tisdag 30 oktober 2012

Om kärnkraft och sådant

I Litauen är energiförsörjningen en stor fråga. Kärnkraftverket i Ignalina fick stängas för att landet skulle kunna bli medlem i EU och nu är det rysk gas som står för lejonparten av energiförsörjningen. Nyligen röstade litauerna nej till att bygga ett nytt kärnkraftverk men som en professor Romas Latsutka (?) frankt sa i ekot på P1 idag: "Den nya regeringen kan använda folkomröstningen som den vill."

Att de styrande använder sig av folkomröstningar som de själva vill gäller som bekant inte bara i Litauen. Aspenström skrev klokt om kärnkraftspolitiken för mer än trettio år sedan och hans ord är lika aktuella idag.

Om sådant

Det är inte kärnkraften som sådan,
inte avfallsfrågan i och för sig
eller de tekniska experterna som sådana
och administratörernas försäkringar om
att konstruktörerna vet vad de gett sig in i
och kan-bör-borde kunna ta oss ut ur
om klockan börjar klämta
och något sådant alls skulle kunna ske.
Det är inte det, inte det.
Det är den gradvisa politiken som sådan
på väg mot det fullt utvecklade vansinnet som sådant.

Werner Aspenström, Tidigt en morgon sent på jorden, 1980

måndag 29 oktober 2012

Höstens dagar

Idag har det då sjutton regnat och blåst konstant. Ridbanan är en sjö och vid grindarna till hagarna är det lervälling. Både hästar och människor slirar runt, hukar mot regnet och drömmer om söderns varma och väldoftande apelsinlundar. Pilfinkarna som badar i vattenpölarna verkar dock trivas gott. Och nog brukar jag också tycka om hösten, men ibland är det ändå bättre att läsa om den än att uppleva den:

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

Edith Södergran, ur Dikter från 1916.

söndag 28 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (III)

Varje landskap, varje trakt har ju sin egen genius, det där outsägliga, men mycket verkliga vi söka täcka med orden: "stämning, karaktär, atmosfär". Somliga äro oemottagliga för det, alldeles som somliga äro musikdöva. Andra ha genom naturliga anlag och lång övning uppodlat stor känslighet för dessa sorts intryck. Jag hade hoppats att jag själv var bland de senare, men börjar tro att jag istället hörde till de förra, där jag gick bland alla dessa ståtliga bergsperspektiv, dessa underbara blåa havsvidder och djupa raviner, klädda med ymnig grönska, så likgiltig, som om alltsammans varit målad papp och bleck.
Kasinot i Monte Carlo

Paret Elgström-Collijn avslutade sin resa till Medelhavet 1920 i Monte Carlo och Elgström var inte imponerad. Monte Carlo framstod som en teaterscen vars Potemkinkuliss hjälpte de rika och privilegierade att utestängde världens lidanden. Hon hade besökt staden före kriget och nog förväntat sig att krigets fasor och umbäranden, fortfarande i högsta grad påtagliga runt om i Europa, på något sätt skulle ha satt sina spår i staden, men icke.

Elgström stannade några veckor i Monte Carlo och känslan av overklighet, av teater och mekaniska gester höll i sig. Alla människor föreföll henne så lika som om de varit dockor, eller skådespelare som avtrubbade spelade sina roller medan de obekymrat lät pengarna de tjänat på kriget flöda. Synerna från "hungereländet" i Österrike som Elgström bevittnat på vägen ner genom Europa gjorde sig påminda och stärkte hennes äckelkänslor inför allt prål hon mötte i Monte Carlo. Visst kände hon till att Kasinot varit stängt för spel under kriget och att både det och hotellen nyttjats som sjukhus för sårade soldater, men:
Det spöklika var bara att det ögonblicket varit så kort och inte efterlämnat några spår. De privilegierade hade återupprepat sitt brott, ännu större denna gång, därför att lidandet och nöden var större, hade åter dragit igen teaterkulisserna om sig och utestängt lidandet och barmhärtigheten från denna lilla fläck, där de i sorglös yppighet odla sin själviskhet till en ogenomtränglig djungel.
Utsikt över Monte Carlo

Ett par år senare var Elgström tillbaka i trakten, denna gång för att under en längre tid bo i den lilla staden Menton. Vistelsen ger henne anledning att reflektera över hur olika man upplever en trakt som turist och som bofast. Kanske var hon ändå lite väl hård i sina omdömen efter förra besöket, funderar hon nu, och hon borde kanske inte ha uttalat sig riktigt så tvärsäkert om landskapets försvunna själ. Tid och tålamod att verkligen lära känna trakten har onekligen nyanserat hennes syn på den samma.

Menton är inte som "kokottstaden" Monte Carlo och naturens skönhet kommer här mer till sin rätt, för att inte tala om människorna. Nu bor Elgström - Collijn utanför hotellens avskildhet och kan i sin egen bostad leva efter eget håg, värma sig vid sin egen eldstad och brottas med vardagliga bekymmer - som gaskaminens läckor, kokerskans ovilja att laga annat än mjölmat och städerskans många beundrare - och kommer givetvis närmare traktens invånare med "deras mening och innehåll":
Annars kan det lätta hända en att få se så obehagliga tavlor som jag i Monte Carlo 1920. Men t.o.m. den platsen fick en mänskligare ton över sig sedan jag började dela Françoise's hopp och fruktan angående croupierplatsen som hennes bror sökte...
Även den sista reseskissen i Elfenbenstornet är från Menton. Elgström strövar genom det vackra och betagande landskapet på vita stigar genom skogklädda sluttningar eller vindlande branta trappstigar ner i dalgångarna, havet glittrar blått och ängarna blommar, alltid finns det något som drar vandraren vidare. Våren kommer till trakten och med den karnevalen, karnevalen som livar upp den mest frusna själ och för vars glädje även den mest kritiska åskådare småningom måste ge vika och låta sig dras med i dansens och upptågens virvlar.

Små karnevalfigurer

Så var denna resa med Elgström slut men snart hoppas jag vi kan fara med henne till USA.

fredag 26 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (II)

Fyra, fem timmars järnvägsresa från Palermo står på en enslig kulle ett väldigt doriskt tempel, helgat åt Diana, säger somliga auktoriteter, åt Ceres säger andra, ty auktoriteter komma ju aldrig överens.
Paret Elgström-Collijn hade nu kommit till Palermo på Sicilien och tagit in på det fashionabla hotellet Villa Igiea. En stilig byggnad inredd i jugendstil, ritad av Ernesto Basile. De önskade besöka den forntida elymiska bosättningen Segesta där det finns välbevarad ruiner av ett tempel och en teater. I ett antikvariat hade Collijn funnit en resehandbok som bestämt avrådde turister från att göra utflykter utan eskort av Carabinieri. Elgström påpekade att handboken var femton år gammal och hotellpersonalen försäkrade att under de senaste tio åren hade inga turister blivit ofredade. Alltså hyrde paret en bil med chaufför och gav sig av.
Mat hade vi också med oss, ty européer, försäkrade hovmästaren, kunde lika lite äta som sova i Calatafini, vilket är ett rövarnäste eller Alkamo, som ännu är fjärdedels arabiskt.
Vi fogade oss i vår förutsatta förfining - hovmästaren kunde ju inte veta något om de frukostar schejken i Chetma trugat i oss eller de luncher som serveras på gränsen till Tripolis.
Bilfärden på undermåliga vägar var påfrestande men så småningom kunde de ändå skymta templet i fjärran.

Templet i Segesta
Det är överväldigande på något sätt tragiskt, detta ödsliga, jättelika skrin som en död ras byggt åt en död gudinna, där det först skymtar fram i den beklämmande gröna ensligheten, vars döda stillhet endast blir så mycket intensivare genom vindens enformiga vin och de trenne vattenstrålarnas viskande vandring.
- Fiume Gaggera! säger chauffören.
- Scamander! nicka vi - andaktsfullt, fast vi äta sandwichs, ty människan är ett komplicerat väsen.
Med Scamander avsåg de vattendraget de behövde vada över för att komma fram till templet. Plötsligt uppenbarade sig dock två sicilianska ynglingar med en liten fet ponny och erbjöd dem att rida över. De fick sedan turas om att rida hela vägen fram till templet medan ynglingarna förhörde sig om Collijns erfarenheter av krig och vilka hans favoritvapen var. Väl framme försvann de båda ledsagarna hastigt och efter att vederbörligen beundrat templet fick Elgström och Collijn traska tillbaka. När de vadat över vattendraget kom deras chaufför rusande under höga rop om Brigandi. De kastade sig in i bilen och chauffören pressade allt som gick ur fordonet. Elgström fick anledning att fundera över sanningshalten i alla rövarhistorier hon hört medan hon försökte intalade sig själv att det nog ändå bara var någon slags skämt. Efter en vådlig färd kom de dock lyckligen tillbaka till Palermo.

Utsikt över Palermo, La Cala och Monte Pellegrino.
Det visade sig att chauffören fått tips om ett bakhåll vilket de båda ynglingarna med ponnyn skulle ligga bakom. Efter kriget hade det inte skett någon effektiv avväpning av de sicilianska soldaterna och det fanns många som gärna tjänade en extra hacka på att plocka av resenärer vad de hade.
Hotellpersonalen höll dock fortfarande på att vi voro de första som ofredats på de där 10 åren. Men jag har fått förklaring på det med. Efter kriget, sade chauffören, hade han icke förrän idag kört turister till Segesta. Där hade inte funnits några att köra. Vi voro de första i Villa Igiea, som vandrade omkring och gjorde utflykter.
Innan de lämnade Sicilien besökte paret Elgström-Collijn även Syrakusa, men det hoppar vi över här och nästa anhalt blir Monte Carlo.

torsdag 25 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (I)

År 1920 reste författarinnan Anna Lenah Elgström (1884-1968) tillsammans med sin man Gustaf Collijn till Medelhavet. Europa var hårt sargat efter kriget men det var nu åter möjligt att resa som turist. 1923 gav hon ut en samling texter med sina intryck från resan: Elfenbenstornet och andra reseskisser från Medelhavsländerna.

Notre Dame de la garde, Marseille.
Reseberättelsen börjar i Marseille där Elgström besöker kapellet Notre Dame de la garde. Kapellet är fullt av små marmortavlor till Jungfru Marias hågkomst för frälsning. Elgström blev djupt berörd av sitt besök på denna plats till vilken så många förtvivlade anhöriga sökt sig för att få Jungfruns stöd i sin sorg:
Man går emellan dessa ropande stenar och detta varma, urblekta, vissna, dammiga virrvarr och känner hur hjärtan liksom ännu klappa överallt, hur orolig och mild luften är av all denna mänskliga sorg och längtan, förtvivlan och ovisshet. Men den djupaste tonen, omslutande oron som med stilla, hägnande vingar är dock en stor förtröstan.
Elgström talar i texten om "vi icke-katoliker" men hon kom senare att konverterade till katolicismen. Och med tanke på den innerlighet med vilken hon skriver om sitt besök i Notre Dame de la garde är det inte alls förvånande.

Forums pelare i Timgad

Från Marseille tog paret båt över Medelhavet till Algeriet där de besökte den gamla romerska staden Timgad. Staden övergavs på 600-talet på grund av ökenspridning och låg gömd under sanddynorna ända till 1881 då ruinerna av den grävdes fram ur sanden. Sedan 1982 finns Timgad med på Unescos världsarvslista. Men Elgström var som sagt där redan 1920 och staden var då fortfarande ett nytt och mycket exotiskt resemål. Den döda staden, en gång så full av liv och vars rikedomar ännu lyste genom resterna, ledde in Elgström på tankar kring maktens och välmåendets förgänglighet, liksom vår oförmåga att föreställa oss att det som nu är ledande inte alltid kommer att vara det. Speciellt tydligt blir det när hon står mitt i Timgads ruiner och talar med en äldre engelsman, "en av det stora brittiska imperiets söner och tjänare":
Det var ödlornas prasslande i det höga, styva gräset mellan stenarna vi hörde. De sola sig på teaterns marmortrappor, små tysta, filosofiska gröna kräk - alla världsherraväldens sista arvtagare.
- Se! säger jag. Tänk er när ödlorna värma sig i solen på det tomma och dödstysta Piccadilly!
Han skrattar. Han kan icke föreställa sig något sådant. Hans nu är när allt kommer omkring som de flestas - evigt.
Än är det liv och rörelse på Piccadilly, men att det brittiska imperiet skulle krackelera så fort som det gjorde kunde nog ingen av dem ana den där dagen i Timgad.

Sanddynorna från Djebel Aurès
Resan gick vidare genom Tunisien och Libyen till Egypten, och det är intressant att läsa Elgströms intryck av och reflektioner kring denna region som efter den arabiska våren åter är i världens blickfång och i en tid av samhällsomdaning. Det Nordafrika Elgström reser genom är koloniserat men det är ändå framförallt släkterna och religionen som präglar livet för invånarna. Elgström var mycket fascinerad av den arabiska kulturen och upplevde både platser och människor som tidlösa och romantiska. Det blir många referenser till de bibliska berättelserna och Tusen och en natt. De övergripande partierna om arabisk kultur och islam är lite torra och vaga, men när hon skriver om sina egna iakttagelser och möten med människor är hon direkt och målande och det är ett nöje att läsa

Från Kairo for paret Elgström-Collijn vidare till Sicilien, men mer om det en annan dag.

Fotona ovan är skannade ur boken. Sanddynorna har Elgström själv fotograferat, de två andra bilderna framgår inte vem som tagit.

lördag 20 oktober 2012

Mare Kandre, Bebådelsen


Mitt barn är ingenting.
   Jag vill glömma det -
   Dess mjuka, köttsliga tyngd, dess syrliga lukter: lätet.
   Jag kan ingenting se.
   Den mörka koronans hårda båge skjuter ut ur nacken. Jag bär dess valv som en kask, en hjälm.
   Ingenting är verkligt längre.
   Jag vänder mitt vackra, snidade öga ut mot världen -
   Där är tomt, svalt: salt av guld.


 Bebådelsen från 1986 är Mare Kandres andra bok, efter debuten I ett annat land. Den består av 27 prosadikter uppdelade på fem avsnitt. Dikterna är tematiskt väl sammanhållna och kan läsas som en berättelse. Kandre har tagit sin utgångspunkt i den kristna mytologin, med ängeln som kommer och meddelar att en kvinnas kropp tagits i bruk för högre syften, en befruktning hon varken önskat eller haft något att säga till om. Kvinnan, berättarjaget, värjer sig lidelsefullt mot den roll hon blivit tilldela och söker sig ut i världen, driven av en stark frihetslängtan, en önskan om att klippa alla band.
Jag ville födas ur en sten, en stjärna, jord eller sand: avskiljd och solitär: utan förpliktelser -
Orotad!
Dikterna är så täta att jag nästan tappar andan när jag läser dem. Som vanligt är jag svag för Kandres fantastiska sätt att handskas med språket, att fylla varje stavelse med mening, att få språket att flyta och krumbukta på samma gång. Det är skickligt och jag är imponerad, men Bebådelsen griper ändå inte riktigt tag i mig, inte så där som exempelvis Bübins unge gör. Det är för tätt, för slutet och dikterna vänder sig liksom bort från mig som läsare, in i sig själva. Vilket på något konstigt sätt inte hindrar att jag med glädje läser igenom dem en så där fem, sex gånger i rad, och njuter av varje ord.

Dags att föda fåglarna

Vi har i dagarna börjat med säsongens fågelmatning och det tog inte lång stund innan småfåglarna, och en skata, hittade hit. Blåmesar, talgoxar, entitor, nötväckor, och en rödhake!, var bland de första. Det har tydligen varit dåligt med insekter i år och många småfåglar har haft svårt att finna föda åt sina ungar. Har lite dåligt samvete för att vi inte lade ut fröer under sommaren, men nu är vi i alla fall igång och det är livat värre utanför köksfönstret. Hoppas nu bara grannarnas katter håller sig borta...

PS Det finns faktiskt ett par fåglar med på fotot, tro det eller ej. Har en ambition att försöka utveckla min förmåga att fotografera fåglar här under vintern och faller bara bladen av träden blir det i alla fall lättare att urskilja dem...

onsdag 17 oktober 2012

Hjalmar Söderberg, Förvillelser

Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd läkare med en tjugotusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade inte ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge...
Tomas Weber är en ung student i Stockholm och söker sin plats i vuxenlivet. Till synes bekymmerslöst följer han de infall han får i stunden, styrd av minsta motståndets lag. Han studerar lite lojt men driver mest omkring på Stockholms gator, tar sig ett glas på någon krog och förälskar sig lätt. Han har en kort affär med ett biträde i den butik där han köpt ett par dekadenta röda handskar, han gör en flicka i familjens bekantskapskrets med barn, han lånar pengar med hjälp av förfalskade namnteckningar hos en "tegelhandlare". Till slut kommer ändå konsekvenserna av hans handlande i kapp honom med påföljande ruelse i näst intill ohanterliga mått.


Vi får följa Tomas under knappt ett år och den ena händelsen följs tätt av den andra, så tätt att varken Tomas eller läsaren riktigt hinner smälta det som sker. Stockholm och stämningarna kring sekelskiftet är påtagliga och förebådar senare verk av Söderström, det är i denna miljö och tid alla hans romaner utspelas. Även om livsleda och ungdomlig ansvarslöshet är viktiga teman i Förvillelser flyter romanen fram på en underström av entusiasm, säkert ett resultat av den glädje och ungdomliga självkänsla Söderberg drevs av medan han skrev:
Jag gick i ett feberrus av lycka medan jag skrev den, och när den var färdig, tyckte jag att den var alldeles så som en bok skulle vara.
Förvillelser är Söderbergs debutroman och väckte en viss uppståndelse då den kom ut 1895, inte minst för att en recensent Molander i Aftonbladet menade att romanen var ett av "de okyskaste alster av svensk penna, som i våra dagar smugit sig ut i bokmarknaden utan förseglat omslag". Söderberg gick i svaromål och det blev en del skriverier. Genombrottet som författare fick Söderberg dock först med nästa roman, Martin Bircks ungdom, sex år senare.

tisdag 16 oktober 2012

Hårda material

Jag är svag för skulpturer av sten och betong, dessa hårda, råa material med tyngd och otymplighet, med grovkorniga ytor som kan poleras spegelblanka. Så gissa om jag blev glad när jag tittade in på Mimers konsthall efter dagens biblioteksbesök och fick se Kerstin Dahl-Noréns skulpturer. Svällande organiska former som verkligen utnyttjade materialens möjligheter. I alla fall vad det gick att se...

Sten är ett taktilt material och för att riktigt uppleva stenskulpturer måste man ta på dem, så döm om min förvåning när jag fick se den stränga skylten om att inte röra konstverken. Stenskulpturer man inte får ta på, vad är det för strunt! Mycket av en stenskulpturs uttryck når man genom känseln: formen, ytstrukturen, temperaturen, hårdheten. Visst kan man bilda sig en uppfattning bara genom att titta, men för att verken skall komma till sin rätt måste man få låta fingertopparna vandra, lägga kinden emot och trycka lätt med händerna.

Nå väl, jag är en skötsam människa och höll tassarna borta, men kände mig verkligen snuvad på konfekten.


Vid sidan om skulpturerna visas även färgstarkt måleri av Tina Haldorsson.


Utställningen Måleri och skulptur i Mimers konsthall i Kungälv pågår till och med 10 november.

fredag 12 oktober 2012

Nina Lekander, Hästar, män och andra djur

Nu är jag en fri kvinna [...]. Fri också från risken att tvingas ta hand om en gammal, sjuk och irriterande man. Men med frisk son och häst och katter och vänner och jobb och bil och två stiliga bostäder. Och än är inte oljan slut, djuren uppätna eller krigen komna till vår del av världen, i min lilla tidsbit av tillvaron. Bättre kan det knappast bli.

Hästar, män och andra djur, vad menas med det? undrar dottern och vänder och vrider på boken. Som tur är tappar hon genast intresset och jag slipper försöka komma med ett svar. För visst är det en fånig titel och först avfärdade jag boken med den, men så råkade jag höra Nina Lekander prata så fint i radio om hästar i allmänhet och sin egen Alegre i synnerhet att jag ändå ville läsa. För hästintresset har vi ju gemensamt och det är när hon skriver om hästarna och katterna, egna och andras, som det är som bäst. Slitet och glädjen, nöjet och det dåliga samvete,  de ekologiska och filosofiska aspekterna, för nog finns det en hel del att fundera kring detta med att hålla sig med husdjur, för att inte tala om att äta upp dem.

Vid sidan om hästarna är det männen som dominerar i Lekanders värld, om inte fysiskt så i högsta grad mentalt. Att inte ha en karl i huset innebär inte att sluta tänka på dem och framförallt då inte på Claes, mannen som hon delat många turbulenta år tillsammans med men som nu lämnat henne för en betydligt yngre kvinna, som han till råga på allt skaffat barn med, det där barnet de själva så länge försökte få. Fast skriva av sig kan man ju alltid göra.

I Hästar, män och andra djur varvas vardagsnotiser från stallet med filosofiska utläggningar och personangrepp, feministiska brandtal med pinsamma anekdoter. På det hela taget nöjsam läsning. Och även om Lekander lever ett liv mycket olikt mitt eget kan jag ändå förstå henne, hålla med om somligt och skaka på huvudet åt annat - ta på dig hjälmen och sluta röka på hästryggen! - och tänka att det är så det skall vara i litteraturen.

På omslaget har hon en målning av den fantastiske engelske konstnären George Stubbs, Häst som attackeras av lejon, från 1762. Stubbs målade flera tavlor på samma tema och på den nedan från 1768/69 har han skruvat åt scenen några varv till, framförallt skräcken hos hästen.

George Stubbs, Horse attacked by a lion, episod C, 1768/69
Stubbs har jag skrivit om förut här och här.

söndag 7 oktober 2012

Ett fynd!

Hittade denna fina lilla diktsamling på ett antikvariat på nätet och tycker mig ha gjort ett riktigt fynd. Jag följer Gabrielle Björnstrands blogg Gabis Annex med stort nöje och det är så roligt att nu få chansen att läsa hennes ungdomsdikter. Min elefant och andra dikter kom ut 1966 som nummer 37 i Bonniers Nya lyrikserien. Kan vara bra att veta i fall ni vill försöka hitta den och läsa själva. Till dess får ni hålla till godo med titeldikten:







Min elefant

Myskoxarna och likaså havshästarna
är ovanliga nuförtiden
man ser dem sällan i humlegården
elefanter är också sällsynta djur
dom pissar för mycket i parker och är lite dyra i drift
därför är min elefant
lite bortkommen nuförtiden
han tycker om flöjt och musslor
och det gör honom dubbelt besvärlig
jag har försökt sälja honom men får inga anbud längre
han pratar jämt med mig om båtar med barkade segel
och att segla nån annanstans
med flöjter och massor av musslor
och arton sorgögda flöjtsolister att dansa ringlekar med
ibland tycker jag nästan som parkföreståndaren
att han är lite dyr och rätt tröttsam
i smyg har jag ofta tänkt
att jag borde slänga ut elefant på gatan
men så är det ju det
att jag har en båt
som ligger i marvatten
på varvet ute vid havet

Att förekomma uppgörelsen

De senaste åren har det kommit ut flera böcker där barn till berömda föräldrar ger sin bild av barndomen, gärna i uppgörelsens tecken, som Felicia Feldts Felicia försvann och Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. (Läs gärna Karin Stensdotters intressanta diskussion om dem här.) Men en förälder kan ju själv känna att det gått galet, och kanske önska förekomma angrepp från barnen, något som Ingrid Bergman tycks ha gått in för i sina memoarer, Mitt liv (1980), vilka hon skrev tillsammans med Alan Burgess. Dock med så tveksamt resultat att det blir intressant i sig.

Ingrid Bergman gifte sig i unga år med tandläkaren Petter Lindström och tillsammans fick de dottern Pia. När Bergmans Hollywood-karriär tog fart flyttade familjen till USA. Efter några framgångsrika år i Amerika ville Bergman utvecklas som skådespelerska och efter att ha sett ett par filmer av den italienska regissören Roberto Rossellini såg hon sin chans. Hon kontaktade Rossellini och de kom överens om att göra en film tillsammans. Bergman for till Italien och efter bara några dagar var hon och Rossellini inte bara arbetskamrater utan även ett kärlekspar.

Bergman hade länge funderat på att lämna Lindström och nu tog hon steget. Raskt skrev hon ett brev till honom där hon begärde skilsmässa. Det hela nådde snart ut i media och blev stor skandal, speciellt som paret Bergman-Rosselini fick en son medan de fortfarande var gifta på vars ett håll. Lindström tyckte de kunde träffas och tala igenom saken, men det ville inte Bergman ödsla tid på: pengarna och vårdnaden om dottern fick advokaterna göra upp. Resultatet blev en långdragen och smutsig process med dottern som slagträ.
Nu när jag ser tillbaka, borde och kunde jag förstås ha åkt tillbaka till Amerika, i första hand för att övertala Petter att ge mig skilsmässa och sedan för att träffa Pia. Men ingen kan förstå hur rasande övermäktig Robertos vilja var. Martha Cohn sa en gång: - Det är klart du borde ha åkt. Du kunde ha lånat pengar, köpt en flygbiljett och lånat mer pengar i Amerika. Det var förstås sant. Men jag kunde bara inte resa emot Robertos vilja. Stjäla och låna pengar skulle jag gärna ha gjort, men vad skulle ha hänt då jag kom tillbaka? Rena upploppet.
Jag skulle självfallet ha återvänt till honom. Jag hade tre barn i Italien. Men det trodde inte Roberto. Om jag lämnade honom och for till Amerika, ansåg han det på något vis vara en handling av djupaste otrohet, som skulle skilja mig från honom för alltid... eller, om jag kom tillbaka, skulle ha skadat vårt förhållande ohjälpligt.
Bergman valde alltså att vara Rossellini till lags istället för att stå upp för sin dotter i det första äktenskapet. Flickan var tio år när Bergman lämnade och det kom att dröja flera år innan hon fick träffa sin mamma igen. I efterhand såg Bergman ju att hon kunde hanterat situationen på ett bättre sätt och så kan det vara i livet: ibland blir det fel och man ser i efterhand att man borde gjort annorlunda. När det gäller barnen blir det självklart extra brännande och det är inte konstigt att Bergman i sina memoarer vill ge sin syn på på det som hände, men som läsare ställer man sig snart frågande till vad det är hon förväntar sig att uppnå med sitt ältande.

I Charlotte Chandlers biografi över Ingrid Bergman tar hon också upp affären, kortfattat och effektivt. Att dottern Pia for illa är inget Chandler hymlar om: det hela sköttes illa och barnet for illa,  punkt. När Bergman själv skall ta upp frågan är det här det brister: hon har så förtvivlat svårt att konstatera faktum och komma till den där punkten. Sida upp och sida ner försöker hon samtidigt både stå för och urskulda sitt handlande, och det fungerar riktigt dåligt. Att försöka vinna sympatier på att gotta sig i det egna dåliga samvetet, i alla tårarna och alla breven, slår fel, det blir bara sjaskigt. Hur man än vänder och vrider på det har ett barn som försummas av en förälder ingen glädje av att föräldern har dåligt samvete, hur många sidor det dåliga samvetet än sedan får i memoarerna.

Det som skedde skedde och det finns lärdomar att dra, som Bergman själv skriver:
Det var så onödigt. Nu säger jag till alla som skall skiljas: Var vänner. Ta inte ut det på barnen. Ni kan skiljas åt, men låt inte barnen lida av era gräl.
Hennes memoarer hade haft mycket att vinna på att nöja sig med det konstaterandet. Att söka "förståelse" genom att älta offentligt är inget lyckat grepp, sympatierna glider snarare ifrån en.

Ingrid Bergman och Pia Lindström

Överhuvudtaget är det mycket fokus på privatlivet i Mitt liv och märkvärdigt lite om arbetslivet, speciellt med tanke på hur högt Bergman själv värderade sitt arbete. Ingrid Bergman hade en enastående karriär som skådespelerska men i hennes memoarer kommer den i skymundan av privatlivets bekymmer. Hennes tankar kring film, teater och skådespeleri är lätträknade: det är mest name-dropping och allmänna lovord om alla "fantastiska" människor hon arbetat med, vilket är så synd. Trots all turbulens i privatlivet är skådespelerskan Ingrid Bergman mycket mer intressant än privatpersonen Ingrid Bergman.

fredag 5 oktober 2012

Detta är ett visset brev men vi lever i de vissnaste tider som någonsin varit, tror jag. Men det är vårt enda liv, så vi kan lika gärna sluta klaga över planen vi måste spela på.
Ernest Hemingway i ett brev till Ingrid Bergman, 5 juni 1949.