torsdag 27 september 2012

Blandad kompott

Det sägs pågå ett bokspektakel i en stad på den svenska västkusten, med seminarier, kindpussar och räkmackor. Nåväl, själv far jag till medelhavet och njuter några sensommardagar tillsammans med familjen, Werner Aspenström, Ingrid Bergman och Luis Borges.

Magnus Norell kommenterar idag klokt EU:s vacklande när det gäller yttrandefrihet i SvD.

En målning av Mary Cassatt får också vara med,

Mary Cassatt, Sommar, 1894

och därmed sliter jag mig från bloggen för ett tag.

onsdag 26 september 2012

Sen kom jag att tänka på van Gogh igen

är titeln på en dikt, eller kanske snarare essä, som finns med i Werner Aspenströms diktsamling Tidigt en morgon sent på jorden från 1980. Ett litet smakprov:
Jag tänker på virvelbaggens tudelade öga,
vars undre halva spanar ner i vattnet
medan övre halvan bevakar det som sker i luften
för säkerhets skull.
Och sen kommer jag att tänka på van Gogh igen,
där han står med paletten framför spegeln
och studerar en underlig varelse med kisande blick.
Jag tänker på ordens dunkla sammanhang.
Stigma.
Betyder ögonfläck hos dem som börjat se, som åtrår ljus.
Stigma.
Betyder öppet sår hos dem som sett tillräckligt
och vet att liv är mer än gräsgrönt.
Vincent van Gogh, Självporträtt, 1888
Jag läser och förundras över Aspenströms förmåga att sätta ord på livets märkvärdigheter, liksom i all enkelhet. Vill bara läsa mer och har lånat hem allt de hade av honom på biblioteket.

söndag 23 september 2012

Marstrand och Ingrid Bergman




Familjens tidspussel resulterade idag i att jag fick ett par timmars hålrum på Marstrand. Efter att ha regnat och blåst mer eller mindre konstant i två veckors tid var det idag nästan stilla, till och med solen vågade sig fram en stund. Luften var så härlig att andas att man ville hålla på varje andetag för att riktigt kunna njuta av det. Efter att ha strosat runt en stund på de höstlugna gatorna satte jag mig på ett kafé, drack te och läste i Charlotte Chandlers biografi över Ingrid Bergman. Texten är väl ingen stilistisk triumf direkt men trevlig läsning lika väl, på sitt anekdotiska vis:
I april 1942 fick Ingrid beskedet att Selznick hade ordnat en roll åt henne i Casablanca på Warner Brothers. Hon blev inte speciellt glad.
"Jag har aldrig varit särskilt bra på att välja de bästa eller mest framgångsrika filmerna, fastän jag drömde om att bli oberoende och framgångsrik nog att göra det. En film som jag definitivt inte skulle ha valt var Casablanca och det är den film som har blivit mest älskad och ihågkommen av alla mina filmer. Vart jag än går frågar folk mig eller berättar för mig om Casablanca."
Så kan det gå. Men som Ingrid själv uttrycker det i boken "Tur har varit väldigt viktigt i mitt liv."

Foto: Petra Rhodin

lördag 22 september 2012

Ellen Mattson, Vinterträdet

"Vad är det de vill ha av en okänd människa? Det måste vara något mer än ett namn på ett papper, tror du inte det? Först vill de röra vid mig. Sen vill de ha bitar av mig. De bryter loss bitar och äter upp dem som Hans och Greta."
"De beundrar dig", sa jag igen.
"De beundrar mig, de föraktar mig, de tycker om att se mig dö, de vill läsa om mina hjärtesorger, snart kommer de att glömma mig. Jag vill inget hellre. Så fort jag har en miljon dollar reser jag hem."

För en tid sedan visade svt/ur en dokumentär om fotomodellen Kate Moss, Kate! Så skapas en ikon. Moss är en av modevärldens absoluta darlings och programmakarna har inte haft svårt att finna folk som gärna pratar om Moss, men inte ett ord av Moss själv finns med. Redan när hon i de tidiga tonåren började arbeta som modell undvek hon att tala med journalister eller på annat sätt göra några offentliga uttalanden, något som hon sedan konsekvent hållit fast vid. Tystnaden i kombination med att bilder av henne år efter år kunnat ses "överallt" har säkerligen bidragit till hennes ikonstatus inom modevärlden.

En annan berömdhet som det talats mycket om men som själv sagt mycket lite är skådespelerskan Greta Garbo. Garbo undvek offentligheten, så gott hon nu kunde och snarare av obehag än av medveten strategi, och frågan kring vem hon egentligen var, vem som fanns bakom den vackra ytan, intresserade filmpubliken när det begav sig och tycks fortfarande leva.

I sin roman Vinterträdet försöker Ellen Mattson skriva sig närmare människan Greta Garbo. Romaner om verkliga personer blir lätt suspekta men Mattson har undvikit de mest flagranta fallgroparna, som att låta den verkliga personen vara jagberättare, och närmar sig Garbo med hjälp av den fiktiva sekreteraren och sällskapsdamen Vendela Berg.

Vendela är föräldralös och har vuxit upp hos en faster i Göteborg. Nu är hon färdig med sin utbildning, anser släkten som står för underhållet, och hon skickas till USA för att arbeta i en farbrors företag. På båtfärden över Atlanten träffar Vendela filmstjärnan Greta Garbo och hennes liv tar en oväntad vändning. Garbo plockar helt sonika upp Vendela och bestämmer att hon skall skippa farbrodern för att istället bli Garbos companion. Vendela är inte svårövertalad. Lugn, iakttagande, saklig och praktisk, och utan tillstymmelse till egna ambitioner, framstår hon som en riktig tjänsteande och Garbos självklara sätt att bestämma hur de skall ha det drar med Vendela. Hon känner sig räddad och är beredd att följa Garbo vart denna än önskar.

Vendela inrättar sig helt efter Garbo och hennes eget liv inskränker sig till tennislektioner och enstaka kvällskurser i spanska och amerikansk litteratur. Kurser hon givetvis endast deltar i när det inte stör Garbo. Vendela engagerar sig till fullo i allt Garbo ber henne om och allteftersom glider Vendela gärna över till att tala om "vi" när det rör Garbos filmkarriär och andra förehavanden. Men när symbiosen tycks som störst bryts den plötsligt och tvärt. Till synes lika oförklarligt som allt annat Garbo tar sig för.

Även om det är Vendela som för talan så är Vinterträdets huvudperson Greta Garbo och Vendela bara ett verktyg för att komma stjärnan nära. Att skriva fiktion om verkliga personer är som sagt knivigt och det är Mattsson väl medveten om, så när hon exempelvis skall gestalta Garbos skräck och upplevelse av att bli jagad av journalister och beundrare så låter hon Garbo smita ut osedd medan den fiktiva Vendela, utklädd till Garbo, får dra hopen med sig och uppleva obehaget.

Vinterträdet tar alltså sin utgångspunkt i mystiken kring Garbo och drivs av idén att det går att ringa in hur en person som Greta Garbo verkligen var: att detta skulle kunna gå att formulera i några få ord och att man därmed skulle kasta ett förklarande ljus över stjärnan. Flera gånger kommer också frågan om hemligheten upp explicit, utan att få ett svar. Det räcker inte med filmerna, många vill ha mer, vill komma nära människan Greta Garbo, men hon släpper dem inte inpå livet och det är något som både fascinerar och retar. Att försöka komma nära och inte bli framsläppt kan bli frustrerande och det är i det ljuset jag tolkar Mattsons slutkläm. Här har hon försökt skriva sig fram till Greta Garbo och ändå kommer hon inte riktigt nära. Garbo låter sig inte infångas i fiktionens nät och till slut slänger Mattsson, irriterat, ut henne.

Även om det är Greta Garbo som är fixstjärnan i Vinterträdet så är det ändå skildringen av Vendela, denna både medgörliga och parasiterande person, som är den stora behållningen av läsningen. Slätstrukna Vendela som lever sitt liv genom någon annan.

fredag 14 september 2012

Lena Andersson, Förnuft och högmod


Om jag skall sammanfatta min läsning av Lena Anderssons Förnuft och högmod med två ord så får det bli vasst och väsentligt. Här har vi en skribent som inte väjer för samtidens ömma punkter och som utan omsvep går rakt på sak. Framförallt är det kulturrelativismen och trons grumlande inverkan på människors tänkande som skärskådas med en aldrig sinande frenesi. Det är uppfriskande att läsa Anderssons idoga försvar för individen, förnuftet och det kritiska tänkandet. Hon är omsorgsfull i sitt eget tänkande även när det hettar till och hon litar på att läsaren klarar att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Att jag för det mesta håller med henne gör ju inte saken sämre, men även när jag inte gör det så stimulerar hennes texter till att skärpa de egna motargumenten.

Flera av texterna handlar alltså om religion och Andersson har inget tålamod med den tankemässiga sörja som uppstår när man plockar lite här och där och inte låtsas om resten. Manuset till hennes omdiskuterade sommarprogram om Jesus finns med, i vilket hon lyfter fram sidor av Jesus som kristna sällan talar högt om. Med hjälp av citat ur Bibeln tecknar hon Jesus som en självcentrerad ledare som vill ha allt ljus på sig själv, som ger åt den som redan har, som inte tål någon kritik och som kväser alla ansatser till självständigt tänkande hos sina anhängare. Mantrat att kristendomen handlar om att vara snäll har jag hört till leda och det är uppmuntrande att det finns någon som Andersson som tar sig an uppgiften att visa på det absurda i ett sådant slappt påståenden.

I Förnuft och högmod finns det även med fyra pjäser och de var inte riktigt min likör, om ett så gammalmodigt uttryck tillåts. Det är samma teman som i de kortare texterna och fiktionen ger ju möjlighet att skruva till det man uppfattar som tokigheter ännu några varv. Pjäserna är åt det absurda hållet och lite småroliga att läsa, men tyvärr inte mer. Den direkta och avskalade ansatsen som Andersson använder med sådan framgång i de korta texterna tas med in i pjäserna och det fungerar inget vidare. Det blir så övertydligt att det blir trist. Personteckningarna är grovt tillyxade och någon gråskala finns inte, här är det svart eller vitt, gott eller ont, klokhet eller idiot.

Men som sagt: de korta texterna är vassa och väsentliga. De flesta av dem har tidigare publicerats i tidningar som DN, Fokus och Tiden, eller på nätet, och det är roligt att de nu har samlats i en bok, för detta är texter som kommer att vara aktuella länge ännu.




tisdag 11 september 2012

Kungälvsbroderiet

I Mimers konsthall i Kungälv ordnar Kungälvs Musei Vänner under september en utställning med broderier som skildrar Kungälvs historia från forntiden till dess att Bohuslän blev svenskt 1658. Arbetet med broderierna har pågått i flera år och har nu resulterat i fyra gobelänger. Varje broderi tar upp något ur Kungälvs rika historia som gränsstad: 1566 inträffar den Bahusiska smällen då Röde torn på fästningen sprängs under en belägring, en kvinna bränns på bål under 1600-talets häxjakt, sillperioder kommer och går, kungar möts och i vävstugan arbetas det flitigt.

Konstnären Birgitta Arkenback har tecknat förlagorna och sömnadsarbetet har utförts av intresserade frivilliga kungälvsbor. Resultatet är fantastiskt fint med välkomponerade bilder och ett gediget hantverk.

Karta över Nordre älv och Kungälvsbygdens kyrkor under medeltiden.
I den första gobelängen som gjordes sattes de olika broderierna samman skarv i skarv och tanken var nog att de skulle gå i varandra och bilda en helhet. Vilket väl får sägas ha lyckats så där. Resultatet är plottrigt och helhetsintrycket störs av att de olika delarna som passats samman faktiskt inte passar in i varandra. På de övriga tre gobelängerna har de olika bilderna skiljts åt i ett ramverk vilket ger ett mer harmoniskt intryck. Bilderna kommer också mer till sin rätt när de inte tvingas direkt inpå varandra.

Drottning Margareta har tagit svenske kungen Albrekt av Mecklenburg som fånge till Bohus slott 1389.
Det är inte så vanligt att broderi eller annan textil konst visas i konsthallar och det är verkligen roligt att hela Kungälvsbroderiet nu fått en gedigen utställning. Tillsammans med broderierna visas även kläder och föremål med anknytning till Kungälvs historia. Att broderierna har anknytning till Kungälv skall dock inte avskräcka någon utsocknes: Kungälvsbroderiet är konst i egen rätt med kvaliteter långt utöver den lokala förankringen.

Utställningen pågår till 6 oktober.

söndag 9 september 2012

Ljuva september

När jag sprang i skogen idag var luften just så frisk och lätt att andas som jag tänker mig att den skall vara i september.

Naturens gröna går mot gult, gräset på ängarna rufsar sig och ett och annat löv har släppt taget och lagt sig tillrätta på stigen.

I trädgården mognar äpplena och rabatterna blir allt vildvuxnare.

Kvällarna mörknar och ljuslågorna fladdrar. Högarna med böcker att läsa är betryggande stora.

Äntligen riktig höstkänning!


Foto: Petra Rhodin

söndag 2 september 2012

Mary Wollstonecraft, Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark

Mary Wollstonecrafts högst personliga reseberättelse från 1796, Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, är fortfarande i högsta grad nöjsam läsning. Men innan jag går in på själva breven kan det vara på sin plats att sätta in boken i sitt Wollstonecraftska sammanhang.

I kölvattnet av den franska revolutionen for Wollstonecraft till Paris i december 1792 där hon umgicks med andra revolutionärt sinnade utlänningar. Under våren 1793 träffade hon den amerikanske kaptenen och äventyraren Gilbert Imlay och de inledde en hemlig men intensiv kärleksrelation. Wollstonecraft tog förhållandet på stort allvar, men för Imlay var det bara en förbindelse bland många andra. På hösten upptäckte Wollstonecraft att hon var gravid. Imlay befann sig för det mesta på affärsresor och av säkerhetsskäl registrerades Wollstonecraft på den amerikanska ambassaden i Paris som Imlays hustru. I maj 1794 föddes parets dotter Fanny. Wollstonecraft hade nu förstått att Imlay var otrogen men hon fortsatte att drömma om en gemensam framtid.

Imlay förmådde Wollstonecraft att återvända till London men väl där ville han inte veta av henne och hon gick ned sig i känslor av ensamhet och allmän onyttighet. Hon gjorde ett självmordsförsök men räddades. Det var i detta läge som Imaly kom med förslaget att hon skulle göra en affärsresa i Skandinavien för hans räkning. Ett skepp som tillhörde Imlay hade stulits och Wollstonecraft skulle försöka få det tillbaka. Det var ett uppdrag som hon gärna åtog sig: att få byta miljö och göra nytta var vad hon behövde. Kanske hoppades hon också kunna återvinna Imlay. I juni 1795 tog hon så med sig dottern och sin husjungfru och tillika barnsköterska Marguerite och steg ombord på ett lastfartyg i Hull. Redan från början fanns tanken att skriva en bok om resan och så snart hon nådde svenska kusten började hon skriva brev till Imlay med sina iakttagelser, brev som hon vid hemkomsten resolut krävde att få tillbaka. Hon kom hem i oktober 1795 och redan i januari året därpå gav hon ut sina brev från resan. Boken blev en omedelbar framgång och översattes snabbt till flera språk, bland annat svenska.


Wollstonecraft anländer alltså till Sverige med dotter och barnsköterska. Dessa lämnar hon i Göteborg medan hon far norr ut mot Strömstad. De första breven från Sverige sprudlar av upptäckarlusta. Hon intresserar sig för allt omkring sig: människorna och deras seder och bruk, matvanor och förhållningssätt, företräden och brister, liksom naturen och då gärna det storslagna och sublima. Wollstonecraft skriver med en energisk och otålig nyfikenhet, allt vill hon fånga in, hon beskriver och analyserar, generaliserar och drar drastiska slutsatser, och det är ett stort nöje att läsa.

Från Strömstad drar hon vidare till Norge och affärerna håller henne kvar i Tönsberg i tre veckor. Norge och norrmännen faller henne väl i smaken: naturen är storslagen och människorna tycks så högtstående man kan komma utan bildning. Breven blir dock allt mer känslosamma och förutom sina iakttagelser och oförskräckta omdömen utbrister hon nu allt oftare i starka känsloyttringar. Hon saknar sin dotter och även om hon inte säger det rakt ut så är det tydligt att hon är illa berörd av vad hon uppfattar som Imlays känslokyla

Affären som var upphovet till resan nämner hon bara i förbifarten, som den som dikterar vart hennes resa går, men det är säkert affärsförhandlingarna som är fröet till utbrott som detta:
Men adjö nu till fantasin och till alla de känslor som förädlar vår natur. Jag kom fram till Larvik och fann mig där omgiven av en grupp jurister av olika slag. Mitt huvud snurrade runt, mitt hjärta blev sjukt, när jag betraktade ansikten, vanställda av laster, och lyssnade på berättelser om lagvrängning, som beständigt trasslade till det för okunniga människor. Dessa gräshoppor kommer förmodligen att minska i antal när människorna blir mer upplysta. Under denna period av sämhällsutvecklingen vänder gemene man alltid slugt sin uppmärksamhet mot det egna intresset, men deras sinnen är begränsade till  några få ting och därför så trånga, att de inte kan urskilja att deras eget väl ligger i det allmännas bästa. De juridiska ämbetena gör en grupp män ännu slugare och mer själviska än de andra, och det är dessa män med hjärnor skärpta av samvetslöshet, som här underminerar moralen och förblandar rätt med orätt.
Småningom lämnar Wollstonecraft Norge och färden tillbaka till Göteborg beskrivs ingående, speciellt de dåliga världshusen och besväret med att få fram hästar i tid till den otåliga resenären. Tillsammans med dottern och barnsköterskan far hon sedan vidare till Köpenhamn och den danska huvudstaden faller henne inte i smaken. Ivrig att finna fel på allt blir hon stundtals riktigt gnällig, men gnäll tröttar gärna ut även gnällspiken: "Men låt mig nu sluta; jag är kanske lite partisk och betraktar allt med melankolins fördomsfulla blick - ty jag är sorgsen - och det har jag anledning till."

Resan avslutas med att hon tar sig till Hamburg och därifrån tillbaka till England. Hur det gick med Imlays skepp är det ingen som vet, men den reseberättelse som uppdraget gav upphov till är som sagt fortfarande ytterst läsvärd.

En bok som denna har givetvis engagerat litteraturvetenskapen och på Wikipedia finns en utförlig och informativ artikel för den litteraturvetenskapligt intresserade.