söndag 30 december 2012

Dimma

I helgen var vi ute hos mina föräldrar på Stocken. Åt god mat, läste och promenerade. På fredagen var vädret klart men under natten slog det om och på lördagen var såväl hus som skär insvepta i gråaste grått. Ejdrarna har flockat sig och när de flyger tillsammans viner det som kilremmen på en bil, ett ljud som riktigt skär genom det så här års ständigt närvarande mullret från havet utanför.

Från Paln mot Råön 121229

torsdag 27 december 2012

Well, we live by hope.

The marvellous thing was coming into this haven of calm water and, for a season, not having to worry my head with anything but uncovering their wall-painting for them. And, afterwards, perhaps I could make a new start, forget what the War and the rows with Vinny hade done to me and begin where I'd left off. This is what I need, I thought - a new start and, afterwards, maybe I won't be a casualty anymore.
   Well, we live by hope.


Året är 1920 och Tom Birkin kommer till byn Oxgodby för att restaurera en medeltida muralmålning som varit dold under vit puts i över femhundra år. Trots sina blott 25 år är Birkin en sargad man med taggarna utåt. Tiden i det stora krigets skyttegravar har satt sina spår och grälen med hustrun som nyligen lämnat honom för en annan har lagt sten på börda.

Birkin anländer till Oxgodby en regnig dag i juli och känner sig till en början främmande inför de människor han möter, men regnet upphör snart och folket i byn visar sig vänliga. Anledningen till att han fått detta arbete är att den excentriska miss Hebron dött och i sitt testamente avsatt pengar till att ta fram den medeltida muralmålningen i kyrkan i ljuset och till att leta rätt på graven efter en Piers Hebron som av okänd anledning antas ha jordfästs utanför kyrkogården vid samma tid som muralmålningen tillkom. Birkin får sålunda sällskap av arkeologen Charles Moon som i skydd av sitt konformiga tält gräver sig runt kyrkan i augustihettan.

Birkin har inga egna konstnärliga ambitioner men känner igen ett mästerverk när ha ser ett och den målning han bit för bit avtäcker i den lilla lantkyrkan är bland det bästa han sett. Han tänker en hel del på den som en gång gjorde målningen, i en helt annan tid då människan såg annorlunda på sig själv och världen. Mesta tiden tillbringar Birkin ensam uppflugen på sin ställning men ibland får han sällskap av stationsmästarens dotter Kathy som med barnets uppriktiga nyfikenhet livar upp honom och ibland kommer prästens vackra hustru Alice Keach förbi.

Texter flyter fram som en lugn å en varm sommardag och trots det korta formatet och den eftertänksamma stilen får Carr mycket sagt. Under den lugna ytan finns en stillsam dramatik som bit för bit avtäcks likt den gamla målningen. Som läsare dras man in i romanens lantliga frid och det är inte svårt att förstå den läkande verkan dessa sommarveckor har på Birkin.

I förordet skriver Carr att han till en början tänkt sig att skriva en lättsam roman, en lantlig idyll i stil med Thomas Hardys Under the Greenwood Tree, med en man som vemodigt tänker tillbaka på något vackert som för alltid gått förlorat.
Then, agian, during the months whilst one is writing about the past, a story is coloured by what presently is happening to its writer. So, imperceptibly, the tone of voice changes, original intentions slip away. And I found myself looking through another window at a darker landscape inhabited by neither the present nor the past.
Nog finns mycket av den lantliga idyllen Carr först tänkte sig kvar i slutresultatet, men det är genombrutet av svart stråk. Idyll är ett begrepp som stötts och blötts och som många tycks rygga tillbaka inför. Einar på bloggen Rapsodi har en intressant serie inlägg på temat "Idyll och verklighet" som varmt rekommenderas.

Även Ingrid har läst J. L. Carrs A Month in the Country.

tisdag 25 december 2012

Timmarnas dans


I Maria Gripes Agnes Cecilia spelar Amilcare Ponchiellis "Timmarnas dans" ur operan La Gioconda en viss roll. Föräldralösa Nora flyttar med sin nya familj in i en våning i ett gammalt hus och snart börjar det hända sällsamma saker då någon försöker kontakta henne från en annan tid. En dag får Nora se en flicka som dansar till "Timmarnas dans" spelat på ett piano. Kanske tänkte sig Gripe att det lät ungefär så här (det räcker gott att lyssna på de första 47 sekunderna):


Och ja, om någon råkar börja nynna på Cornelis Vreeswijks "Brev från kolonien" är det inte konstigt alls. Vreeswijk lånade melodin av Allan Sherman som i sin tur hämtat den från Ponchielli och vips fick vi en svensk klassiker.

En mer fyllig version av "Timmarnas dans" finns här, med dans (och det är väl värt att lyssna på alla tio minuterna):


Vi har nu haft högläsning av två av Gripes böcker - Agnes Cecilia och Pappa Pellerins dotter - och till min stora glädje vill barnen gärna höra mer. Men först vill de ha något mer äventyrligt. Kanske blir det något av Katherine Paterson då filmen Bron till Terabitia baserad på hennes bok Det hemliga landet föll dem på läppen.

lördag 22 december 2012


God Jul
och
Gott Nytt År!


önskas alla bloggvänner.

Nu blir det jullov på Ord och jord.


 

fredag 21 december 2012

Being unwanted isn't exactly a new thing for me

När vi var på biblioteket här om dagen snappade dottern åt sig filmen Breaking dawn, del 1. Det är fjärde filmen av fem baserade på Stephenie Meyers Twilight-böcker. Från elva år stod det på omslaget men att låta min elvaåring se filmen ensam ville jag inte och att se den tillsammans visade sig riktigt trevligt. Ingen av oss har läst böckerna eller sett de tidigare filmerna, men det var inte svårt att hänga med för det.

Människan Bella gifter sig med vampyren Edward, till varulven Jacobs stora sorg. Redan under smekmånaden händer det som inte skulle kunna hända: Bella blir gravid. Fostret växer snabbt och suger helt musten ur modern. Vad det är för en slags varelse hon bär på är det ingen som vet och frågan är om Bella ens kommer att överleva graviditeten. Både Edward och Jacob är förtvivlade och urgamla konflikter mellan vampyrer och varulvar väcks till liv.

Jag hade bara vaga uppfattningar om vad Twilight-sagan var för något och får erkänna att förväntningarna var minst sagt låga, vilket hade den fördelen att jag kunde upptäcka att det ju inte alls var så illa.

Twillight-sagan har fått kritik för stereotypa könsroller, att kvinnorna är passiva och männen aktiva. I Breaking dawn ligger Bella mest på en soffa och blir mer och mer utmärglad allt eftersom barnet växer i henne medan Edward och Jacob försöker hitta lösningar, men det var inte mycket att hänga upp sig på.

Värre var att de dragit ut filmen på 112 minuter. Hälften hade räckt gott och väl. Men det hindrar inte att det fanns ett par riktigt bra scener, som när Jacob i sin varulvskepnad går emot flockens ledare Sam i en tvekamp med mer subtila uttryck än vad man ofta får se på (barn- och ungdoms)film. Synd bara att de skulle morra fånigt hela tiden. Vilda vargar är tystare och värdigare i sitt sociala samspel. Över huvud taget var det inte överdrivet mycket våld. Några vassa replikskiften hade de också fått med. Och även om det var långdraget så var det välgjort.

Familjens filmkvällar är på väg att lämna barnfilmerna för ungdomsfilmerna och det är riktigt roligt. Med barn i huset får man ta del av mycket man annars inte skulle kommit i kontakt med. Två filmer till i Twilight-serien är redan inlånade och kommer att ses under helgen. I kväll blir det dock Bron till Terabitia, baserad på boken Det hemliga landet av Katherine Paterson som fick priset till Astrid Lindgrens minne 2006.

Men först skall vi koka knäck.

torsdag 20 december 2012

Rondellhundar i all ära

Vid Kexfabrikens rondell i Kungälv står Leo Petterssons Krukan, till glädje för alla oss som passerar den dagligen, till fots, med cykel eller bil. Många med bil blev jag varse när jag skulle försöka fotografera skulpturen utan en massa fordon omkring. Nå väl, grå bohusgranit kan man gör mycket av och när stenarna om nätterna glimmar i blå belysning blir det riktigt vackert.


Leo Pettersson, Krukan

Och Billedvogteren, (som jag skrev om här) har fått sin julskrud:
Pontus Kjerrmans, Billedvogteren på sin trappesokkel.
God kväll.

måndag 17 december 2012

Förlåt mig mina synder. De är äkta och mycket starka.

Sagt av Thomas Nydahl i hans bok Inre frihet. En bok innehållande fragmentariska anteckningar från ett skrivande liv under åren 2005-2006. Eftertänksamma funderingar och skarpa analyser varvas med bittra utfall, bakåtblickar samsas med så väl utblickar som inblickar. Åren som arbetare på en färgfabrik med vämjeliga arbetsförhållanden gör sig påminda, världens konflikter tränger sig på och de egna bekymren med sjukdomar, alkohol och ångest tar mycket kraft. Men livets glädjeämnen finns där också, i form av "musik, litteratur, mat, vin och kärlek".

Nydahl skriver rättframt och utan sidoblickar, utlämnande - men bara av sig själv. Nära och kära finns där omkring honom men får behålla sin integritet. Något som kan tyckas självklart men som i dagens flöde av litteratur där författare utan skrupler ställer ut sina närmaste till allmänt beskådande känns det riktigt uppfriskande med någon som vet att dra gränser.

En central händelse i Nydahls liv under den tid som boken täcker är att han säger upp bekantskapen med kulturredaktören på Kvällsposten, efter 26 år som medarbetare på tidningen.
Efter att äntligen ha tagit steget och lämnat Kvällsposten är jag i alla avseenden en fri människa: hellre de sista slantarna på krogen en torsdagskväll än en pension från familjen Bonnier. Livet som skriftställare utanför de etablerade förlagen har format och härdat mig: nu vågar jag kasta mig ut från klippan. Jag kan se mig i spegeln!
Det är ett stort steg att ta och frihetens pris är ekonomisk otrygghet. Med det tycks ju glädjande nog ha gått bra, att döma av aktiviteten på Nydahls blogg Vaka över ensamheten och den regelbundna strömmen av böcker utgivna på eget förlag.

lördag 15 december 2012

Att man ännu är av sådan mjuk lera

Mollie Faustman, Flicka med röd hatt
Jag var en humbug förstås, men hur många unga konstnärer är inte det? Man tycker om vad man ska tycka om. Inte det de gamla tycker om, det ska man inte tycka om - men vad de unga tycker att man ska tycka om, det tycker man om. Det är inte cynism, det är bara det, att man ännu är av sådan mjuk lera.

Mollie Faustman om sin tid som elev på Valand, då hon enligt egen utsago förtalade all konst hon tidigare beundrat samtidigt som hon målade i ett tre år långt lyckorus. Den fina Flicka med röd hatt tillkom dock många år senare.

torsdag 13 december 2012

Skall det vara kubism skall det vara en fiol

Arvid Fougstedt, Stilleben med fiol, 1920
I katalogen Abstrakt konst från 1947 skriver de rörande Stilleben med fiol:
Fougstedt som skulle bli den klassicistiska saklighetens trognaste förkämpe, visar sig i denna duk fullt förtrogen med kubismens principer. Han avbildar en fiol, ett typiskt kubistmotiv, ungefär som i ett dubbelexponerat fotografi: man får en bild av föremålet från två håll samtidigt. Olika plan skjuts in i motivet, olikfärgade eller mönstrade på olika sätt. Den ådriga träskivan erinrar om experimenten av samtida målare, som klistrade verkliga träskivor på duken i sanningens intresse.
Arvid Fougstedt målade alltså helst i en saklig och realistisk stil och är mest känd som företrädare för "Den nya sakligheten", men det hindrade inte att han kunde nyttja modernistiska stilgrepp när han så önskade. Stilleben med fiol målade Fougstedt i Paris 1920. Han hade blivit inbjuden till Picassos ateljé och historien förtäljer att tavlan målades på plats i mästarens ateljé. Målningen är tydligt kubistisk och kanske var Georges Braques Violin och kanna från 1910  (se här) en inspirationskälla.

måndag 10 december 2012

Blå Eld

Servisen Blå Eld blev formgivaren Hertha Bengtsons genombrott. Hon började som mönstertecknerska på Rörstrand 1941 och profilerade sig snart med sina djärva och nyskapande idéer. Blå Eld var resultatet av nästan fem års experimenterande: de till synes enkla formerna var inte så enkla att tillverka och koboltoxiden i den blå glasyren bildade syrgasblåsor vid bränningen. Det senare löste man dock så småningom genom att bland kobolten med aluminiumoxid.

Blå Eld börja tillverkas 1949 och slog igenom stort redan 1950. Servisen sågs som modern och stilfull tack vare sin okonventionella form och färgsättning - man äter på det vita och serverar från det blå. Materialet är blå- och vitglaserat flintgods med fiskbensmönstrad relifdekor. Fiskbensmönstrad enligt Rörstrands beskrivning men jag tycker mer det liknar veteax. Vackert är det hur som helst.

Flintgods är tyvärr lätt att nagga och minsta spricka missfärgas genast, men den servis från tidigt 1950-tal som vi just har fått i gåva är i mycket fint skick, trots flitigt användande. Sedan tidigare har vi en tekanna ur serien som förgyller eftermiddagarnas testund.

söndag 9 december 2012

Apelsiner och valthornssnäckor

Vecka efter vecka gick jag tillbaka dit bara för att titta.
    Och sedan en vecka var hon inte där längre.
    Det fanns inget jag kunde göra mer än att stirra och stirra på valthornssnäckorna.
    Valthornssnäckor är egendomliga och betryggande.
    De har inget begrepp om samhällsliv och fortplantar sig mycket diskret.
    Men de har en stark känsla av personlig värdighet.
    Till och med när den ligger framstupa med ansiktet i ättika är det något ädelt över en valthornssnäcka.
    Och det kan man sannerligen inte säga om vem som helst.

Har just läst Jeanette Wintersons fina Det finns annan frukt än apelsiner. Sist av alla förmodar jag, så jag nöjer mig med att konstatera att den levde upp till förväntningarna och att jag önskar att bibliotekskön till Varför vara lycklig när du kan vara normal? kunde gå lite fortare.

fredag 7 december 2012

Iskall morgon

Sexton grader kallt och vindstilla. Marken, träden, luften - allt gnistrar.

Det är ett år sedan vår hund dog och dagar som dessa saknar jag den mer än någonsin.

Jag kom inte längre än till första delen i Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key innan det var dags att lämna tillbaka den till biblioteket. Snopet, men bara att ställa sig på kö igen.

måndag 3 december 2012

Elsa Holm och Ellen Key

Har just börjat läsa Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key och det bådar gott.

I Anna Lenah Elgströms bok Elsa i männens värld (som jag skrev om här) låter hon sin hjältinna Elsa Holm möta Ellen Key. Ett möte som blev föga lyckat. Elsa kom oförberedd: hon hade inte läst en rad av Key, men hört desto mer om "den gamla geniala nuckan" (sic!)

Enligt Elgström underströk Key att grunden för kvinnornas ofrihet var den sexuella ofriheten; "först då kvinnorna blevo fria som könsvarelser, fria och självständiga mödrar, kunde de verkligt bli fria också som människor."

Detta betonande av kvinnans moderlighet som hennes väsens främsta kraft framstod, enligt Elgström, för många av tidens unga kvinnor som en snara för deras mänskliga oberoende.

Elsa var mycket nervös inför mötet med Key och
skulle antagligen smitit ut för trapporna igen - så omöjligt tedde det sig plötsligt för henne, där hon stod i tamburen och skalv i knävecken, att ensam stiga in över tröskeln och gå mot alla de där främmande varelserna - om icke slutligen den vackra unga värdinnan kommit och hämtat henne samt vid  handen fört henne fram till en liten rultig gråklädd dam med vackert, vitt hår och lång näsa, vilken höll hov i det utbyggda ateljéfönstret.
    Elsa såg eldröd och förvirrad ett par vänliga grå ögon plira upp mot sig, innan en småländsk röst med rullande rrr tilltalade henne med ord - vilka nära nog kommo henne att önska att golvet ville öppna sig och sluka henne! Närsynt stirrande henne i ansiktet lade Ellen Key med en profetissegest sin hand på hennes panna: Unga kvinna, rullade rösten, förgät icke din bestämmelse, som är att bli en god moder - unga kvinna, som snart bör bli mor!
   Huvudbry tumlade Elsa ur kretsen, där nästa nykomling intog platsen vid madonnans fötter; hon lyssnade nästan blundande av obehag efter de kvävda skratt, vilka väl måste möta henne. Men alla sågo endast högtidligt uppbyggda ut, då de närmade sig henne, lyckönskande henne, som till en stor ära - tills det allmänna uttåget till matsalen gav henne fri. Hon fann sig mellan Magueli och flickan Hummelhjelm, vilka naturligtvis skrattade åt henne men också kunde begripa hur vanvettigt ett sådant tilltal måste synas henne, - En förolämpning, fnös hon, en smaklös förolämpning - skulle hon sagt till en ung man att han snart borde bli far!"
Inte så snällt porträtterat, men så var Key också stridbar och väckte starka känslor i många läger.

Tillagt förtydligande: När jag började läsa Ambjörnssons bok om Key kom jag att tänka på att Elgström nämnt henne i en av sina Elsa-böcker, i övrigt har Ambjörnsson ingen "skuld" i ovanstående. Den bild Elgström ger av Key är som sagt inte smickrande och får väl ses som ett uttryck för hur kontroversiell Key och hennes idéer var i samtiden.

söndag 2 december 2012

FfGK:s portfölj 2012

Lennart Aschenbrenner, La Fille II
Lagom till första advent kom årets portfölj från Föreningen för Grafisk Konst och lyste upp tillvaron.

Fem fina blad av konstnärerna Lennart Aschenbrenner, Lisa Larsson, Harri Monni, Helmtrud Nyström och Kristina Thun.

Filmen Under press följde också med i portföljen och den visade sig vara ett riktigt litet guldkorn. I filmen berättar mästertryckaren Ole Larsen om verksamheten på Ateljé Larsen i Helsingborg och visar hur det kan gå till när man tycker ett stort grafiskt blad. Ett fascinerande hantverk. Filmen finns att se på nätet här.

Kristina Thun, Hus II

På FfGK:s hemsida hittar man bilder på de grafiska bladen ur alla föreningens portföljer sedan starten 1887, dock ännu ej på årets men de kommer nog snart. Till dess får ni hålla till godo med de lite mörka fotona ovan av två av årets favoriter.