torsdag 28 juni 2012

Skulptur i Pilane 2012

Även i år anordnas Skulptur i Pilane nära Kyrkesund på Tjörn. I det vackra kulturlandskapet kring Pilane gravfält kan man ströva omkring bland fornlämningar, får och skulpturer. Vi var där en härligt sommardag, med blå himmel och långt böljande gräs - fåren måste ha blivit släppta i hagen sent i år.

Jaume Plensa, Grand latent blanc, med får.
Tony Cragg hänger i och hade i år med två skulpturer, varav den ena var ny: Discussion, en koloss av intrikata ansiktsformationer som vi var upptagna med en bra stund.

Tony Craigg, Discussion, detalj.

Högt uppe på berget ståtade Zhang Huans installation Spread the sunshine over the earth bestående av lämningar efter ett 400 år gammalt kinesiskt tempel och en nytillverkad skulptur i glasfiber av Mao Zedong. Tankarna gick osökt till kulturrevolutionen med dess fasor och förstörelse av såväl människoliv som kulturskatter.

Zhang Huan, Spread the sunshine over the earth



Att få tempelinstallationen på plats har nog inte varit helt enkelt och tyvärr hade den känsliga marken uppe på berget blivit ödelagd av tunga maskiner. Det såg förskräckligt ut och man tycker att de kunde ha bemödat sig lite mer om att värna naturen vid arbetet.

Årets höjdpunkt var nog ändå Cleas Hakes installation Wall Street. Att gå bland dessa skyskrapor och portvalv uppbyggda av massiva granitblock var mäktigt. Och min bild gör den absolut inte rättvisa, en mycket värdigare finns på Skulptur i Pilanes hemsida. Men bättre är förstås att åka dit, gå in bland blocken, känna på stenen och verkligen uppleva vad bra skulptur kan vara.

Cleas Hake, Wall Street

Årets omgång av Skulptur i Pilarne är den sjätte i ordningen och pågår till 16 september.

Förra årets utställning skrev jag om här.

onsdag 27 juni 2012

Fjäril

Så konstigt när man tänker på
jag var en larv så ful och grå
- men tiden allt betvingar!
För på en enda natt det skett:
Jag blivit vacker, fin och lätt
- en blomma som fått vingar!

Inger Hagerup, ur Huller om buller, 1979

Andreas Cervenka, Vad är pengar?

Men hur löser man då en kris som lett till överbelåning i hushåll, banker, stater, ja till och med den egna centralbanken?
Enkelt.
Skapar en ny bank förstås!
 

Vad är pengar? Ja, det kan man verkligen fråga sig i denna krisens, bubblornas och bonusarnas tid. Anders Cervenka är ekonomijournalist, skriver krönikor i Svenska Dagbladet och har tagit på sig uppgiften att lyfta just de där grundläggande frågorna som rör det ekonomiska system vi alla är en del av, antingen vi vill det eller ej. Ett antal av hans krönikor har nu samlats i en bok med just titeln Vad är pengar? Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om.

En krönika är en genre för sig och gör sig oftast bäst i sitt omedelbara sammanhang. Att fösa ihop krönikor som kommenterar dagsaktuella frågor i en bok är vanskligt, det är lätt att det som verkade viktigt igår känns daterat idag. I Vad är pengar? är det ofta texten tar avstamp i något som hände "i veckan", och det var ju en annan vecka än den vi har nu. Dock, frågor som rör vad pengar egentligen är, hur bankerna fungerar (eller inte) och svårigheterna att hantera skuldkrisen i Europa (och på andra håll) är inga dagsländor. Så gillar man bara läget med krönikeanslaget finns det mycket att hämta i Cervenkas korta men informativa bok om grundläggande ekonomiska och finanspolitiska frågor.

Cervenkas riktar sin skarpa belysning på en fråga i taget, förklarar, kommenterar, tydliggör och raljerar. Raljerande brukar jag inte uppskatta, men här är det förlåtet, nej inte bara förlåtet, det är nödvändigt: för hur skall man stå ut att vare sig skriva eller läsa om finansvärldens girighet och dumhet om man inte får raljera över eländet?

Att läsa Vad är pengar? är lärorikt men inte upplyftande, starka nerver och en förkärlek för galghumor underlättar. Att vi befinner oss i ett världsekonomiskt läge som hotar att gå över styr är inget Cervenka hymlar om. Det ekonomiska och finansiella system vi lever med förutsätter förtroende och tillit mellan såväl enskilda människor som till olika institutioner. När de som har störst makt i systemet i huvudsak ägnar sig åt att kortsiktigt berika sig själva, när några få tillåts plocka hem vinsterna medan förlusterna får tas av det allmänna, undergrävs själva fundamentet för en ekonomi där pengar fungera som betalningsmedel, och det är ändå det vettigaste system någon kommit på hittills.

söndag 24 juni 2012

Virginia Woolf, A Room of One´s Own

Virginia Woolfs ständigt aktuella essä A Room of One´s Own (Ett eget rum) bygger på två uppsatser som hon läste upp i oktober 1928 på temat "kvinnor och fiktion". Ett brett tema som väcker många tankar och erbjuder många trådar att nysta i, och några säkra svar på frågor kring kvinnans och fiktionens sanna natur har hon inte:
All I could do was to offer you an opinion upon one minor point - a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction.
och det är ju inte illa det!

Woolf ägnar större delen av sin essä åt att visa på de olika förutsättningar som män och kvinnor historiskt haft att ägna sig åt att skriva, där, förutom pengarna och rummet, även uppmuntran och acceptans för skrivandet som uttrycksmedel får stor plats, liksom skillnaderna i utbildning och den patriarkala synen på kvinnan som underlägsen mannen i allt.

När jag läser om vikten av att få utrymme för sitt skrivande kan jag inte låta bli att tänka på paret Beskow. I hemmet hade Natanael ett arbetsrum dit dörren var stängd och där han absolut inte fick störas medan han skrev sina psalmer och skrifter om olika religiösa spörsmål. Elsa å andra sidan hade sitt skrivbord i ett genomgångsrum, där dörrarna alltid stod öppna och hon ständigt fanns tillgänglig för de sex pojkarna medan hon skrev och målade sina barnböcker.
Elsa Beskow, akvarell ur Tomtebobarnen, 1920
Woolf ger en stor eloge till dem som vågade bryta mark, som skrev trots alla hinder som omgivningen satte upp för dem. All stor litteratur uppkommer i ett sammanhang och är beroende av dem som gått före, och att kvinnor från medelklassen började skriva under 1700-talet är en sak som Woolf lyfter fram som avgörande för den snabba utvecklingen av kvinnor skrivande under 1800-talet:
For if Pride and Predjudice matters, and Middlemarch, and Villette and Wuthering Heights matter, then it matters far more than I can prove in an hour's discourse that women generally [...] took to writing. Without those forerunners, Jane Austen and the Brontës and George Elliot could no more have written than Shakespeare could have written without Marlowe, or Marlowe without Chaucer, or Chauser without those forgotten poets who paved the ways and tamed the natural savagery of the tongue. For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common. [...] All women together ought to let flowers fall upon the tomb of Aphra Behn* [...] for it was she who earned them the right to speak their minds. It is she - shady and amorous as she was - who makes it not quite fantastic for me to say to you tonight: Earn five hundred a year by your wits.
Mycket hände som sagt under 1800-talet och sedan Woolf skrev sin essä 1928 har skillnaderna mellan mäns och kvinnors förutsättningar att skriva minskat ytterligare, men pengar och ett eget rum, vilka ger förutsättningar för att tänka och skriva något mer än ytligt trams, är fortfarande lika viktiga, både för män och kvinnor.

Aphra Behn, teckning av George Scharf
*Aphra Behn (1640-1689), var brittisk författare, äventyrerska och spion. Hon skrev 17 pjäser och 14 romaner. Av samtida kritiker blev hon ständigt påhoppad och hånad på grund av sitt kön. Kritiken av hennes verk dominerades av personangrepp och tonen var hård.

söndag 17 juni 2012

Michela Murgia, Själamakerskan

Fillus de anima. Själabarn.
Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.


Maria är sex år när hon kommer till sömmerskan Bonaria och hon finner sig väl tillrätta hos den gamla kvinnan. Hon går i skolan, besöker ibland sin ursprungliga familj och hjälper Bonaria med sömnaden. En natt när Maria vaknar är Bonaria inte hemma. Dagen därpå gör de ett besök i ett hus där en gammal man just har dött. Maria får en vag känsla av att det finns ett samband mellan Bonarias nattliga bortavaro och den gamles död, men det kommer att dröja många år ännu innan Maria får veta det som alla andra i den lilla staden redan vet: att Bonaria inte bara är sömmerska, hon är också accabadora, en som avslutar. Vetskapen om vad Bonaria gjort under de nätter hon givit sig iväg från hemmet sätter hela Marias värld i gungning.

På Sardinien förekom seden med dödshjälp ända in på 1960-talet och Murgia skriver om denna svåra fråga på ett sakligt och distanserat, ja närmast kyligt sätt. Vilket fungerar mycket väl. En accabadora var en del av ett samhälle präglat av fattigdom och stark katolicism, ett krasst samhälle där olyckan och döden aldrig var långt borta.

Men vem har egentligen rätt att bestämma när det är dags för en annan människa att dö?

torsdag 14 juni 2012

Kyung-Sook Shin, Ta hand om min mor

Man saknar inte kon förrän båset är tomt är en gammal sanning som väl sammanfattar Kyung-Sook Shins finstämda roman Ta hand om min mor.

Park Su-nyo försvinner en dag på en tunnelbanestation i Seoul och i ett slag förändras tillvaron för hennes familj. Maken, men framförallt de fyra barnen - alla vuxna nu, med egna liv i storstaden - inleder ett allt mer desperat sökande efter den försvunna. Och först nu när hon är borta är det som om de riktigt får syn på henne. Modern som alltid funnits där, som en fast punkt i tillvaron. Hon som hållit med mat, tröst och bannor, hon som varit en helt självklar del av deras liv.

Barnen annonserar i tidningarna, delar ut flygblad och åker runt staden, letar och minns och försöker förstå. Vad har hänt? Vem var vår mor?
Ända till i höstas trodde du dig känna din mamma väl - vad hon tyckte om, hur du skulle blidka henne när hon blev arg, vad hon ville höra. Frågade någon vad mamma gjorde kunde du svara inom tio sekunder: hon torkar antagligen ormbunkar; det är ju söndag, så hon måste vara i kyrkan. Men i höstas krossades din övertygelse om att du kände henne. Du åkte och hälsade på utan att tala om det i förväg, och du upptäckte att du hade blivit en gäst.
Shin arbetar medvetet och skickligt med förskjutningar i berättarperspektivet och framförallt är det användandet av andra person som sticker ut. Du är ganska ovanligt i romaner, vilket inte är konstigt då det verkligen sticker ut, men här fungerar det väl. Tonen är lugn och saklig men med detta uppfordrande du naglar Shin fast personerna i romanen. Kraften i användningen av andra person blir extra tydligt då perspektivet som sagt förskjuts: den skrivande dottern är du, den äldsta brodern en mer utslätad han, fadern du, och modern får ensam ta plats som jag. Shin gör dessa förskjutningar i berättarperspektivet utan åtbörder och med fin känsla för bokens tema. Imponerande.

Kyung-Sook Shin

Ta hand om min mor är ett stort drama i det lilla, som utspelas i ett Syd-Korea som på kort tid gått från fattigdom till välstånd. Det är tankeväckande och rörande - tårarna rann under läsningen - och jag hoppas att vi får se fler översättningar till svenska av Kyung-Sook Shins romaner framöver.

Fotot av författaren är taget av Dahuim Paik

tisdag 12 juni 2012

söndag 10 juni 2012

Björn af Kleen, Jorden de ärvde

Fideikommissen, denna regelvidriga form av egendomsförvaltning, är en feodal rest som är bortsopade över hela Europa. Utom i Sverige. Instiftandet av fideikommiss i Sverige skedde på 1700-talet, efter tysk förebild, och redan i början av 1800-talet insåg man det orättvisa och orimliga i fideikommissen, där äldste sonen fick allt, syskonen inget eller smulor. Debatten kring fideikommissen pågick under hela 1800-talet och Emilie Flygare-Carlén, som gärna engagerade sig i dagsaktuella spörsmål, skrev 1844 en roman med titeln Fideikommisset, i vilket hon visare på den osämja och de intriger institutionen kan åstadkomma i en familj, där alla tillgångar tillfaller äldste sonen, hur värdig eller ovärdig han än må vara. Flygare-Carlén hade nog blivit mäkta förvånade om hon fått veta att det skulle dröja ändå till 1964 innan Sverige fick en lag om fideikommissens avvecklande, och att fortfarande, 200 år efter att arbetet med att få bort fideikommissen påbörjades, ett sjuttiotal av dem lever kvar.

Politikers och myndigheters förtjusning i denna aristokratiska kvarleva tycks dessutom ha ökat de senaste åren, vilket Björn af Kleen tydligt visar i sin bok om adeln och dess jordegendomar, Jorden de ärvde.

af Kleen går igenom institutionens historia, men riktar främst strålkastarljuset på de senaste årens utveckling, då fideikommissen tycks ha fått något av en renässans, och åt frågan om varför det daltas så med den jordägande adeln. Det är intressant och skrämmande läsning om underdånighet och ren dumhet från berörda tjänstemän och politiker.

af Kleen tar ett brett grepp om den svenska jordägande adeln. En liten grupp som lyckats behålla jord och inflytande genom de senaste två seklens stora förändringar. Men som också kompletterats av folk, män, som tjänat grova pengar inom finans- och företagsvärlden och sedan köpt sig att gods för att förankra sin tillvaro i stadig mylla och skog. Och för att dra nytta av de skattereformer, så som slopandet av arvsskatten, gåvoskatten och förmögenhetsskatten, som tillsammans med EU:s jordbruksstöd, gynnar stora jordägare.

Ett avsnitt handlar om internatskolan Lundsberg, aktuell med anklagelser om pennalism och bidragsfusk. Hit skickas adelns barn för att fostras och drillas. För några år sedan oroade sig några föräldrar över kulturens eftersatta position på skolan och för att råda bot på detta instiftades årligen återkommande Kulturdagar. Våren 2009 erbjuder skolan eleverna en föreläsningsserie som skall inspirera och betona vikten av "de mjuka värdena miljö, etik, moral etc". Först ut att tala är en tidigare chef på Röda korset, Johan af Donner, som föreläser om "kollektivt ansvar samt värdet av ideella insatser som en merit på en framtida arbetsmarknad". Ja, nog levde han gott på sin (bristande) etik och moral i många år, den gode af Donner. af Kleen nämner inte  af Donners tjuverier på Cancerfonden och Röda korset, vilka kom fram i ljuset bara ett par månader efter att han föreläst på Lundsberg. Kanske hann af Kleen inte få med det innan boken gick i tryck, kanske tyckte han det var onödigt. Exemplet talar liksom tydligt för sig själv.

Ett annat avsnitt i Jorden de ärvde handlar om jakt, och det är bokens stora svaghet. Att det jagas i markerna och att det mest är män som jagar är ingen nyhet. Att psykologisera kring jakten är också vanligt, men af Kleens försök att göra det är riktigt misslyckat. Han plockar upp en gammal mossig teori om varför man jagar och beskriver den noggrant, bara för att sedan konstatera att det inte är någon som tar den teorin på allvar längre. Men en sådan fläck tål en annars välskriven text.

Jorden de ärvde är en gedigen bok om en relativt okänd del av Sverige: adeln, deras gods och deras livsstil. Rika, sega och inflytelserika tycks de aldrig upphöra att fascinera.

fredag 8 juni 2012

Läääs!

Om kvällarna har vi högläsning och för tillfället är det Eva Ibbotsons Resan till River Sea som gäller. Boken utspelar sig vid början av förra seklet och handlar om den föräldralösa flickan Maia som reser till Brasilien för att bo hos sina släktingar, familjen Carter. En ytterst obehaglig familj skall det visa sig. Men hon får också nya vänner i pojkarna Clovis och Finn, och inte minst i den intelligenta och belästa guvernanten miss Minton. Det är en bok om vänskap och att finna sin plats i livet, men framförallt är det äventyrligt och spännande - mycket spännande. Vi har varit tvungna att gå upp från ett kapitel om dagen till två. Nu är det bara fyra kvar och de får vi nog läsa i ett svep.

Ibbotson använder sig av såväl cliffhangers som suspense för att hålla läsarens intresse uppe; kapitlen avslutas gärna med att något avgörande står för dörren, och eftersom intrigen har flera trådar kan hon enkelt skjuta upp att berätta hur det gick med just den saken. Och det fungerar väl:
Lääs!
Bara ett kapitel till...

Under läsningen av Resan till River Sea har vi alltså fått anledning att prata om berättartekniska knep för att få läsaren att inte lägga ifrån sig boken. Knep som kan vara fina att ta till när man vill uppmuntra läsintresset, mindre fina när det är dags att släcka lampan och sova.

Fast den teoretiska diskussionen har svårt att riktigt få fäste:

Men läs nu då!

söndag 3 juni 2012

Mare Kandre, Djävulen och Gud

Det var på den tiden Djävulen och Gud ännu var små barn,
två pojkar,
båda mycket ensamma,
(fast var och en på sitt särskilda sätt).
Det var då allting ännu var uppdelat i Djävul, människa och Gud,
som alla tre levde på var sitt håll,
vilket,
som vi ju alla fått erfara,
med tiden kom att få ödesdigra konsekvenser för livet i den värld som himlen här nu döljer.
 

Djävulen - liten, hårig och sjuklig - smyger kring människornas boningar och drömmer om att få bli en del av deras gemenskap. Människorna tycks leva så fina liv, i glädje och gemenskap, och han vill så gärna få vara med. Men när han väl vågar visa sig driver människorna bort honom och sprider sedan ut de mest fasansfulla rykten om hans ondska. Inte går det bättre när han stöter på Gud - liten och trind, iförd ljus särk och guldsandaler, med guldspira i högsta hugg - som vandrar runt på jorden med tre uttråkade änglar i släptåg. Gud ger sig på Djävulen, mest för att han känner för att klå upp någon, och den lilla astmatiske och värkbrutne Djävulen är ett lätt offer.

Men så en dag möter Djävulen Ini, en puckelryggig flicka som rymt från sin grymme husbonde. Ini ryggar inte tillbaka inför Djävulens fulhet och tillsammans får de en lycklig tid i skogen. Lyckan blir dock kortvarig. Tre män överfaller och rövar bort Ini. I sitt förtvivlade sökande efter Ini drar Djävulen land och rike runt och hans hat mot människorna växer sig starkt. Människorna, som visat sig vara outsägligt grymma: mot varandra, mot djuren och mot den natur de lever av. Djävulen drar sig undan ned i helveteshålan, och där kommer han på hur han skall få utlopp för sin förtvivlan. Han skall bränna alla förtappade syndare, låta dem plågas i lågorna!

Under tiden har Gud tröttnat på de fåniga människorna, de mest misslyckade varelserna i hans skapelse, och dragit sig tillbaka till Himlen. Det är förbaskat tröttande att behöva ta del av allt de där människorna gör, men det är dock hans lott att se och höra allt. För att skapa lite ordning ser han till att änglarna ordnar så att han blir född till människa. Men vad hjälper det? Törnekrona och korsfästelse blir tacken! Gud blir så le åt allt ihop att han somnar i sin himmel och låter människorna hållas bäst de kan.

Mare Kandres Djävulen och Gud är en makalös läsupplevelse. Tonen är humoristisk och vällustig, berättelsen tankeväckande. Det finns ett driv i texten som gör att den inte går att lägga ifrån sig. Tempot är högt och som läsare är det bara att hänga med och njuta av denna underbara saga om kärlekens kraft.

Dekadens

Otto Dix, Porträtt av journalisten Sylvia von Harden, 1926

Sylvia von Harden (1894-1963) var en tysk journalist som skrev för flera tidningar och dessutom gav ut två diktsamlingar. Men det är inte sina texter hon är berömd för, utan för att hon satt modell åt konstnären Otto Dix (1891-1969). Dix lär ha sagt till von Harden att "Jag måste måla av dig! Jag bara måste! Du representerar en hel epok!" Resultatet blev Porträtt av journalisten Sylvia von Harden. Det målades 1926 och har blivit en symbol för det sofistikerade och dekadenta 1920-talets Berlin.

Porträttet är inte direkt smickrande. Det finns något av karikatyr över målningen där hennes svagheter och tillgjorda manér lyfts fram. Hon ser rent ut av elak ut, med monokeln som lyfter fram de kalla, livlösa ögonen. Händerna är onaturligt stora och framträdande, (som de brukar vara på ikoner!), i höger hand håller hon en glödande cigarett och den vänstra handen är som en krafsande spindel mot låret.

Ett fascinerande porträtt över en svunnen tid.