fredag 30 november 2012

Mare Kandre, Deliria

Jag skriver en bok gjord på trettio strofer komprimerade till en dikt så tunn att det jordiska lyser igenom den och så mättad av det jorden skänkt oss att den knappt går att öppna än. Och om man säger mig att det inte tjänar något till för att ingen i nuet är intresserad och den bara kommer att läsas av en enda människa om hundra eller tusen år, eller kanske till och med aldrig, särskilt då, för denna enda människa, eller ingen, skriver jag.
    Jag skriver ödsligt, på tok för sorgligt, alldeles för svårt, så ingen förstår mig, så alla förstår mig, skriver "ande", "far", "labyrint", och om detta inte räcker till för att övertyga någon enda människa om livets oundgänglighet och skönhet, ja, då skriver jag lite till.
Det var en slump men känns som en tanke att jag direkt efter Bodil Malmstens Konsten att skriva skulle komma att läsa en annan, om än helt väsensskild, bok om skrivande. För det finns inget alls av handbok över Mare Kandres Deliria bara helt enkelt oerhört mycket att hämta för den som skriver, som läser, ja, för alla som sätter litteraturen högt.

Mare Kandre skriver till poesins försvar, till poesins lov och i trots mot förnumstigheter om poesins obegriplighet och onyttighet. Det är sorgligt och allvarligt och ibland riktigt roligt, på det där syrliga viset som hon senare kom att utveckla i romaner som Quinnan och Dr Dreuf och Djävulen och gud (som jag skrivit om här och här).

Deliria kom ut 1992 men Kandres tankar om poesins nödvändighet i ett samhälle som allt snabbare snurrar mot avgrunden är lika aktuella nu som då. Med lätt hand rör hon sig över de stora vidderna, ner i de minsta hålorna, genom tidevarven. Länkar samman liv med död, människa med djur, himmel med jord. Det är en stark text som berör mig djupt, på ett både upplyftande och sorgesamt vis.

Lite sorgligt är det också att jag nu har läst allt Kandre gav ut innan hon dog alldeles för tidigt 2005, bara 43 år ung. Men böckerna finns ju kvar, att läsa om och om igen.

tisdag 27 november 2012

Med all rätt

Med all rätt befarar jag nu att tillståndet i världen och vår egen outsinliga hunger efter pengar, makt och allsköns döda ting för evigt skall beröva oss just poesin.
    Och om dikten försvinner helt från jordens yta,
    var skall då poeterna stå?
    Och om poeterna berövas sin rätt att med ord förvränga världen till att åter bli begriplig och sann,
    vilka skall då skilja smärtan från lögnen och med ord, i bilder, återbörda det till oss?
    Och om detta sker,
    vilkas sinnen skall då tjäna som droppar åt de speglingar av liv och död som ingenting annat är smått nog att rymma?
    Och om dikten slocknar helt, som om vi aldrig funnits till, inte anses lönande nog, bara räknas i antal sålda exemplar,
    hur lång tid kommer det då att ta innan människan själv går samma öde till mötes och
    var skall vi då kunna se oss själva i djurisk skala, hitta de andra, som är vi, nu, och de döda?
    Och om vi inte ser oss själva någonstans för att skåpet står tomt och huset är öde och boken, den goda, sållats bort,
    var skall vi då bevara bilderna som minnet inte ville ha?
    Och om detta förnekas oss,
    med vilka mått skall då det okända mätas?
    Och om världen blir torftig, mörk, än mer dyster, för att dikten förlorat, slocknat, sinat och släckts,
    så som djuren nu dör,
    så som jorden nu börjar försvinna,
    hur skall vi då hantera vår skräck?
    Och om vår skräck blir för stor, växer, blir oss övermäktig, inte liknas vid någonting alls, inte går att uthärda längre och vi därför tar vår tillflykt till än mer pengar, makt och långt fler och dödare ting,
    var, när, hur och med vilken rätt
    skall vi då ge liv åt våra barn?

Mare Kandre, ur Deliria, 1992

söndag 25 november 2012

Bodil Malmsten, Så gör jag, konsten att skriva

Den här boken påstår att det skrivna är viktigt, att skriften är helig, att den skrivandes plikt är att respektera vartenda ord, minsta skiljetecken och aldrig skriva så mycket som ett SMS utan kärlek till att skriva det.
I Så gör jag, konsten att skriva berättar Bodil Malmsten om sitt liv som skrivande människa. Att skriva är på allvar och det är allvaret och kärleken till litteraturen som genomsyrar och bär boken, som hjälper läsaren att överse med allt det som behöver överses med. För det är lika bra att säga det genast: jag är kluven till Konsten att skriva. Det är kärnfullt och drastiskt och klokt, men också koketterande och grunt och rörigt.

Malmsten skriver med glöd om sina egna skrivarmödor, om den nödvändiga lusten som triggar igång det hela, om kvalen och valen och tvivlen, men också om glädjen när det faktiskt ibland ändå flyter på. Anekdoter blandas med råd och tips, litteraturlistor med arbetsuppgifter för den hugade skribenten.


Stilen är tydligt Malmstensk, den där lite hackiga, snärtiga stilen som känns igen från hennes blogg och loggböcker. En stil som där fungerar fint men som här drar mot det ytliga. Malmsten utnyttjar inte möjligheten till fördjupning; nöjer sig gärna med att komma med påståenden och slutsatser utan att redogöra för hur hon kommit fram till dem. Som när hon om skrivarskolor slår fast att hon inte tror att de är skadliga, att det är fel att eleverna där bara skulle lära sig att skriva skrivarskoleprosa och att om det funnits skrivarskolor när hon var ung så hade hon gjort allt hon kunnat för att få gå på en sådan. Slut. Men varför undrar man ju. Varför hade hon velat gå på skrivarskola? Jag har inga invändningar mot det  - lilla - hon säger om skrivarskolor, men det tillför ju inte heller något till debatten om dem.

Eller som när hon först tänker tillbaka på hur mycket boken Det växer ett träd i Brooklyn betydde för henne som barn och sedan läser hon om den och upptäcker att det är en dålig bok. Slut. Dålig, men varför undrar jag igen. Att stämpla en bok som bra eller dålig är lätt gjort men det är motiveringen till varför det är bra eller dåligt som är intressant. Inte minst i en handbok om skrivande.

Boken är fysiskt rejält tilltagen, sidorna många och sättningen av texten minst sagt luftig så inte är det av utrymmesskäl som Malmsten väjer för fördjupning. Det kunde gott lagts in ett register också, speciellt som rubrikerna är mer fyndiga än informativa. I en handbok vill man kunna slå upp och läsa om det man funderar på just för tillfället, för råd och inspiration, och då är det ju fint om det går att hitta rätt utan att läsa om hela boken från början.

Nog nu! Även om jag skulle kunna göra listan med invändningar lång så är ändå Konsten att skriva til syvende og sidst en bok jag hade stort nöje av att läsa. Jag uppskattar att Malmsten håller fast vid sin stil, att hon inte kompromissar med sin egenart. Det är både roligt och inspirerande att följa hennes skrivprocess, att ta del av de fina citat hon samlat på sig genom åren, att fundera vidare på hennes tankar kring att läsa, att skriva, att aldrig upphöra att förundras.

Att aldrig glömma det viktigaste: skriver gör man med kärlek och på allvar. Annars låter man bli.

Författarporträtt: Lars Sundh

lördag 24 november 2012

Citat

Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt satt på rätt ställe.
Isaak Babel

Är mitt uppe i läsningen av Bodil Malmstens Så gör jag - konsten att skriva, och då får man ta del av många tänkvärda citat.

Jag känner inte till någon stor författare som inte har varit en riktigt stor läsare. Kärlek kommer ur kärlek, och litteratur kommer ur litteratur.
Kerstin Ekman

Alla bra böcker har en sak gemensamt,
de är verkligare än om de verkligen hade hänt.
Ernest Hemingway

Förmågan att ha flera motsatta idéer i huvudet och ändå fungera är tecknet på en förstklassig intelligens.
F. Scott Fitzgerald
Uppdaterat sent på kvällen: Jag hade citerat Isaak Babel fel! Fy skäms på mig. Projektil skall det ju vara, punkten som projektil, inte punkten som en punkt som bara står där och skräpar.

torsdag 22 november 2012

Anna Lenah Elgström, Elsa i männens värld

Elsa har nu äntligen kommit till Stockholm för att förverkliga sin dröm om att måla. Modern har dock sin vana trogen satt käppar i hjulet och sett till att Elsa inte genast får börja studera på den målarskola hon önskar. Först skall hon gå en yrkesinriktad skola för teckningslärarinnor och mönster-konstruktörer. Allt för att undvika att hon konkurrerar med sin bror Olle.

Elsa rör sig dock i samma kretsar som brodern, bland artisterna, vilka om dagarna målar i dragiga ateljéer och om nätterna dricker, dansar och flörtar hej vilt. Elsa håller kontakten med slumsystrarna i Frälsningsarméen och får se ett och annat av stadens skuggsida. När så hennes välgörarinna från Uddebo, borgmästarinnan Rose Reenhuvud, dyker upp i Stockholm kommer Elsa även i beröring med stadens bättre bemedlade kretsar.

Elsa rör sig över hela samhällsskalan men passar liksom inte in någonstans, ständigt bär hon med sig den känsla av utanförskap som funnit med henne sedan barnsben. Mycket av det hon stöter på i Stockholm är skrämmande och då framförallt kärleken och dess följder. Hon ryggar tillbaka inför insikten om hur solkigt mötet mellan könen kan vara, vilket dock inte hindrar att hon till allmänt förtret gärna lägger sig i andras förhållanden.

Elsa kämpar med sitt måleri och för att hitta en plats i det tidiga 1900-talets utpräglat manliga värld där en kvinnas egna ambitioner - om de rör något annat än ett gott gifte - ses som otäckt okvinnliga. För att dryga ut sin kassa, vilken ständigt dräneras då hon ohejdat låter sig utnyttjas av alla som kan spela på hennes medlidande, börjar Elsa också börjar skriva krönikor i en dagstidning. Krönikor som väcker en viss uppståndelse med sitt personliga tonfall och direkthet.

Elsa upplever det som sker med en överväldigande intensitet och är på gränsen till hudlös mot omvärlden. Allting blir stort för henne, ofta för stort för att hon skall kunna hantera det. Hon kämpar för att navigera sig fram i staden och dess olika skikt med alla uttalade och outtalade koder. Visst finns det de som vill stötta Elsa, som kommer med goda råd och i all välmening försöker ordna för henne på olika sätt, men det görs grundat på förutfattade meningar om vad en ung kvinna borde tycka, känna och intressera sig för, inte utifrån Elsa själv.

Elsa är som sagt rädd för mycket men mest av allt för kärleken, dess kraft att bryta ned och skapa missämja, och aktar sig noga att trilla dit. Men så möter hon Kurt, sjömannen Olsson som visar sig vara den adliga officeren Louis von Louisin, och blir helt uppslukande förälskad. Kärleken går dock i stöpet och när Elsa i samma väva sviker sin vän Selina vars fyllbult till make misshandlar henne nästan till döds, blir det för mycket för Elsas redan överspända sinne och hon går ned sig i grubblerier och självförbråelser.

Elsa i männens värld är en osminkad skildring av tidens ideal och strömningar och vad de gör med människorna. Elgström skriver med inlevelse och glödande energi. Det är lätt att dras in i den värld hon beskriver, denna hårda och oförstående värld i vilken Elsa bryts ned trots alla sina goda föresatser och allt sitt slit.

Det slutar alltså inte lyckligt för Elsa. Dock finns det något ofullständigt över slutet: berättelsen bara upphör helt abrupt och det går inte att komma från tanken att Elgström inte var riktigt färdig med sin Elsa. Någon mer bok om henne blev det dock tyvärr inte.

onsdag 21 november 2012

Fågelgodis

Det är full fart bland fåglarna utanför köksfönstret. Vi har fått besök av ett hackspettspar som ägnar mycket möda åt att hämta jordnötter som de sedan gömmer i träden runt om på tomten. Här om dagen lagade J till talgbollar av ister från ett lamm. Fettet smälte han i en kastrull och rörde sedan i krossade jordnötter, solrosfrön och hampfrön. Mumma tycker blåmesarna.


måndag 19 november 2012

söndag 18 november 2012

Plats i bokhyllan!

En barnloppis hos Handelsman Flink på Flatön förra helgen fick mig att börja rota i kartongerna på vinden. En hög att spara, en att slänga och en till loppisen. När väl barnsakerna var sorterade och ett par gamla hyllställningar utslängda fick vi plats att resa två bokhyllor på vinden. Två tomma bokhyllor! Så nu håller jag som bäst på att gå igenom våra böcker. Och det är alltid lika spännande.

Det jag själv har tagit in i boet har jag hyfsad koll på, men så är det ju böckerna J bidrar med och alla de böcker svärmor kommer med, av vilka många i sin tur härrör från svärfar. Bland "mina" böcker hittade jag dock Maria Gripes Agnes Cecilia och blev jätteglad. Trodde den hade försvunnit. Nu är högläsningen för barnen till jul i hamn.

Har också funnit tre nummer av Quo Vadis från 1948-49. Hörrör antagligen från svärfar eller hans far. Tycks innehålla essäer och andra lärda texter och med skribenter som Frans G. Bengtsson, T.S. Eliot och Francoise de la Rochefoucauld kan man ju inte bli annat än nyfiken. De hamnar i att-läsa-högen. Quo vadis skall i alla fall vara latin och betyda Vart går du?

Ett par andra gamla skrifter skriker om omvårdnad. Undervisning för infanteristen från 1909 håller på att falla isär alldeles och inte mycket bättre är det med Jägerskiölds Om spel och parningslekar bland djuren. Får se vad vi kan göra åt dem, till restaureringshögen så länge.

Ett par lånade böcker dyker också upp. Aj, aj ,aj, de hamnar i dåligt-samvete-högen.

Men mest växer ändå nyfiken-på-högen med romaner av Tore Zetterholm, Arvid Rundberg, Lázló Németh, Hans Peterson...

Svärmor kom förbi och fick med sig ett par böcker hem igen, bland annat en diktsamling av Cora Sandel som hon råkat sortera ut av misstag och som jag nog får se till att låna tillbaka igen.

Störst blir ändå högen med det som skall arkiveras på vinden. Och kvar står jag med lite glapp i bokhyllan i biblioteket. Härliga utrymmen för nyförvärv...

lördag 17 november 2012

Anna Lenah Elgström, Elsa och kärleken

I den andra delen av Anna Lenah Elgströms Elsa-trilogi, Elsa och kärleken, får vi följa Elsa från det att hon som sextonåring flyttar med sin mor och styvfar Juncker till Måheda, till dess hon som artonåring konfirmeras och tar steget ut i vuxenvärlden.

Disponent Juncker har gått från blodsugare till styvfar i Elsas liv. Familjen har flyttat till Måheda, ett litet småländskt samhälle för vilket Juncker har stora planer: ur de mörka skogarna skall guld vinnas i form av virke och pappersmassa. Första halvan av boken är till stora delar ägnad åt samhället Måheda och beskriver ingående den lilla orten som på kort tid gått från landsortshåla till industristad

Småningom hamnar dock Elsa i blickfånget. Nu en sökande tonåring, rotlös, impulsiv och ofta känslomässigt instabil. Den första tiden i Måheda är ändå en tid av lugn för Elsa. I och med styvfadern Junckers inträde i familjen blir det en helt annan stadga i Elsas liv. Modern hyser fortfarande inga varmare känslor för sin dotter men styvfadern håller av henne och hans strävsamma energi, fast förankrad i det praktiska arbetet med skogsindustrin och dess möjligheter, är något nytt för Elsa och ofta en lisa för hennes överspända känsloliv.

Elsa läser romaner, svärmar för styvfaderns skotske kompanjon och smider framtidsplaner tillsammans med väninnan Kaja. Båda flickorna när konstnärsdrömmar - Elsa inom måleriet och Kaja inom musiken - men de blir ideligen påminda om att det är pojkarna det satsas på. Elsas bror Olle får gå på målarskola i Stockholm och Kajas bror Gustav uppmuntras av omgivningen i sitt pianospelande, trots att det är tydligt att det är Kaja som är den mest musikaliska av syskonen.

Elsas lugna och stabila tillvaro ställs dock på ända hennes pappa plötsligt dyker upp i Måheda för att besöka dottern Ann-Maries grav. Åren i Amerika har tärt hårt på Svenning Holm. Han har sökt sin tillflykt till religionen och försörjer sig på ett underhåll från sin forne chef Juncker. Elsas hjärta svämmar över av medlidande när hon får se sin nedbrutne far och bestämmer sig impulsivt för att följa med fadern till hans "hem" på ett pensionat i Uddebo för att där i självuppoffrande anda ägna sig åt att ta hand om honom.

Livet i Uddebo blir dock inte som Elsa tänkt sig. Att tålmodigt anpassa sig efter en far som hon, trots sina ansträngningar att inte låtsas om det, ändå måste anse för en ynkrygg tär hårt på henne. Hela hennes väsen skriker åt henne att vad hon håller på med är dumheter, men snärjd i det nät av höga ideal som hon bundit åt sig själv sitter hon fast. Hjälp kommer dock så småningom från både väntat och oväntat håll.

Elsa och kärleken levde kanske inte riktigt upp till förväntningarna efter Den kloka Elsa (som jag skrev om här). Det är väl mycket redogörande för de allmänna förhållandena i samhället och de allmänna typer som befolkar detta samhälle. Elsa tappas liksom bort. Men när hon väl får träda in i handlingen så tar det sig ändå och jag ser fram emot att se hur det går för henne när hon nu skall försöka stå på egna ben i Elsa i männens värld.

tisdag 13 november 2012

Roj Friberg på Bohusläns museum

Igår var jag på Bohusläns museum i Uddevalla och såg en utställning med verk av Roj Friberg. Teckningar, målningar och masker. Så här en måndagseftermiddag i november var jag helt ensam i konsthallen och det var fantastiskt skönt att få titta på allt i lugn och ro. Att i tystnaden och stillheten kunna sjunka in i Fribergs fantasirika och suggestiva måleri.

Roj Friberg, Färjeläge, 2008

När det okända träder fram i texten/ bilden uppstår något nytt, utanför analysen, med en ännu oanad innebörd. Detta nya, detta aldrig tidigare sedda, aldrig tidigare lästa, är magiskt och förändrande - det är den kreativa beröringen, njutningen.
Säger Friberg om sin egen kreativa process och denna kreativa beröring smittar liksom av sig på betraktaren. Det fantasirika i bilderna får tankarna att löpa och ögonen att se även sådant som (kanske) inte finns där. Stenarna i gräset blir människor, träden sagoväsen och fasaderna rämnar framför ögonen på en. Ibland riktigt vibrerar bilderna av innehåll som laddas ur i en förnimmelse av hela händelseförlopp.
Roj Friberg, Dröm

Jag blev mycket förtjust i de mättade färgerna och den taktila utstrålningen: känslan av det buskiga i trädens grenverk i Byaråsen, den luddiga mjukheten i Norskt landskap och det läderartade i Ryggtavlor var så stark att jag liksom förväntade mig att verkligen kunna känna det om jag strök med handen över målningarna.


Roj Friberg, Ryggtavlor
Utställningen är omfattande och de flesta av de för Friberg karaktäristiska motiven finns med: mystiska landskap, förfallna fasader, överdådiga interiörer och människor i mer eller mindre spöklik upplösning, gärna i massor. Detta var min första bekantskap med Fribergs konst och jag blev absolut nyfiken på att se mer. Vill ni se utställningen i Uddevalla så blir det dock till att sätta fart då den bara pågår till 18 november.

lördag 10 november 2012

Tilltro oss diktare vingar!

I företalet till Elsa och kärleken går Anna Lenah Elgström till storms mot dem som läst Den kloka Elsa som ett "memoarverk". För även om hennes böcker om Elsa innehåller visst verklighetsstoff, framförallt då miljöerna, så vill hon vad beträffar karaktärer och händelser "på det skarpaste få betona" att dessa är komponerade.
Och så till sist en bön till läsarna: Tilltro oss diktare vingar! Tilltro oss att vi ännu kunna få pegaserna att lyfta sig, att vi inte nödgats byta ut dem mot verklighetens fordar, framdrivna av de "Sanna berättelsernas" smörja!

fredag 9 november 2012

Anna Lenah Elgström, Den kloka Elsa

Alla känna vi till de tider i människornas liv, då det verkar som om man kommit in i en motström, vari allt man företager och planerar liksom vänder sig mot en, misslyckas och resulterar i idel nackdelar och nya bekymmer. Men så finnes det ju å andra sidan medströmstider, då en brusande flod glatt och utan motstånd bär en med sig, allt man rör vid frodas och allt man sätter sig emot övervinnes.

Den kloka Elsa kom ut 1928 och är första delen i Anna Lenah Elgströms Elsa- trilogi med självbiografisk botten. Den del av boken som berör Elsas första år i livet är dock snarast en berättelse om Elsas föräldrar. Ett försök att förstå hur det kunde gå så illa för dessa två som älskade varandra så mycket och mot vilka hela livet tycktes le.

Svenning och Helena Holm känner sig båda ha konstnärssjälar: han spelar violin och skriver, hon spelar piano och sjunger. Båda är de predikantbarn men tror sig har brutit med de stränga religiösa bojor de fick sig pålagda som barn. Det sena artonhundratalet sjuder av nya idéer och ideal, inom så väl religion och politik som konst och handel. Livet tycks fullt av möjligheter för den som förmår ta för sig. Svenning börjar sin bana på sjön och efter ett par framgångsrika år som kapten går han i land för att vara med och bygga upp hamnen i Helsingborg. Familjen lever ett gott liv och njuter av sin ekonomiska framgång vilken ger dem möjlighet att både leva bekvämt och utveckla sina konstnärliga intressen.

Men efter att Svenning spelat stor och satt sitt namn på lite väl många reverser börjar det gå utför. Han får hjälp av disponent Juncker till en plats som kamrer vid ett sågverk i Småland. För att hålla kreditgivarna stången börjar dock Svenning fiffla med bolagets pengar. Juncker avslöjar honom och makarna Holm ser ingen annan utväg än att Svenning får ge sig av och han hamnar i Amerika. Kvar är Helena Holm med tre sjukliga barn att försörja så gott det nu går. De flyttar till Kalkhamn där Helena får hyra en billig bostad och kan ge pianolektioner.

Fram tills nu har Elsa mest varit en storögd betraktare i bakgrunden men från och med flytten till Kalkhamn träder hon fram i berättelsen. Elsa är äldst av syskonen och beskriver sig själv som ful, med tjocka glasögon och sned rygg. Hon är en drömmare och grubblare och kämpar med att försöka förstå de vuxna och deras agerande. Fadern hörs allt mer sällan av och modern går ner sig i vardagsslit. Och hennes frustration över sina spräckta drömmar och hopplösa situation går allt som oftast ut över Elsa. Vad än Elsa gör är det fel och hon tar allt oftare sin tillflykt till böckernas värld. Hon får dock en vän i den tre år äldre pojken Herman som ligger förlamad efter en olycka till sjöss, men det är en kortvarig tillflykt då Herman snart avlider av sina skador. Dem enda fast punkten i Elsas tillvaro är den rekorderliga hushållerskan Emma Karlsson.

Anna Lenah Elgström

Den kloka Elsa är en hjärtskärande skildring av ett barns utsatthet. Det är en berättelse av sin tid men det finns ändå något tidlöst över dessa självupptagna vuxna som inte förmår se sina barn utan har fullt upp med sig själva. Just skildringen av modern Helena Holm är stark. Hon är oförstående och ibland rent av grym mot sin äldsta dotter och ändå kan man känna förståelse för henne där hon sliter med barnens dåliga hälsa, ekonomiska bekymmer och egna krossade förhoppningar. Det är inte alltid lätt att vara människa och Elgström serverar inga enkla sanningar. Det finns ett stråk av sorg genom hela texten, sorg över att det blev så illa fast det kunnat vara så bra.

Elgström skriver rappt och medryckande och jag ser redan fram emot nästa bok om Elsa: Elsa och kärleken.

Även Rävjägarn har läst Den kloka Elsa.

söndag 4 november 2012

Mare Kandre, Aliide, Aliide

De var bara resultatet av en överdriven sjåpighet och blödighet hos henne själv. Hon såg allt så starkt och egendomligt uppförstorat bara för att hon var en mes, en bortklemad liten skitunge som ingenting tålde! Och hon äcklades plötsligt av sig själv. Den enda lösningen på allt detta var att hon hädanefter måste härda sig, göra sig stenhård och osårbar, för om de här känslorna tilläts fortsätta skulle hon snart vara förintad och död. Och hon kände ett allt intensivare förakt för sig själv och dessa sina löjligt överdrivna reaktioner som aldrig någonsin hädanefter tycktes stå i proportion till det inträffade. Och det verkliga tigandet började alltså här, i den stund hon istället för att låta sig beröras, istället för att öppna mun och ge ifrån sig vilket läte som helst, vilket ord som helst, ryggade undan för mammans utsträckta hand, teg och väntade.
Mare Kandre

Flickan Aliide lever ett till synes vanligt liv i en hygglig familj. Det är 1960-tal och i staden av typ Göteborg går hon i skolan, leker med sina vänner i parken och strövar runt. Ingenting märkvärdigt alls. Men inne i Aliide sjuder det av vämjelse över allt och alla, världen är en otäck plats där något fruktansvärt ständigt ligger på lur. Allt som händer blir i Aliides ögon till övergrepp och möjliga katastrofer. Varat är ett olidligt tillstånd att uthärda i ständig skräck. De andra barnen är snoriga, lismande smådjävlar, de vuxna är kalla och oåtkomliga, den egna kroppen en äcklig bit kött, staden en stinkande labyrint där sugande öppningar ner mot underjorden lurar överallt.

Det börjar ändå tämligen harmlöst med en tämligen oansenlig flicka i en tämligen oansenlig stadsmiljö, men så börjar det rasa kring, eller snarare i, flickan och när väl hennes blick har börjat fästa sig vi svärtan och otäckheterna, allt det fruktansvärda som gömmer sig över allt, finns det ingen hejd. Enkelspårigt hyperkänslig fastnar Aliides fantasi i ett infernaliskt helvetesspår som snärjer henne i sitt nät. Med barnets starka, närmast vidskepliga övertygelse hittar Aliide ständigt nya bevis på att allt i världen är ruttet och då inte minst hon själv. När tankarna väl börjat spinna tappar hon helt proportionerna, allt blir stort, för stort för en liten flicka att bära. Tvångstankar och tvångshandlingar tar över hennes vardag.

Mare Kandre har även tidigare skrivit om flickor på väg att upptäcka sig själva och världen, men i Aliide, Aliide använder hon en annan metod. I ett annat land och Bübins unge är täta, fåordiga och nedkokat koncentrerade. Aliide, Aliide är visserligen koncentrerad, men på ett helt annat sätt. Kandre håller liksom fast vid varje händelse. Suger ut varje uns av svärta och tänjer varje avsnitt till bristningsgränsen. Varje skrämmande och vämjelig detalj undersöks från alla möjliga och omöjliga vinklar och fasthållandets uppförstorande verkan blottlägger de till synes triviala händelsernas enorma betydelse för barnet Aliide.

Aliide dras alltså in i ett allt djupare, hopplösare mörker och det är som om Kandre vill se hur långt det går att gå, hur långt ner i skiten man kan ta sig utan att totalt mista förståndet. I denna konsekventa pessimism, i själva undersökandet av hur långt det går att gå utan att tappa bort vare sig flickan eller läsaren, ligger romanens styrka. Till sist skönjs ändå en ljusning, en möjlig väg att se livet med en annan blick utifrån de mödosamt nedplitade orden i en anteckningsbok.

Foto av Mare Kandre: Peter Lydén

torsdag 1 november 2012

November

NOVEMBER

Den gamle kinesen
ville förvandla sig till månsken
för att hans älskade
skulle se på honom
med vänliga ögon.
Jag tog slaskspannen
och gick ut på gården.
Då jag kom åter
kunde jag gott ha tagit
papperskorgen på samma gång.
Det är kallt och regnigt,
min älskade, och jag vet inte
vad man skall förvandla sig till
en dag som denna.

Kjell Hjern, ur Måspredikan, 1949