onsdag 30 maj 2012

Krabbfiske

En oundgänglig del av en bohuslänsk sommar är fisket efter strandkrabbor.
Carcinus maenas som Linné sa.
Av ständigt nya generationer barn dras de tåliga krabaterna upp och läggs i hink.
Räknas och beskådas och matas.
Petas på och hålls i och hälls tillbaka i havet.
Bara för att åter bli uppdragna nästa dag.

tisdag 29 maj 2012

Mare Kandre, Det brinnande trädet

"På det stora bordet i ett av rummen i Emmetts hus låg de döda pojkarna nakna intill varann, och Kitt, med sitt mjuka ansikte, och med det tunga, ljusa håret utslaget, stod bredvid och strök varsamt bort flugorna ur deras ögon med en fuktig trasa"


En familj ger sig ut på en mödosam resa för att begrava sina döda pojkar i vigd jord. Tiden är, som så ofta hos Kandre, vagt gammaldags. Familjen reser med häst och vagn, och de har inte kommit långt förrän det dyker upp en svårt haltande man som säger att han känner till en genväg. Mannen tar över tyglarna och för in sällskapet i en mörk skog. Färden genom skogen är klaustrofobisk och från den främmande mannen med det släpande benet strålar ett vagt hot.

Småningom visare det sig att det är ett stort guldstycke som mannen satt fast runt sitt ben som gör honom halt och det är inte förrän familjen gjort sig av med både den främmande mannen och guldet som de kan fullgöra sin resa. Ändå är det med hjälp av tändstickor de tagit från mannen som de får eld på ett träd, vars värme håller dem vid liv den sista natten innan de når fram med sina döda.

Familjens strävanden med kistorna är beskrivet på ett kargt och högtidligt vis. Resan är en outtalad nödvändighet. Trots alla umbäranden är det ingen som tvekar eller klagar. Denna resa måste göras. De döda pojkarna måste begravas vid byn, kosta vad det kosta vill.

Den mödosamma färden med de döda, det tyngande, förbannande guldet, det brinnande trädet, får mig att tänka på andra delen av Sema Kaygusuzs Böner som faller till marken (som jag skrev om här). Man skulle nästan kunna tro att Kaygusuz har hämtat delar av sitt mytiska stoff från Kandre, men det är nog snarare så att de båda inspirerats av myter och idéer som funnits under långa tider.

söndag 27 maj 2012

Billedvogteren på sin trappesokkel

2001 arrangerades Nordiskt skulpturmöte här i Kungälv. Fem av verken blev kvar och är nu permanent placerade i området mellan Kexfabriken och Fästningsholmen. Ett av dem är Pontus Kjerrmans fina Billedvogteren på sin trappesokkel.


Kjerrman växte upp i Göteborg och sedan 1979 är han verksam i Köpenhamn. Hans figurer har ofta människoliknande kroppar med djurhuvuden och tassar eller hovar istället för händer och fötter. Den resliga och strama Billedvogteren har ingen människokropp, men väl ett djurhuvud och får mig att tänka på ett sjö(o)djur. Människolik blir den dock till jul då någon brukar klä den i tomtekläder. Den har också varit utstyrd till så väl påskkärring som fotbollssupporter. Kanske ett tecken på att den blivit folkkär?

fredag 25 maj 2012

Beate Grimsrud, En dåre fri

När kursen är slut får vi ett par papper som ledarna skrivit utifrån det vi berättat. "Händelser i ditt liv som kan vara orsak till att du hör röster." Det är då tanken på att skriva en bok om rösterna dyker upp.
   Vet inte om jag lärt något. Om rösterna kommer att avta. Men en dag ska jag skriva en bok om alltihop. Om jag vågar.

Nog vågade hon! Boken är skriven och Beate Grimsrud har berikat autofiktiongenren med en varm och nyanserad skildring om att leva med psykisk sjukdom.

Eli är framgångsrik författare, kommer ut med ständigt nya verk, reser runt och talar om sina böcker för en entusiastisk publik, får fina priser. Hon har härliga vänner och en kärleksfull, om än lite speciell, familj. Och så har hon Espen, Emil, Erik och prins Eugen, rösterna som tillkommit under årens lopp och som ständigt finns med, redo att lägga sig i allt hon företar sig.

Eli växer upp i Norge, har det kämpigt i skolan - dyslexi och en svår synskada sätter käppar i hjulet - men trots att hon inte kan vare sig läsa eller skriva vet hon tidigt att hon skall bli författare, och det med en härlig självklarhet: hon har berättelserna, stavningen kan man alltid få hjälp med. Elis ungdomstid är turbulent, hon spelar fotboll, provar droger och berättar historier. Så småningom flyttar hon till Sverige, går skrivarkurs, får vänner för livet, kommer ut med sin första roman. Och drabbas av sin första psykos.

Stora delar av En dåre fri handlar om Elis liv med rösterna, psykoserna och psykvården. Rösterna tar stundtals över helt och det är en ständig kamp att låta Eli vara huvudperson i sitt eget liv. Under många, många år har Eli ständig kontakt med den psykiatriska vården och det är en nyanserad bild av denna som kommer fram. Ibland går det riktig snett, men detta är ingen uppgörelse, utan en insiktsfull skildring där vårdpersonalens viktiga och många gånger svåra arbete får ett erkännande. För att psykisk sjukdom är svår att hantera, både för den sjuke, de anhöriga och vården, är ingenting att hymla om.

Litteraturen spelar en stor roll i Elis liv. - "Bra litteratur gör bara gott" - och det egna skrivandet är hennes livsluft. Något hon alltid kommer tillbaka till: "Skriver jag har jag kommit till centrum i mitt eget liv. Hemma i mig själv." Att Eli skulle ha gått under för länge sedan om hon inte haft sitt arbete är det ingen tvekan om. Här är det litteratur på liv och död och det är något som gör En dåre fri till en upplyftande roman, trots det svåra ämnet: här tas både livet och litteraturen på fullaste allvar.

söndag 20 maj 2012

Päronblomning


Under veckan har vårt päronträd av sorten Dubbel Filip blommat. Varje år täcks det gamla trädet av vita blommor och varje år njuter jag av synen samtidigt som jag oroligt tittar och lyssnar efter insekter. I början av veckan var här kallt, regnigt och blåsigt och inte en insekt syntes till, men så idag kom solen och värmen och plötsligt var det fullt med små djur i luften. Äppelträden har påpassligt börjat blomma just i dag(arna), men jag hoppas att insekterna inte missade päronträdet helt fast det råkade blomma i rusket.


Päronträdet blommar som sagt lika ymnigt och vackert varje år, men med frukten är det något annat: vissa år blir det så många päron att grenarna bågnar, andra år kan man räkna dem på ena handens fingrar. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har det med tillgången på pollinerande insekter att göra  - vilket förklarar mitt oroliga spanande - eller så är det bara så att det gamla träder inte har kraft till att ge frukt en masse varje år utan behöver vila ibland

fredag 18 maj 2012

Lillian Hellman, Scoundrel Time

Lillian Hellman (1905-1984) gjorde dundersuccé på Broadway 1934 med sin pjäs The Children's hour. En skolflicka anklagar två av sina lärare för att vara lesbiska och innan det står klart att det inte är sant hinner den ena av lärarna förlora sin fästman och den andra tar livet av sig. 691 föreställningar på raken gjorde Hellman både rik och berömd. Andra kända dramer av Hellman är The Little Foxes (1939), Watch on the Rhine (1941) och Toys in the Attic (1960).

Under nästan 30 år levde Hellman (till och från) tillsammans med författaren Dashiell Hammett och båda två kom att bli utsatta för den aggressiva kampanjen mot misstänkta kommunister som bedrevs i slutet av 1940- och början av 1950-talet, ledd av Joseph McCarthy och the House Un-American Activities Committee. McCarthy och HUAAC jagade med ljus och lykta efter alla som på något sätt kunde misstänkas för att vara kommunister, eller åtminstone nästan kommunister, må vara på hur vaga grunder som helst.
If you differ from society, no matter how many pieties they talk they will punish you for disturbing them. 
Scoundrel Time är den tredje delen av Hellmans memoarer och i den beskriver hon sina erfarenheter som "unfriendly witness". Till de vänliga vittnena räknades de som var tillmötesgående och gav kommittén vad den ville ha, det vill säga syndabekännelse och namn, medan de ovänliga vittnena var de som vägrade ange sina vänner och bekanta. Hammett hamnade i fängelse och alla inkomster från hans verk konfiskerades. Hellman slapp fängelse men blev svartlistad.

I Scoundrel Time redogör Hellman lugnt och sakligt för hur hon uppfattade det som hände och hur det kom att påverka henne, både som människa och som dramatiker. Under hela redogörelsen ligger frågan och gror om hur denna idioti, ovärdig ett demokratiskt samhälle, kunde komma till stånd och få fortgå under så lång tid som den gjorde. Och besvikelsen över att så få, speciellt bland de intellektuella, höjde sin röst emot:
But radicalism or anti-radicalism should have had nothing to do with the sly, miserable methods of McCarthy, Nixon and colleagues, as they flailed at Communists, near-Communists and nowhere-near-Communists. Lives were being ruined and few hands were raised to help. Since when do you have to agree with people to defend them from injustice?
Angiveriet, de vaga anklagelserna, telefonavlyssningarna, konfiskeringen av egendom, de tjocka filerna, allt för tankarna till de kommunistiska övervakningssystem man ville bekämpa. Att det var obegripligt för många av dem som blev utsatta är inte att undra på och i den hysteriska stämning som rådde var det många som gjorde vad de kunde för att lista ut vad kommittén ville att de skulle erkänna och, som Hellman uttrycker det, "scratched around hard for dramatic revelations, inventing sins for the Inquisitor priests."

Scoundrel Time är det första jag läst av Hellman och jag tyckte mycket om hennes korthuggna och lite syrliga stil. Den hysteri och förvirring som rådde kring processerna, liksom den skada de orsakade, kommer fram utan att hon använder några stora åthävor. Och hennes sorgliga och lite uppgivna slutsats blir att det kommer att ske liknande missgrepp igen.

tisdag 15 maj 2012

Kejsare Ubu

Max Ernst, Kejsare Ubu, 1923

Max Ernst målade Kejsare Ubu 1923. Inspirationen hämtade han dels från en mardröm han haft som barn, dels från den groteska antihjälte Fader Ubu.

I mardrömmen använder en glänsande svart man, Ernst far, en fet krita för att rita varelser som fyller pojken Max med skräck och ångest. Varelserna samlas i en vas som målaren snurrar allt fortare tills den förvandlas till en spole.

Den andra inspirationskällan, Fader Ubu, är en sniken, feg och fet figur som den franske dramatikern Alfred Jarry skapat med en elak och groteskt tjock matematiklärare som förebild. I den första pjäsen om fader Ubu, Kung Ubu, tar denne över Polen och styr landet som envåldshärskare. Vid den första föreställningen 1896 blev det upplopp och föreställningen fick avbrytas. Kung Ubu kom sedan att spelas på dockteatrar innan den åter kunde sättas upp 1907.

Max Ernst själv lär ha avskytt att man "förklarade bilderna till döds". Och riddaren i den röda rustningen, som var vad jag såg när jag fick se bilden för första gången, klarar av att sätta fantasin i rörelse på egen hand, även när man läst om mardrömmar och groteska mattelärare.

söndag 13 maj 2012

Mare Kandre, Bübins unge

På omslaget till Mare Kandres tredje bok, Bübins unge, finns ett porträtt av en flicka taget av författaren och amatörfotografen Lewis Carroll. Det är ett märkligt porträtt, både oskyldigt och oroande, och till boken sällsynt välvalt, liksom det citat ur Carrolls Alice i underlandet som bildar utgångspunkten för Mares roman:
Jag undrar så vad som kan ha HÄNT med mig? På den tiden när jag läste sagor trodde jag att sånt aldrig hände och nu har jag hamnat mitt i det. Det borde skrivas en bok om mig, borde det. Och när jag blir stor skall jag skriva en - fast jag är ju stor nu, la hon till i vemodig ton. I varje fall finns det inte plats att bli större härinne.
Flickan Kindchen bor tillsammans med Onkel och Bübin i ett hus med stor trädgård på landet utanför en by. Tiden är vagt gammaldags, med hästskjutsar, vattenpumpar och dass. Allt tycks lugnt och lojt, tills den dag Kindchen får sin första menstruation och Ungen dyker upp som från ingenstans. Till råga på allt lämnar Onkel och Bübin strax därefter Kindchen och Ungen ensamma i huset.

En vanlig läsning av Bübins unge är att den handlar om vuxenblivande: flickan som blir kvinna och försöker hitta sig själv i sin förändrade kropp. För att kunna göra det behöver hon komma över barnet i sig. Och det är även så jag läser Kandres roman.

För Kindchen är övergången från barn till vuxen något svårt, något att genomlida i hetta och umbäranden, något som kräver hårdhet att klara sig igenom. Ungen framstår som det flickstadie hon behöver frigöra sig ifrån för att kunna gå vidare i livet. Först när Ungen är död kan hon vända sig utåt världen igen. Att Onkel och Bübin reser iväg understryker att hon står ensam att upptäcka och acceptera sin vuxenhet.

Att läsa Bübins unge som en skildring av ett svårt vuxenblivande fungerar mycket väl och gör den samtidigt uthärdlig att läsa. För läser man den bokstavligen blir den liksom för hemsk: Två barn som lämnas ensamma, utlämnade åt hunger och misär. Den äldre flickan hanterar sin utsatthet genom att göra sig hård och oåtkomlig för den yngre flickan, som hon hade kunnat hjälpa men istället plågar till döds.

Kindchens väg till att acceptera den förändring hon genomgår är sävlig och närmast outhärdlig. Men också förunderlig: det svåra och mörka skrivs gärna ut med förhoppningsfulla utropstecken. Som om Kindchen trots sina försök att göra sig hård och likgiltig ändå inte kan låta bli att förundras över det som sker:
Det är tätt och mörkt, som om man står under det värsta tryck!
Att Bübins unge är en text som uppmuntrar till tolkning framhålls även av Aase Berg i hennes efterord. Berg anser tolkningen om den lilla flickans övergång till kvinna vara för snäv och vill istället lyfta fram temat ensamhet och separation, vilket jag i och för sig tycker att den tolkning Berg menar vara för snäv gör, samtidigt som hon gör en stor poäng av långsamheten, lojheten och inåtvändheten, och vill se texten som en kritik av konsumtionssamhällets krav på snabba kickar, vilket jag för min del nog tycker är lite klichéeartat - alltid detta konsumtionssamhälle! - och Bergs påstående om att "Bübins unge tar det ofokuserande degandet i försvar" kan jag inte riktigt hålla med om, snarare framstår det "ofokuserande degandet" som en strategi Kindschen försöker ta till men inte lyckas med, saker hamnar ändå hela tiden i fokus och rastlösheten kryper i henne och tvingar henne ut på strövtåg.

Men vad som är rätt och fel - vuxenblivande eller ensamhet och separation, degande eller rastlöst sökande - är inte det viktiga, poängen är att Bübins unge är en kort men tät text, som inbjuder till tolkning och funderingar, en text som skär sig in i läsaren och lämnar avtryck.

torsdag 10 maj 2012

En fix idé

Francis Bacon målade under en period av 15 år nästan 50 olika påvestudier inspirerad av Diego Velázquez Porträtt av Innocentius X.


Francis Bacon, Studie av Velázquez Porträtt av påve Innocentius X, 1953


Diego Velázquez, Porträtt av påve Innocentius X, 1650

onsdag 9 maj 2012

De tunga stenarna vila för mig

Har just avslutat läsningen av en erbarmligt dålig roman, en roman så häpnadsväckande tarvlig och osympatisk att jag inte ids skriva om den här på bloggen. Det är första gången det händer och, hoppas jag innerligt, den sista.

För att lugna mina hårt anspända läsnerver tar jag hjälp av Edith Södergran: med hennes Dikter och aforismer lär varje fall av svårare läschock kunna botas.

Den låga stranden

De lätta fåglarna högt uppe i luften
flyga ej för mig,
men de tunga stenarna på den låga stranden
vila för mig
Länge låg jag vid det dystra bergets fötter
och lyssnade till vindens kommando
i furans starka gren.
Här ligger jag på buken och blickar rakt framför mig:
här är allting främmande och väcker inga minnen,
mina tankar blevo icke födda på detta ställe;
här är luften rå och stenarna hala,
här är allting dött och väcker ingen munterhet;
utom den söndriga flöjten våren lämnat på stranden.

Ur Dikter (1916)

söndag 6 maj 2012

Frida Kahlo, Att trotsa smärtan

Frida Kahlo
Att trotsa smärtan innehåller brev, och ett par andra texter, skrivna av den mexikanska konstnären Frida Kahlo och spänner från ungdomen fram till året före hennes död.

Ett ständigt tema i breven är den kroppsliga smärta hon levde med hela livet. Som barn insjuknade hon i polio, vilket gav bestående skador på hennes ena ben och fot, och som 18-årig var hon med i en trafikolycka där den buss hon färdades i blev påkörd av en spårvagn. Trots otaliga operationer och långvariga sjukhusvistelser (och svindyra vårdräkningar) blev hon aldrig fri från sina smärtor. Till detta lades hennes stormiga relation till konstnären Diego Rivera - hon kunde inte leva utan honom och med honom tycktes det inte ha gått så mycket bättre.

I sin konst har Kahlo skildrat sitt livs smärta på ett egenartat och gripande sätt och det är måleriet som är hennes främsta uttrycksmedel. Med penseln i hand tycks hon inte ha väjt för någonting.  Breven är mer återhållsamma och hon återkommer ständigt till att hon inte vill tråka ut sina bekanta med att orda om sina krämpor. Men med så påtagliga smärtor och ett så stormigt äktenskap finns lidandet alltid med, även om hon, som titeln säger, försöker trotsa det.

Frida Kahlo - Den sönderslagna pelaren

Breven återges i kronologisk ordning och det är en fördel att vara någorlunda insatt i de övergripande dragen av Kahlos liv för att breven skall bli begripliga. Och har man inte sammanhanget klart för sig innan så skaffar man sig det genom att läsa Åsa Mobergs föredömligt informativa efterord som finns med i boken.
Frida Kahlo målade sitt liv, sitt lidande och sina kvinnoerfarenheter enastående personligt berörande. Hennes direkta sätt att måla sådant som aldrig tidigare fästs på någon målarduk har gripit åskådare världen över med en våldsam kraft. Missfall, födande, skilsmässa, fysisk och psykisk smärta, allt detta skildrar hon utan någon motsättning till det traditionellt kvinnliga: skönhet, kläder och frisyrer. Tekniskt är hennes måleri mästerligt, till och med Picasso var imponerad.
skriver Moberg och det är bara att hålla med. I höstas visade Göteborgs konstmuseum några målningar av Frida Kahlo (och Diego Rivera). Den utställningen skrev jag om här.

Fotot överst av Frida Kahlo finns på bokens omslag och är taget av Nickolas Muray.

onsdag 2 maj 2012

Sema Kaygusuz, Böner som faller till marken

Böner som faller till marken är den turkiska författarinnan Sema Kaygusuz debutroman. Vin och guld heter den om man direktöversätter originaltiteln och det är också namnet på romanens två delar.

Sema Kaygusuz
I Vin får vi möta den unga kvinnan Leylan som bor tillsammans med sin alkoholiserade far på en ö i Egeiska havet. Hon arbetar som bibliotekarie på stadens bibliotek, ett bibliotek som ingen besöker, och inte heller Leylan själv är intresserad av att läsa böckerna. Hon har en pojkvän som hon träffar slentrianmässigt och hennes liv är ganska intetsägande: allt går sin gilla, sövande gång. Men så kommer ett rykte i svang på ön, ett rykte om att Leylan försöker ta livet av sin far. Det är både besynnerligt och otäckt att få ett sådant rykte om sig, men också på något sätt befriande - om det är vad folk tror och tänker om henne kan hon ju liksom lika gärna hitta på lite vad hon vill.

För att försöka råda bot på faderns allt mer nedbrytande alkoholism börjar hon göra eget vin till honom, att drickas i enlighet med Galenos vinkur. (Galeno var en framstående läkare och filosof av grekiskt ursprung som levde och verkade i nuvarande Turkiet under det andra århundradet efter Kristus.) Och när den hårda Lodosstormen drar över ön i november börjar hon samla in de kvarglömda böcker som turisterna lämnat efter sig, böcker som ofta är både fläckiga och ofullständiga. I detta sitt eget Lodosbibliotek börjar hon för första gången i sitt liv att läsa på allvar och hon dras snabbt in i berättelsernas och myternas värld.

Sett ur det sagoperspektiv som nu öppnas för henne blir både hennes eget och faderns liv med ens intressanta och för att bota fadern räcker det inte med en vinkur: genom sagorna skall den uråldriga sorg som tynger honom frigöras.
"Lyssna", säger jag till min far, "lyssna! Det här är ett motgift, en berättelse som stillar dina kval. Jag lovar dig en förunderlig rysning som renar din ande. Bekymra dig inte... Då enheten är uppnådd är det över. När du dör blir du kanske svept i smärtans skum. Då ska en enda grav grävas. Du ska begravas på ett enda ställe."
I bokens andra del, Guld, berättar Leylan så en egen version av de urgamla myterna som är förknippade med ön och dess folk, en version i vilken hennes egen familj spelar en viktig roll.

En man slavar med att vaska fram guld ur en gyttjig flod och sväljer då och då ned ett stycke för egen räkning. Metallen river sönder honom invärtes på sin väg genom kroppen och till slut får han betala för guldet med sitt liv. Modern tar då med sig den enögde sonen och hästen ut på en lång vandring och alla deras umbäranden blir som en sammanfattande saga om varje upptänkligt mytiskt lidande. Det är skitigt och sårigt och stundtals blir det lite väl mycket av allt, som om varje upptänkligt lidande som kan drabba resenärerna måste tas med och redogöras för ned i varje solkig detalj.

Böner som faller till marken går från en, högst egenartad, vardagsrealism över till att bli en böljande och krängande myt, framförd på ett härligt sirligt språk. Upplägget är ofta förvirrande, ibland så det blir irriterande, men på slutet fångar Kaygusuz elegant upp trådarna och knyter med säker hand ihop denna saga om livets smärtsamma strävanden.