tisdag 31 juli 2012

Grattis Silver-Sara!


En så fantastisk prestation av Sara Algotsson Ostholt och Wega i OS i fälttävlan! Ett fint dressyrprogram, ett klockren terrängritt precis på idealtiden och en felfri hopprunda. Och så en runda till där det såg ut att hålla hela vägen, dock, guldet blev till silver.

Silver!

Foto: Roland Thunholm

söndag 29 juli 2012

Älgar och vild luft

Idag hade vi en skön eftermiddag i skogen. Det var glest bland blåbären men med lite ihärdighet fick vi ihop till ett par pajer.

Vildsvinen breder ut sig i rasande fart och nu finns de även i skogarna kring Göteborg. Vi smög försiktigt och hoppades få se några grisar men fick nöja oss med spår som legor och uppbökad mark. Om det nu inte är en fruktansvärt ihärdig grävling som varit framme, men jag tror ändå på gris.


Fikat tog vi med till Rådjurskullen. Förra året såg vi en älgko där och i år en älgtjur. Ung, orädd och välnärd - har inte sett maken till rund älg - stod han en lång stund där nere på mossen och lät sig beskådas.


En härlig utflykt, med mycket, som sonen uttryckte det, vild luft.

Foto: Johan Rhodin

lördag 28 juli 2012

Nicole Krauss, The History of Love

Leo Gursky växer upp i en småstad i Polen och från tioårsåldern kommer hans tillvaro att kretsa kring den jämnåriga flickan Alma och hans kärlek till henne. Leo har författardrömmar och visar allt han skriver för Alma, den enda vars åsikt han är intresserad av. När de är i tjugoårsåldern far Alma till Amerika och kvar bli Leo. Han skriver The History of Love, med " a swollen heart and a head to match" och bifogar delar av manuskriptet i sina brev till Alma. Det är sent trettiotal och situationen för polens judar går snart från dålig till fruktansvärd. Leo anförtror sitt manuskript åt en vän som fått möjlighet att lämna Europa för Sydamerika och det försvinner för honom i tidens kaos. Leo lyckas så småningom undkomma nazisterna och far till Amerika där han lever ett tillbakadraget liv som låssmed i New York.

Några år senare hittar en ung man ett exemplar av The History of Love i ett antikvariat i Buenos Aires. Manuskriptet har blivit översatt från jiddisch till spanska och uppges vara författat av en Zvi Litvinoff. Mannen blir helt betagen av boken. Han läser ofta högt ur den för sin älskade och de ger sin dotter namnet Alma efter bokens huvudperson. Fadern dör när Alma bara är sju år och i sin sorg går modern helt upp i sitt arbete som översättare.

Leo Gursky är nu en gammal man som försöker hålla sig vid liv och få lite uppmärksamhet av vem det än månde vara. Fortfarande kretsar hans tankar ständigt kring Alma, kvinnan han inte kan sluta älska.

Flickan Alma är fjorton år. Hon försöker hålla minnet av fadern vid liv genom att berätta om allt fantastiskt han gjorde för sin lillebror Bird, samtidigt som hon försöker hitta ett sätt att väcka sin mor ur den förlamande sorgen efter fadern. En dag får modern en förfrågan om att översätta The History of Love till engelska och Alma kommer på att hon kanske kan hitta en ingång till att göra sin mor lycklig igen om hon kan lista ut varför fadern tyckte så mycket om boken.

Leo och Almas röster slingrar sig runt varandra, ibland uppblandade med Birds och en allvetande berättares i avsnitten av Zvi Litvinoff. Upplägget är tekniskt komplext, men det är så skickligt utfört att det inte är någonting man tänker på medan man läser. The History of Love är enkelt och vackert berättad, sympatisk och finstämd som ett mästerligt komponerat musikstycke.

Utdragen ur manuskriptet till Leos The History of Love är dock knappast läsvärda, överspänt dravel faktiskt, men det kan man leva med när allt det andra är så bra.

Judeförföljelserna i trettio- och fyrtiotalets Europa ligger som en dov klangbotten under texten. De som inte dödades skingrades över världen och sorgen över de brutna banden till älskade släktingar och vänner släpper aldrig sitt tag. The History of Love är en roman om (bland annat) kärlek och sorg, språk och identitet, om att skriva och läsa. Men även om feghet och svek, där vissa inte drar sig för att stjäla en utsatt väns ord för egen vinning.

The History of Love är en roman värd att att läsa många gånger, men nu står Krauss tredje roman på tur: Great House.

måndag 23 juli 2012

Nytillskott i hagen


I fredags morse fanns det helt oväntat en ny liten krabat i Mimosas box. Ett bedårande hingstföl, bara skinn och ben men ändå makalöst söt. Mimosa kom från Spanien i maj, såld som ridhäst eftersom hon inte blev dräktig trots att hon gått med hingst. Visst har hon varit lite rund om magen under sommaren men vilket sto visar inte upp lite kvinnlig rondör under betessäsongen? Som tur var ordnade hon helt galant allting själv och så väl hästar om människor i stallet är helt intagna av nytillskottet.

Nicole Krauss, Man Walks into a Room

Jag har länge varit nyfiken på Nicole Krauss författarskap och då det var dags att läsa något på engelska igen slog jag till och införskaffade hennes tre romaner. Pocket-utgåvor i sann amerikansk anda där översvallande lovord från litteraturkändisar eller saxade ur recensioner pryder både omslag och försättsblad:
A provocative first novel ... beautifully written, intellectually engaging ... Krauss has a remarkable feel for what is ultimately unfathomable. (Chicago Tribune)
An evocative, finely written first novel that is a true work of fiction. (A.M. Homes)
Etcetera Etcetera Etcetera
Det är nästan så man blir misstänksam av denna massiva hyllningskör, men det är väl bara att muttra något om kulturskillnader, rycka på axlarna och läsa.


Samson Green hittas irrande i Mojaveöknen i Nevada. Han vet inte vem han är eller vad han har där att göra. På sjukhuset hittar de en tumör i hans hjärna, en tumör som visar sig vara godartad och möjlig att avlägsna. Men tumören har berövat honom alla hans episodiska minnen från de senaste 24 åren av hans liv: allt som hänt efter det han var tolv år gammal är borta. Hans intellektuella förmågor är dock intakta och han har inga problem att lagra nya minnen. Ett ovanligt öde, dock fullt möjligt, vilket Krauss är noga med att bankar in: detta skulle faktiskt kunna hända!

Ja, ja, det är ju en roman, kör på bara.

Samson var gift och arbetade som universitetslärare i engelska när han drabbades av minnesförlusten. Ganska snart står det klart att han måste ge upp sitt arbete - all hans kunskap kring ämnet har ju försvunnit - liksom äktenskapet - han känner ju inte sin fru. Vilsen men ganska förnöjd med tillvaron flyttar han till en andrahandslya i väntan på vad livet nu har i beredskap åt honom.

En karismatisk men skrupelfri hjärnforskare vid namn Ray visar det sig.

Ray experimenterar med minnesöverföring och ser i Samson ett objekt med en härligt stor minneslucka att fylla, den ideala mottagaren för andras minnen. Samson låter sig villigt förföras av Rays visioner och följer med ut till den topphemliga forskningsanläggningen i öknen. Riktigt vad Samson hoppas få ut av experimenten är oklart, men att han får något han inte önskar kan man väl säga utan att avslöja för mycket.

Inför alla de år han inte kan minnas är Samson likgiltig: av det han får berättat för sig tycks det ha varit ett bra liv han levde innan tumören intog hans hjärna, men han bryr sig inte om det. Han glider runt, tar foton han aldrig framkallar, träffar lite nya människor, tänker på sin barndom, det är ju bara den han minns. Romanen puttrar på, välskriven och välpolerad, men den griper aldrig riktigt tag i mig och stundtals är Man Walks into a Room faktiskt ganska långtråkig.

Nå väl, avskräckt blev jag inte ändå och på tur står The History of Love. Den har jag stora förhoppningar på.

Man Walks into a Room finns översatt till svenska av Ulla Danielsson med titeln Man utan minne.

tisdag 17 juli 2012

Konsthantverk i Skärhamn

I måndags var dottern och jag på utflykt till Skärhamn på Tjörn och passade på att besöka galleriet Södra hamnen 31. De är inriktade på konsthantverk och i sommar visar de bland annat skåp av Jan Järlehed, galjonsfigurer av Lotta Lorentzon och textila bilder av Gunnel Carlsson.

Skåp av Jan Järlehed, (och en gallionsfigur av Lotta Lorentzon)
Jan Järlehed bor i närheten av Hällevikstrand på västra Orust och vi har flera gånger varit och tittat på hans finurliga och vackra skåp under påskens konstvandringar. Med åren uppfattar jag att Järlehed tar ut svängarna allt mer, experimenterar med färg, form och funktion. Hans skåp har mjuka och inbjudande former: man vill känna på dem, öppna dem, ta med dem hem.

Lotta Lorentzon, gallionsfigur
Lotta Lorentzon är utbildad textilformgivare men arbetar numera mest med trä. Hennes gallionsfigurer är personliga och färgstarka och träänglarna för tankarna till akterspeglar på gamla fartyg. Härlig sjömansnostalgi denna blåsiga sommar.

Lotta Lorentzon, änglar
Gunnel Carlsson använder applikationsteknik när hon skapar sina textila bilder. "Här kan jag kombinera bildmakeri med tygets och garnets mångfald: blankt och grant - hårt och mjukt." Och resultatet tål att titta länga på.

Gunnel Carlsson
Södra hamnen 31 har öppet året om och förutom de nio permanenta utställarna av konsthantverk dyker det hela tiden upp spännande gästutställare. När vi far till Skärhamn är det oftast för att besöka Nordiska akvarellmuseet (om det nu inte är för att söka skyddad hamn med båten vid dåligt väder) men ser numera till att alltid passa på att även titta på konsthantverket. Inte sällan är det där den stora behållningen av besöket fås.

måndag 16 juli 2012

Mare Kandre, Xavier


Xavier framlever sitt tröstlösa liv i staden vid den skitiga floden, staden med sina glänsande guldöverdragna lökkupoler och sitt museum med en vaxdocka föreställande den groteska kejsaren, två meter lång, med oproportionerligt litet huvud, små händer och små fötter. Kejsaren som var besatt av mänskliga missfoster och märkvärdigheter, som skickade ut folk i riket för att samla in alla egendomligheter de kunde komma över: fann de en hand med tio fingrar högs den helt sonika av bärarens arm, dränktes i formalin och lades till kejsarens makabra samling.

En höstdag får Xavier se en kvinna komma ut ur en slakteributik. Hennes uppenbarelse griper omedelbart tag i honom och han följer efter henne där hon ilar gatan fram med det blodiga köttpaketet under armen, följer henne tills hon försvinner in genom porten till ett stort hyreshus. Xavier kan inte släppa kvinnan ur tankarna, något hos henne har slagit an djupt inne i honom och hans besatthet av henne är omedelbar och tvingande. Han skriver ett kärleksbrev och ger sig av till det stora hyreshuset för att överlämna det.

Väl framme tar han hissen upp till översta våningen och börjar på måfå söka efter henne. Han prövar sig fram, lägenhet för lägenhet, och sugs in i det ena mänskliga dramat efter det andra: han träffar en ung man redo att ta livet av sig, en hora som väntar på kunder, en försmådd make som försöker finna en väg till ett liv med självrespekt, en kvinna som föder fram ett barn, en mor som vakar över sin döda dotter. Det är bokstavligen talat på liv och död, bubblande av kärlek och hat, svek och lidelser.

Med en otäck självklarhet glider Xavier in i de livsöden han slumpmässigt stöter på, blir ofrånkomligt en del av dessa, och på något märkligt vis tycks de han möter påminna om antingen honom själv eller kvinnan han söker. Sökandet gör honom också allt mer utmattad och förvirrad, tycks föra honom allt längre från någon form av insikt eller närmande till sig själv, vem han är och vilket ärende han egentligen är ut i.

Under en skymning, en natt och en gryning söker han sig genom huset, ömsom hoppfull, ömsom misströstande. Men så, i den tidiga morgonen, nere på husets botten, i tvättstugan, stöter han på henne, en enkel tvätterska i färd med att vika trosor och linnen till ljudet av transistorradions smäktande kärleksballader och tvättmaskinernas rytmiska dunkande. Så får han äntligen lämna över sitt vid det laget lortiga och blodfläckade brev.

Xavier kom ut 2002 och blev Mare Kandres sista roman. Tre år senare dog hon, 43 år ung.

torsdag 12 juli 2012

Kristina Ekero Eriksson, Årstafruns dolda dagböcker

Vad jag ägt och förlorat! Allt.
Märta Helena Reenstierna (1753-1841), mer känd som Årstafrun, levde ett långt och händelserikt liv och under nästan femtio år förde hon en detaljerad dagbok. Det är denna dagbok Kristina Ekero Eriksson haft som grund till sin biografi över Märta Helena: Årstafruns dolda dagböcker. Materialet är omfattande och Ekero Eriksson har fått sålla ordentligt:
Även om Årstafruns "sysselsättningar" med spritning av ärtor, slakt, ljusstöpning och handarbete är intressanta, så är de i mitt tycke inte det mest märkliga man kan berätta om hennes liv. Då är hennes förhållanden till de människor som stod henne nära mer fängslande - maken Christian Henrik, sonen Hans Abraham, de sju döda barnen, vännen Carl Michael Bellman, gårdens informator herr Kindberg, grannarna på Årsta holmar, höga officerare i sonens regemente, den svekfulle brodern Johan Abraham och inte minst Årstas liderliga pigor och försupna drängar.
Märta Helenas ungdomstid synes varit ljus. Hon växte upp i Småland tillsammans med sina föräldar och två syskon. Som nittonåring for hon till Stockholm för att njuta storstadens nöjen och finna en make, vilket var raskt gjort. Valet föll på den drygt tjugo år äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell som bara några år tidigare förvärvat Årsta gård strax söder om Stockholm. Sommaren 1775 flyttade Märta Helena som nygift in på Årsta och nästan på dagen nio månader efter bröllopet föddes det första barnet.

Den unga Årstafrun ordnade fester med ett överflöd av mat, upptåg och sång. Bellman var en kär och ofta sedd gäst. Hon besökte grannar och vänner och så snart något intressant tilldrog sig i staden, så som en avrättning, generalexercis på Ladugårdsgärdet eller kröning av en ny kung, beordrade hon fram sin vagn och for dit. Hon promenerade i sin vackra engelska park, kurtiserade sonens informator och skällde på tjänstefolket.

Men det dröjde inte länge förrän tragedierna började. Sju av de åtta barnen dog som små i någon av tidens alla barnagissel så som strypsjukan (difteri) och rödsoten (dysenteri). Endast en son, Hans Abraham, nådde vuxen ålder. Föräldrarnas omsorger om det enda kvarvarande barnet visste inga gränser och de bekymmer han orsakade - slöseriet med pengar, spritproblemen och springandet hos pigorna - skar djupt in i Märta Helena. Trots allt de gjorde för sonen gick det bara snett. Eller kanske just därför.

Biografin bygger som sagt till största delen på den dagbok som Märta Helena började skriva 1793 och sedan fortsatte föra tills synen svek henne på ålderns höst. Det roade och tröstade henne att skriva och under tjugo år förde hon också en journal, Allehanda, parallellt med dagboksskrivandet. Så det är Märta Helenas syn på skeendena som kommer fram, hennes perspektiv som totalt dominerar. Att bygga en biografi på i stort en enda partisk källa medför svårigheter och att Ekero Erikssons sympatier ligger hos Märta Helena råder det ingen tvekan om. Även om författaren försöker hålla sig någorlunda neutral är det ofta som Märta Helenas omdömen förs fram som sanningar. Men i en fråga kan Ekero Eriksson ändå inte låta bli att försiktigt ifrågasätta Märta Helena och det är i hårdheten gentemot det enda barnbarnet.

De sista fyrtio åren levde Märta Helena ensam på Årsta, bitter över att alla gått förlorade för henne, men det hade inte behövt vara så. Hon hade ett barnbarn, pojken Abraham Johan, som Hans Abraham fått tillsammans med en av huspigorna. Utifrån dagens synsett är det svårt att förstå Märta Helenas styvnackade avsky och envetna försök att göra livet än surare för mor och barn än det redan var. Att det verkligen var Hans Abraham som var far till pojken var det ingen som förnekade, men familjen med Märta Helena i spetsen gjorde allt för att hålla honom ifrån sig. De betalade en struntsumma om året till modern och gjorde vad de kunde för att slippa undan så billigt som möjligt. Märta Helenas harm gentemot pigan visste inga gränser och de få gånger hon sänker sig till att nämna henne i dagboken är det med förbittrade skällsord. Tanken att de hade ett ansvar för pojken eller att han kunde vara en möjlighet istället för en belastning för familjen tycks aldrig ha snuddat vid henne.

Men att det är Märta Helenas synvinkel som dominerar är också intressant och bäst blir det när Ekero Eriksson låter Märta Helena tala själv. De utdrag ur dagboken som finns med ger ett kvickt, skarpt och roande intryck och jag skulle gärna läsa mer av Årstafruns egna ord. Det finns en gammal utgåva i tre band med utdrag ur dagböckerna, men de utgör endast en femtedel av hela materialet. "Renskrivet på maskin fyller dagböckerna 5000 A4-sidor och att läsa dem är som att hamna mitt i en lavin av 200 år gamla händelser", skriver Ekero Eriksson. Det vore något att få ta del av.

måndag 9 juli 2012

Sagohästen

För ett par dagar sedan fick jag äntligen sett filmen Arn - Templeriddaren och efter lite otålig väntan dök han upp: Rozaro, sagohästen. Utan tvekan den finaste, känsligaste och mest fantastiska häst man kan tänka sig. Och så bra han gjorde sig på film sedan! För att inte tala om, eller, nej, det får räcka så, bäst att hålla igen när det gäller barn och djur...

Joakim Nätterqvist och Rozaro, i Arn - Tempelriddaren
Filmen spelades in 2007 men Rozaro är sig lik: putar med mulen och blir hög i formen när det skall galopperas över ängarna. Joakim Nätterqvist rider bra, sitter som gjuten i sadeln, och det är nästan lite synd om Sofia Helin där hon skumpar fram bredvid. Många fina nordsvenskar hade de med i filmen också, skall titta närmare på dem nästa gång.

Rozaro är en svart lusitano och sedan ett par år finns han på Hagens ridcenter utanför Kungälv där jag har förmånen att få rida honom flera dagar i veckan. Lucitano en portugisisk hästras som fått sitt namn efter hamnstaden Lusitania. Ursprungligen föddes lusitanohästarna upp för att användas vid den portugisiska varianten av tjurfäktning, men även av det portugisiska kavalleriet. Lusitanohästen är reaktionssnabb, läraktig och smidig, med naturlig förmåga att bära med bakdelen. Egenskaper som är helt nödvändiga vid strid och ger en flott ridhäst, även för oss som rider med helt fredliga avsikter. Läs gärna mer om dessa fantastiska hästar på Svenska lusitanosällskapets hemsida.

söndag 8 juli 2012

Dofternas tid i trädgården

Jag har länge önskat mig en ros som klänger i trädkronorna och nu har jag en! Den har en fyra fem år på nacken vid det här laget och tycks trivas fint vid det gamla äppelträd den har fått att klättra i.


Vid förrådet står en gammaldags ros som blommar och doftar underbart. Tyvärr har svartfläcksjukan tagit över bladen, eller om det är rosrost, eller både och. Hur som helst samlar jag mig till motangrepp. Medicinen skall vara att plocka bort de angripna bladen och bränna dem. Rosen lär bli bra kal för nästan alla blad är angripna...


Att sitta på altanen och läsa bland doftande blommor är inte dumt. Har just avslutat Kristina Ekero Erikssons Årstafruns dolda dagböcker och vad bättre hjälp att förflytta sig ett par hundra år tillbaka i tiden kan man få än doften av smultronschersmin och kaprifol? Mer om Årstafrun Märta Helena Reenstierna i sinom tid.





tisdag 3 juli 2012

Mare Kandre, Hetta och vitt

  Och nu mindes han också vagt hur de stuckit de blommande äppelträden kring byn i brand, hur blomskyarna fattat eld och hur elden sedan fräsande spridit sig genom de knastertorra äppel-lundarna.
  Ljudet som när man i blåsten står och skakar ett stort, nytvättat, manglat lakan, denna besynnerliga blandning av vita blommor och eld -
  Hetta och vitt.


Mare Kandres tionde bok, Hetta och vitt, består av en samling fristående berättelser, varav vissa ändå hänger ihop. Som de om pojken som tillsammans med sin familj ger sig ut på en alltmer desperat flykt. Senare återkommer han som vuxen, då han fått asyl i ett annat land men fortfarande plågas av förföljelserna i hemlandet vilket styrdes av en diktator med barnansikte och smala ögon, och så igen, när han skickats ut för att identifiera den efterspanade diktatorn som nu ligger död i en enkel hydda i djungeln.

Novellerna är intensiva, nästan feberglansiga. Krig och förföljelse är återkommande teman, liksom barnet, som den flyende pojken, och vuxnas relation till barn, den komplicerade varianten: en ensamstående mor som håller på att bryta ihop, en man som åker för att för första gången träffa den dotter som är resultatet av en tillfällig förbindelse sex år tidigare, en man som tillsammans med en liten flicka är de enda överlevande efter en massaker i en by. Eller hur var det nu var med den saken: berättelserna tar ofta oväntade, men helt logiska, vändningar, vilket ställer det tidigare sagda i ett nytt ljus.

Det nämns inga namn på var sig personer eller platser, ändå är det tydligt att det är verkliga händelser Kandre utgått ifrån när hon skrivit, som Backabranden i Göteborg eller kriget i forna Jugoslavien. Men novellerna är inte på något sätt beroende av att man som läsare gör kopplingar till de specifika händelserna: namnlösheten bidrar till att frigöra berättelserna från dessa händelser samtidigt som berättelserna sinsemellan förs närmare varandra. Och den stora styrkan i Hetta och vitt ligger i Kandres enastående inlevelseförmåga och komplexa människoskildringar.