på, och redan imorgon tänker jag ta med familjen och en termos med te och göra ett nytt besök.

onsdag 25 april 2012

Mare Kandre, I ett annat land

Så blundar jag och ser att allt jag gör och gjort och kommer att göra, är just stenar i mörk, fuktig jord, att gå in i, igenom och ut ur, och aldrig att gräva sig runt!

I ett annat land är Mare Kandres debutbok från 1984. I korta prosastycken får läsaren ta del av nedslag i en flickas uppväxt. Hon reser med sin familj, de flyttar in i ett hus och hon går i skolan, därutöver finns ingen övergripande historia eller struktur, istället är det de intryck världen gör på flickan som står i centrum. På barns vis fäster hon sig vid detaljer och enskildheter, och sinnesförnimmelserna sköljer över henne utan att riktigt låta sig sorteras. Men det sätts ord på dem, vackra ord. Detta är språkkonst på hög nivå, mjukt och bitande om vart annat, ofta omtumlande träffsäkert.

Jag hör snokars och kopparormars prassel genom ljung och gräs, daggmaskars trygga knarrande genom underjorden och knottklasen över mitt huvud, och ett ögonblick är jag stor och oändlig och rymmer allt: bergsmassiv och hav, regnskogar, floder, fornlämningar, smärta. Jag bär allt inom mig, som ett hjärta.

måndag 23 april 2012

Ett slott och en amatördiktator

I helgen plockade vi fram en dvd med några avsnitt ur den brittiska tv-serien Jeeves och Wooster. Serien bygger på PG Wodehouse böcker om den unge gentlemannadrönaren Bertie Wooster, spelad av Hugh Laurie, och hans betjänt Jeeves, spelad av Stephen Fry. Både Laurie och Fry är i toppform och spelet dem emellan är det som lyfter serien. Men i helgen var det två andra saker jag fäste mig vid: huset Totleigh Towers och amatördiktatorn Roderick Spode.

Highclere castle, Hampshire
Totleigh Towers innehas av Sir Watkyn Bassett, far till den Madeleine Bassett som ständigt får för sig att hon skall gifta sig med Bertie. Totleigh Towers är en ståtlig byggnad och först i helgen slog det mig att det ju är samma hus som det i Downton Abbey, det vill säga Highclere castel i Hampshire. Huset är enormt men det är i stort samma sidor av det som används i de båda serierna: det ståtliga trapphuset, biblioteket, matsalen och korridoren som går runt hela huset på en av de övre våningarna.

En ständigt återkommande gäst på Totleigh Towers är "amatördiktatorn" Roderick Spode, spelad av John Turner. Serien utspelar sig på 1930-talet och driver hejdlöst med fascismen och dess brittiske ledare Oswald Mosley. Spode håller möten där han försöker elda (de ynkligt små) massorna till att bojkotta allt utländskt - speciellt paraplyer och grönsaker - och uppmanar alla män att bära kortbyxor så att de förträffliga engelska knäna skall synas. Spodes stora förebild är Mussolini och det finns en fantastisk scen där han i biblioteket på Totleigh Towers försöker härma Mussoinis kroppsspråk när denne håller tal.

Roderick Spode, spelad av John Turner

Spode och hans fascism är rakt igenom löjeväckande, men när man ser honom hälsa till sina anhängare genom att slå sig för bröstet med knuten högerhand och sedan sträcka den rakt ut, knyter det sig ändå i magen: det är den hälsning Breivik använt sig av när han kommit till rätten. Högerextremismen lever ännu, inte lika kraftigt som på 1930-talet, men det elände dess våldsglorifierande idéer för med sig påminns vi nu om varje dag rättegången i Norge pågår. Och de överlevande och de anhöriga får leva med det resten av sina liv.

söndag 22 april 2012

Gâteau à la Madeleine

I Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt spelar minnen och det som väcker minnen till liv en stor roll, så som susande vattenledningsrör och kullriga gatstenar, men framförallt en madeleinekaka doppad i lindblomste. Att det just är madeleinekakan som de flesta förknippar med Proust beror säkert på att den förekommer tidigt i verket, så även de som nöjer sig med att läsa första delen stöter på den berömda kakan. Dessutom är väl madeleinekakor lite trevligare och mer romantiska än vattenledningsrör och gatstenar.

I SvD idag bloggar historikern Dick Harrison om Proust och hans madeleinekaka: vad är det för en slags kaka och varför valde han just den. Om ni vill läsa hittar ni Harrisons inlägg här.

torsdag 19 april 2012

Marlen Haushofer, Väggen

Jag skriver inte av glädje över skrivandet; det har bara fogat sig så att jag måste skriva, om jag inte ska mista förståndet. Det finns ju ingen här som kan tänka eller handla för min räkning. Jag är alldeles ensam, och jag måste uthärda de långa, mörka vintermånaderna. Jag räknar inte med att dessa anteckningar någonsin ska bli funna. Just nu vet jag inte ens om jag vill det. Måhända vet jag det när jag har avslutat redogörelsen.

En kvinna i fyrtioårsåldern följer med sin kusin Luise och hennes man Hugo till deras jaktstuga i de österrikiska alperna. Första kvällen går Luise och Hugo ned till byn medan kvinnan stannar kvar i stugan. När hon vaknar nästa morgon har de andra fortfarande inte kommit tillbaka. Hon ger sig ut för att se efter dem och upptäcker då att en genomskinlig vägg spärrar av henne från resten av världen. På andra sidan väggen tycks allt liv ha utplånats och människor och djur förvandlats till stoder.

Hennes dagar fylls med arbete och omsorg om de djur hon får hand om: hunden Lo, kon Bella och hennes kalv Tjur, kattan som finner en partner i skogen och får ungar. Djurens betydelse för att kvinnan över huvud taget kan leva innanför väggen går inte att underskatta. Detaljrika redogörelser för arbetet med att hålla sig och djuren vid liv varvas med grubbel och tankar. Ensamheten där på berget ställer allt i livet på sin spets. Vad innebär det att vara människa? Vad är normalt? Vad är vansinne?

Trots att hon är övertygad om att det inte finns någon levande människa utanför väggen kan hon inte sluta nära ett litet hopp om räddning. Redogörelsen hon skriver är mest för hennes egen skull, för att reda ut och få syn på detta ensam liv hon måste leva, men de är även en del av hoppet. Men andra människor är inte bara hopp, de är också hot.

En dag dyker plötsligt en man upp på sätern, han slår ihjäl kalven Tjur och hunden Lo med en yxa och kvinnan skjuter ihjäl honom. Det hela är över på ett ögonblick, men händelsen ställer hela kvinnans tillvaro på sin spets. Detta korta möte med en annan människa blir den utlösande faktorn till att hon börjar skriva ned sin redogörelse och det finns med som ett underliggande varför? genom hela texten. Att skriva redogörelsen ger henne inte svar, men det ger lugn. Vad som kommer att hända framöver vet hon inte, men hon har ändå skrivit sig fram till någon sorts tillförsikt, och det är där läsaren lämnar henne.

Väggen är en av de märkligaste och mest fängslande böcker jag läst. Allt kvinnan brottas med intresserade mig, från det handfasta arbetet med att hålla sig själv och djuren vid liv, till hennes tankar kring sin situation, sitt liv och vad som är viktigt i livet, hennes relationen till andra människor, till sig själv och sina egna handlingar, allt skrivet på ett koncist, lite omständligt och distanserat sätt, som jag tyckte mycket om.

Marlen Haushofer levde 1920-1970. Die Wand kom ut i Österrike 1968 och översattes till svenska 1983. Ytterligare tre verk av Haushofer är översatta till svenska: Vindskupan, Vi dödar Stella och Himmel utan slut.

tisdag 17 april 2012

söndag 15 april 2012

Kompostlycka

Idag har jag grävt kompost hela dagen och sitter nu här trött och oförskämt nöjd med mig själv. Att odla en trädgård handlar till största delen om att ta väl hand om jorden och för att lyckas med det är komposten a och o. Färdig kompostjord luktar friskt och lite syrligt och har en konsistens som inbjuder till att köra ner händerna i; man både ser och känner hur växterna kommer att frodas!

Vi har två hushållskomposter, en som vi lägger i och en som står på efterkompostering. Behövs det strö för att få bra balans tar jag material från trädgårdskomposten. Att tömma hushållskomposten går på ett litet kick, idag blev det två och en halv skottkärror med fin jord och det motsvarar allt organiskt hushållsavfall för fyra personer i ett år. Ur de tre trädgårdskomposterna blir det desto mer. Efter att ha siktat komposten genom ett nät blir den lätt och lagom finfördelad och är bara att lägga ut i odlingsbäddar och rabatter.

Det är inte bara jag som uppskattar komposterna, även tusenfotingar, gråsuggor och, framförallt, daggmaskar trivs. Jag har en stor förkärlek för daggmaskar, dessa fantastiska jordarbetare. I Sverige har vi 16 arter av landlevande daggmaskar (100 arter om man även räknar de som lever i sjöar och hav). Daggmaskarna berikar jorden genom att dra ned växtlämningar i sina gångar och genom att äta jord och växtrester. Dessutom hjälper de till att lufta och dränera jorden och stimulerar mikrofloran.

I friska jordar kan det finnas upp till 8 miljoner daggmaskar per hektar, vilket betyder att vi kanske har 600 000 daggmaskar bara i vår trådgård! Jag tycker mig riktigt höra hur de stretar på där ute för att göra jorden bördig och skänker dem, alla sexhundratusen, en tacksam tanke.

torsdag 12 april 2012

Mare Kandre, Bestiarium

Doré lever ett enahanda liv i 1800-talets solkiga London. Han bor i ett torftigt hyresrum och arbetar på ett kontor där han ägnar dagarna åt att fylla i räkenskapsböcker. Sin lediga tid tillbringar han hos modern i barndomshemmet. Fadern har han aldrig lärt känna och modern ligger sedan tio år medvetslös i sin säng, kärleksfullt vårdad av Djuna. Doré är väl medveten om att hans liv är andefattigt, men det är först när modern dör och han hamnar i en akut livskris som så när tar kol på honom, som han förmår bryta sig loss.


Det visar sig att modern lämnat allt åt Djuna och Doré får nöja sig med en gammal dammig trälåda med några böcker och papper i. Bland böckerna finns ett litet svart läderband som tilldrar sig hans intresse, Bestiarium. Boken faller självmant upp på mitten;
på högersidan fanns ett kopparsnitt föreställandes något som såg ut som en mytologiska vattenvarelse, ett mellanting mellan en gråval och en urtidsödla eller en eldsprutande drake. På den minutiöst återgivna kroppen syntes fyra små krumma, stabbiga alligatorben som vart och ett ståtade med fyra lika stabbiga tår, vilka i sin tur pryddes av sylvassa, krökta klor. Ögonen var små, nästan mullvadsliknande, ett utandningshål satt höst upp på ryggen (men detta gick knappt att se) och små sidfenor stack fram ur buken. Varelsen hade en platt, väl tilltagen stjärtfena samt en bred, sluten mun med mycket tunna läppar.
Instucket i boken finns ett brev, skrivet med en gammaldags, snirklig handstil och det är egentligen bara två ord han kan urskilja, Sleepy Hole. Sleepy Hole visar sig vara en liten lantortsstad och en ingivelse får honom att lämna London för att med boken och brevet i fickan bege sig ut för att söka finna, ja han är inte riktigt säker på vad, ett sammanhang i sitt liv kanske. Sleepy Hole visar sig ha en på alla sätt tarvlig och inskränkt befolkning, vilken lever i skräck för odjuret i sjön, och på herrgården utanför staden, Moon Hall, bor två gamla damer vilka länge tycks ha väntat på att han skall komma.

I Bestiarium grottar Mare Kandre ner sig i livets solkiga och groteska sidor, man riktigt känner stanken när man läser. Ibland blir det lite väl groteskt för att jag skall bli berörd, men det vägs mer än väl upp av den obönhörlighet och konsekvens med vilken Kandre driver historien framåt. Allt är utförligt beskrivet in i minsta sjaskiga detalj och ändå känns inte ett enda ord överflödigt.

Att jag hittat till Mara Kandres böcker är det bästa som hänt i mitt läsande liv på länge och jag har redan lånat ännu en av hennes romaner på biblioteket.

tisdag 10 april 2012

Sparvhöken

Fågelmatningen utanför köksfönstret är fortfarande välbesökt och mängden mindre fåglar lockar givetvis till sig även dem som gärna mumsar i sig en sparv eller två, som sparvhöken. Vi har sett den svischa förbi i egen hög person ett par gånger och för ett par veckor sedan fann vi resterna av en slagen kaja i trädgården. Kajorna är i största laget för sparvhöken, men lyckas de knipa en så får de sig ett riktigt skrovmål. Tyvärr tänkte jag inte på att ta ett foto innan vi rensade undan resterna, vilket var synd för det var ett riktigt skolexempel på hur det brukar se ut när sparvhöken varit framme: kadavret av kajan låg i mitten, väl urätet, på en rund bädd av fjädrar. Några dagar senare slog höken en småfågel alldeles invid fågelmatningen. Det låg bara fjädrar kvar, men troligtvis var det en av alla gråsparvarna eller pilfinkarna som rök.

På latin heter sparvhöken Accipiter nisus, där accipiter står för hök och nisus anspelar på kung Nisos av Megara som enligt den grekiska mytologin förvandlades till en sparvhök.


Fotot på denna ståtliga sparvhökshanne hittade jag på Rolfs naturfotoblogg.

söndag 8 april 2012

Thomas Nydahl, Sextio år senare

I sin senaste bok, Sextio år senare, förordar författaren och bloggaren Thomas Nydahl, inspirerad av Ryszard Kapuscinski, en fragmentarisk poetik:
När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur skall vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som fragmenten hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.
I bokens första del, som består av anteckningar under Gazakriget vintern 2008-2009, fungerar detta fragmentariska skrivsätt utmärkt. Nydahl har besökt Israel och Palestina flera gånger och tycks ha läst det mesta som skrivits rörande konflikten dem emellan, och utifrån dessa två källor målar Nydahl upp en nyanserad och tänkvärd bild av denna långdragna konflikt. En konflikt som tyvärr bara tycks djupna och att finna en väg till fred och ömsesidig respekt framstår som oerhört svårt. Förhandling har under de senaste decennierna allt mer övergått i konfrontation och någon snar lösning finns inte i sikte. Enkelt och effektfullt visar Nydahl hur den långdragna konflikten och dess gift av våld och misstro genomsyrar vardagen, och knyter fint ihop detta med de övergripande politiska och religiösa linjerna.

Sedan följer två texter som jag är mer tveksam till.

Först ett förarbete till en bok som Nydahl planerar att skriva om West Midlands / Black Country i England. Även detta område har Nydahl besökt i omgångar och mycket av det han sett har gjort honom beklämd samtidigt som det givit upphov till många tankar rörande ett samhälles uppgång och fall. Jag tvivlar inte på att det finns mycket intressant att skriva om Black Country, men att läsa om dessa uppslag utan fördjupning är inte speciellt givande. "Texten om Black Country talar för sig själv" skriver Nydahl i förordet, men det gjorde den inte till mig.

Så följer en text om Libyen, med anteckningar gjorda under tiden för den konflikt som ledde fram till att diktatorn Kaddafi avsattes och dödades, och något lite om efterspelet. En text som till stora delar känns daterad: det är mycket spekulerande kring vad som skall hända i frågor som vi faktiskt vet svaret på, som att Kaddafi inte lyckades bita sig kvar vid makten, och detta stod ju klart långt innan boken kom i tryck. Det finns även med en diskussion, eller kanske rättare sagt en del farhågor, om vad som kommer att hända i Libyen nu, men de hade behövt utvecklas för att bli riktigt intressanta.

Avslutningsvis finns dagboksanteckningar från en vistelse på sjukhus efter en allvarlig cellgifts-förgiftning som Nydahl råkade ut för. Det slutade som väl är hyggligt bra. Även den oväntade och ofrivilliga paus i tillvaron som förgiftningen innebar skriver Nydahl om på det fragmentariska sätt som han förordar, och nu fungerar det åter igen utmärkt väl. Vämjelse och förundran blandas inför vad giftet gör med kroppen, och den ofrivilliga bortavaron från vardagens lunk av läsande, skrivande och umgänge med de närmaste, sätter denna i ett nytt ljus.

Sextio år senare är andra delen av tre i en serie böcker Nydahl ger ut på det egna förlaget Vaka över ensamheten. Den första delen, Kulturen vid stupet, kom ut förra året och den skrev jag om här.

torsdag 5 april 2012

Glad påsk!









I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced, but they
Out-did the sparkling leaves in glee;
A poet could not be but gay,
In such a jocund company:
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.

William Wordsworth, 1804

tisdag 3 april 2012

Bodil Malmsten, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Bodil Malmsten har kommit ut med en fjärde loggbok, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Materialet är hämtat från Malmstens blogg Finistère och sträcker sig från maj 2009 till juni 2010.

Jag niger herr August
Hur mycket är tiden och
aldrig har månen lyst så på vårt drömspel
Nog är den besynnerlig natten herr August
i Strindbergs kvarter
och en månad går fortare
nu än ett hjärtslag

Efter att Malmsten varit tvungen att lämna sitt hus i Finistère flyttade hon till en lägenhet i en stad vid den franska Atlantkusten. När boken tar sin början har hon bott i staden i tre år, vantrivs å det grövsta och vill återvända hem till Sverige. Småningom blir lägenheten äntligen såld och Malmsten flyttar in i en andrahandslägenhet i Stockholm, en mellanstation tills hon får fatt i en egen lägenhet i den stadsdel hon önskar, den där hennes familj och flera av vännerna bor.

Uppbrottet från Frankrike präglas av uppgivenhet, inte ens Atlantens tunga dyningar når längre fram. Det stora uppbrottet ligger ändå bakom henne, det avgörande, det från huset i Finistère, och det är sista kvällen i Finistère hon tänker på under sin sista kväll i staden där hon inte trivs.
Storm och mörker, en gnisslande grind som fick stå och slå.
Så var det när jag lämnade Finistère, sedan kom jag till staden som jag nu är på väg ifrån. Jag är på väg igen, det är inte ödet, det är jag och ingen att skylla på.
Malmsten kommer alltså till Stockholm och inledningsvis blir det en del slentrianmässigt gnäll på det svenska samhället - att Malmsten på något sätt alltid hamnar fel i sina kontakter med vården, försäkringskassan och postväsendet har hon dragit fram förut - men det är en petitess i sammanhanget, för mig som läsare, säkert inte för Malmsten, och på det stora hela trivs jag bra i Malmstens sällskap, med familjen Tejp, romanen om Edvard som trilskas med att bli skriven, allt vardagskrångel och alla vardagsunder som Malmsten försöker hantera med ett franskt faire avec.

På dagarna skriver hon, på kvällarna läser hon, Thomas Bernhard, Luis Buñuel och Werner Aspenström - medan Joyce Carol Oats dagböcker åker i väggen - och när inte läsandet räcker tar hon till "amerikanska polisserier med våldsbenägna psykopater". Men det är skrivandet som är livsluften och det är på allvar, antingen det handlar om dikter, noveller, romaner eller blogginlägg: skall det skrivas skall det göras med kärlek, kunskap och eftertanke, så "att det blir litteratur och inte något som bara står där".

Enligt vad Malmsten skriver på sin blogg är hon i full färd med en bok om just att skriva, Bodil Malmsten om konsten att skriva: Så gör jag!, som är planerad att komma ut i höst, liksom ännu en loggbok.
Det ser jag fram emot.

Gasade

Ett inlägg på Lennarts Den långsamma bloggen om Mark Mazowers bok Den mörka kontinenten fick mig att tänka på John Singer Sargents fantastiska och hemska målning Gasade från 1919.

© IWM (Art.IWM ART 1460

Sargent skickades under första världskriget ut av det brittiska informationsministeriet för att tillsammans med en rad andra konstnärer framställa verk som hyllade krigsinsatsen, och gärna även det brittisk-amerikanska samarbetet. Sargent ansågs extra lämpad så som varande amerikan bosatt i Storbritanien.

I juni 1918 kom Sargent till fronten i Frankrike, med mycket naiva föreställningar om vad han skulle möta. Han hade tänkt sig mängder med soldater, ständigt aktiva och med friskt humör, istället fann han torftiga, trånga skyttegravar, där bara ett par man syntes åt gången. I augusti råkade han dock vara vid ett fältsjukhus vid Le Bac-de-Sud efter en senapsgasattack. Här fick han då till slut sina "massor av soldater".

Senapsgas, bis(2-kloretyl)sulfid, ger upphov till en stinkande gulgrön dimma när den sprids. Gasen ger skador i kontakt med huden i form av stora vätskefyllda blåsor. Ögonen smärtar och svullnar igen, och andas man in gasen ger den upphov till inre blödningar. Senapsgasen snarare försvagar än dödar, men smärtan är ohygglig. Senapsgas förbjöds i Genèveprotokollet 1924, men användes så sent som under kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet.

Gasade är en stor målning, 231x611 cm, och visar två led av sårade som leds till fältsjukhuset av sjukvårdare. Det är sjukvårdstältets linor som syns till höger. Soldaterna är förblindade av den svullnad senapsgasen givit upphov till och har fuktiga bindlar för ögonen i ett försök att något lindra smärtan. Deras hjälplöshet är plågsamt påtaglig. De stapplar framåt genom ett hav av andra offer för gasen. En soldat vänder sig åt sidan för att kräkas medan en annan lyfter benet i tron att det finns ett trappsteg.

söndag 1 april 2012

Ord och jord

Äntligen har jag kommit mig för att ge bloggen ett namn.
Ord och jord.
Vilket firas med van Goghs underbara irisar.


Vincent van Gogh, Irisar, 1889