lördag 27 juli 2013

och författaren, det skulle vara jag

Glaskupan är Sylvia Plaths enda roman och kom ut 1963, under pseudonymen Victoria Lucas. Jag hittade ett exemplar i en loppislåda här om dagen och kunde inte låta bli att genast läsa den. Snart fick jag en stark känsla av att ha läst boken förut, men jag kan inte påminna mig när det skulle kunna varit. Hur som helst, fin läsning blev det.

Året är 1953 och 19-åriga Esther Greeenwood har, tillsammans med elva andra flickor, vunnit en skrivtävling där priset är en månads vistelse i New York organiserad av en stor damtidning. Flickorna besöker olika modäna tillställningar och praktiserar däremellan på tidningen. Redaktören Jay Cee har ett gott öga till Esther och låter henne hjälpa till att läsa och rekommendera noveller som allehanda skribenter skickat in i hopp om att bli publicerade.
Jag log, när jag för mitt inre öga såg ett oberört fantasimanuskript komma svävande i luften, med Esther Greenwood maskinskrivet i övre högra hörnet. Efter min månad på tidskriften hade jag sökt till en sommarskolekurs som en berömd författare ledde. Man sände in en novell som han läste och sedan avgjorde han om man var tillräckligt bra för att bli antagen till kursen.
   Naturligtvis var det ett väldigt litet antal som kom med, och jag hade sänt in min novell för länge sedan och hade inte hört något från författaren ännu, men jag var säker på att finna ett brev om att jag var antagen i posten när jag kom hem.
   Jag bestämde mig för att jag skulle överraska Jay Cee och sända in några av de noveller jag skrev på den här kursen, under pseudonym. Sedan skulle fictionsredaktören personligen komma in till Jay Cee en dag och placera novellerna på hennes skrivbord och säga: "Här är någonting som ligger över genomsnittet", och Jay Cee skulle hålla med om det och köpa dem och bjuda författaren på lunch och författaren, det skulle vara jag.
Vistelsen i det både gåtfulla och storslagna New York fyller Esther med nya intryck och nya drömmar och hemkomsten till Boston blir en chockartad besvikelse. Hon blir inte antagen till skrivkursen och det är som om en glaskupa sänker sig över henne, gör luften fadd att andas och förvrider hennes syn på omvärlden. Esthers tilltagande psykiska instabilitet skildras med blixtrande skärpa och inlevelse och Glaskupan beskrivs ofta som delvis självbiografisk. Hur mycket det ligger i det vet jag inte, men en månad efter att Glaskupan kommit ut i Storbritannien begick Plath självmord.

söndag 21 juli 2013

Skulptur i Pilane 2013

Även i år visas skulpturer i fårhagen i Pilane, denna fina plats som jag åter känner mig kallad att påpeka är värd ett besök i egen rätt. Men skulpturerna gör ju sitt till förstås. I år går utställningen i lekfullhetens tecken och det första verket på rundan är en stor leksaksbil, formgiven av Jan Järlehed för Brio under tidigt 1960-tal. Röd, blank och gedigen.

Briobil
Claes Eriksson, mest känd från humorgruppen Galenskaparna, bidrar tillsammans med Rolf Allen med en legosoldat byggd av lego och, tillsammans med Johan Eyssen, tre telefonkiosker vilka ringer när man öppnar dörren. Lyfter man då på luren får man höra olika sketch-samtal av Eriksson. Årets höjdpunkt enligt dottern.

En himla många telefonsamtal

Uppe på en bergtopp med fantastisk utsikt över så väl skärgården utanför som kulturlandskapet innanför har Cleas Hake ställt en stol och en lampa gjorda av brons och skapat en Läsvrå med utsikt. En trevlig installation som dessutom för det goda med sig att den lockar besökarna att ta sig upp på berget.

Läsvrå med utsikt

Ett par rejäla verk av bohusgranit finns med även i år. Per Agelii har gjort en svampkulle med ett par sniglar till, de senare för tankarna till lekskulpturer och passar bra in på lektemat.

Svampkullen
Karl Chilcott bidrar med en port av bohusgranit som samspelar fint med det omgivande kulturlandskapet.

Porten

Mindre lekfullt, men kanske det som (tyvärr) gör starkast intryck, är förödelsen efter anläggningsmaskinerna som användes vid uppförandet av förra årets tempelskulptur av Zhang Huan. Av skulpturen finns bara fundamenten kvar, men de djupa såren i den känsliga naturen tycks inte ha läkt det minsta. Bedrövligt att man inte visar mer omsorg om det landskap som är så viktigt för att göra Skulptur i Pilane till det fina och speciella konstevenemang det faktiskt är.

Foton: De fyra översta har jag tagit själv och det nedersta av Porten är lånat från Skulptur i Pilanes hemsida.

tisdag 9 juli 2013

Bonusmaterial

Jag fortsätter läsa Gunnar Ekelöfs småprosa, nu Promenader från 1941. När jag fick boken från antikvariatet fann jag en trevlig överraskning i form av en liten samling tidningsurklipp instucken i pärmen. Urklippen rör Ekelöf och hans författarskap och sträcker sig från mitten av 1940-talet till 2007, det år Ekelöf skulle ha fyllt 100 om han fått leva.


Att prosaböckerna är en bra ingång till Ekelöfs författarskap framhåller flera skribenter, exempelvis Örjan Lindberg, som 1949 skrev en presentation av Ekelöf i samband med att denne tilldelats Tidningen Vi:s litteraturpris:
Utan tvivel är det bäst att börja med hans prosaböcker. Han har givit ut två stycken, Promenader och Utflykter. Titlarna är mycket betecknande. Ekelöf tycker om att promenera och att göra utflykter, både i bokstavlig och i överförd betydelse. Man gör honom sällskap genom de här böckerna och finna, att det är intressant att promenera tillsammans med honom. Han ser mycket omkring sig, han hör mycket, och han kan tala om vad ha sett och hört, så att sällskapet också ser och hör. Han är klok. Han är i vissa avseenden överkänslig, men han vet om det, och han tar visst inte sig själv genomgående på dödligt allvar. Man trivs med promenerandet över de tryckta sidorna över tid och rum, och man upptäcker att det finns ett sammanhang i Ekelöfs föreställningsvärld, som vävt av många spindelvävsfina trådar.
 Ekelöf gav senare ut ännu en prosabok, Blandade kort, 1957.

måndag 8 juli 2013

Flickan i Clèves



Anna Bjerger, Vadare, 2008
Omslaget till den svenska utgåvan av Marie Derrieussecqs roman Flickan i Clèves pryds av en målning av Anna Bjerger, Vadare. Jag blev verkligen förtjust i de härliga blågröna färgerna, den långa öde stranden och flickan som bestämt vadar ut i vattnet. Bjerger var ett nytt konstnärsnamn för mig och jag fastnade en lång stund på det här galleriets hemsida där man får ta del av många av Bjergers målningar.

Så var det då romanen. En sexfixerad flickunge bor i en lite lagom småtrång småstad med småvulgära invånare där hon gör vad hon kan för att få så mycket sex som möjligt. Darrieussecq skriver rappt och är stilmässigt påhittig, men det räcker inte långt när historien i sig är tradig, tradig, tradig.

tisdag 2 juli 2013

Valptid

Vi har fått ett nytillskott i familjen: Kleiner münsterländer-valpen Saga. Att ha valp i huset är tidskrävande och lite stökigt och alldeles, alldeles underbart.

Saga, 2 månader
Att sitta i favoritfåtöljen med en sovande valp i knäet och en god bok i handen går inte av för hackor. Jag är egentligen inte så förtjust i att parallelläsa, men just nu växlar jag ändå mellan Din hund av Agneta Geneborg, Och människan skapade Gud av Robert Wright, Flickan i Clèves av Marie Darrieussecq och senaste numret av Lyrikvännen. Återkommer om dem senare.

torsdag 27 juni 2013

Lekfullt sagomåleri

När jag var på biblioteket här om dagen passade jag på att kika in i Mimers konsthall och blev kvar en lång stund bland Gunilla Wiks härligt lekfulla målningar. Wik målar i akryl och med hjälp av en collage-teknik där hon limmar in bitar av linoliumtryck i målningarna får dessa en egenartad struktur och tyngd.

Gunilla Wik, Luriga grisen
Målningarna är som tagna ur gamla sagor, med tydlig inspiration från Indien och Egypten och något mytiskt urtida. Det strålar en värme från dukarna och ibland blir det riktigt bländande, som i Landskapet gläder sig. Wiks målningar är finurliga och humoristiska och jag tyckte verkligen mycket om dem.

Gunilla Wik, Landskapet gläder sig
Utställningen pågår till 23 augusti.

På Gunilla Wiks hemsida kan man se mer av hennes måleri.

måndag 24 juni 2013

En luffare i anden

Gunnar Ekelöf är mest känd för sin poesi, men han gav även ut tre böcker med "småprosa". Utflykter från 1941 är den andra av dem och är en samling texter av blandat slag: korta essäer och minnesbilder, noveller och betraktelser över det egna skrivandet, dikter och grubblerier. Ekelöf skriver fritt och avspänt och Utflykter visade sig vara både trivsam och tänkvärd sommarläsning.

Kriget finns ständigt närvarande i texterna och i det första prosastycket, "Från västkusten", beskriver Ekelöf begravningen av en okänd engelsk soldat som hittats i vattnet utanför det fiskeläge där Ekelöf tillbringar sommaren. Fiskeläget, som inte Ekelöf namnger men som helt uppenbart är Mollösund, samlar ihop vad de har för att åstadkomma en hedervärd ceremoni. Processionen leds av en liten fjordhäst som drar likvagnen och med
spärrfartygs- och tullmän som hedersvakt på vardera sidan om vagnen, konsuln närmast sörjande, präst, klockare och kommunalordförande, kustartillerister med löjtnant, lottor med blommor, hemvärn, fruntimmer med armbågar och vanligt folk.
Ekelöf dras själv med i processionen och det hela gör ett starkt intryck på honom. På några få sidor fångar han både kärvheten och gemenskapen i fiskeläget, hur kriget gör sig påmint i sin utkant och avslutar med en känga till den inför tyskarna krypande huvudstadspressen.

I stycket "En outsiders väg " reflekterar Ekelöf kring sin egen diktning och den känsla av brist som han menar är "jordmånen på vilken konstnärligt arbete kan växa". Ekelöf växte upp med goda materiella villkor, men miljön var "så långt bortom det normala och så livsfrämmande att där fanns gott om utrymme för ett eget slags brist". Vari det livsfrämmande låg går han inte in på, men faderns psykiska sjukdom påverkade säkerligen hela familjen under Ekelöfs barndom.

Känslan av brist gör i alla fall att han känner samhörighet med andra författare som också växt upp i brist, även om denna brist då vanligen varit av det materiella slaget.
Jag förstår de till enformighet upprepade klagomålen över brist på böcker, brist på tid och ensamhet att läsa och smälta dem, på förståelse för alla yttringar av bildningshunger. Jag hade böcker, musik, tavlor, vackra möbler omkring mig, men de tvingade mig istället att gå långa omvägar innan jag åter kunde känna mig ha rätt till dem.
   Det blev en ganska lång och äventyrlig odyssé innan jag hade lyckats undvika de möjligheter som stod mig till buds. Med den som bakgrund kan jag också sätta mig in i en del kamraters föregåenden. Jag har varit ett slags luffare i anden. Vad beträffar verkliga äventyr är givetvis överflödet deras, bristen min. Jag sörjde det dunkelt långt innan jag visste att det var och måste bli så. Sålunda har jag tre gånger lämnat Sverige för alltid, i högtidligaste och bästa mening att inte återkomma. Det är inte utan att känna mig en smula road som jag tänker tillbaka på det nu. Jag är nog inte någon vidare praktisk äventyrare.
Utflykter gav verkligen mersmak och jag väntar redan på att posten skall komma med ytterligare småprosa av Ekelöf.

söndag 23 juni 2013

Sommarelegans

Foto: Per Gustaf Bergin

Fotot är tagit någon gång mellan 1900 och 1905 vid stranden nedanför Villa Klippan vid Gustafsberg, den vid tiden så berömda kurorten utanför Uddevalla. Fotograf är Per Gustaf Bergin (1841-1921), läroverksadjunkt i Vänersborg, som ägde villan.

Bryggan är smal och ser ranglig ut - tänk att hon vågat sig ut i sin långa klänning! Ute på Byfjorden passerar en ångbåt full av passagerare, men den tycks inte intressera paret på bryggan det minsta. Undrar just vad de talar om, äntligen ostörda. Eller poserar de bara, utkommenderade av fotografen för kompositionen skull?

Fotot finns i Bohusläns museums samlingar.

onsdag 19 juni 2013

Eva-Marie Liffner, Camera

Då och då har jag kikat på hyllan i biblioteket efter Eva-Marie Liffners debutroman Camera, men den tycktes aldrig finnas inne. Fast det gjorde den, visade det sig, den stod bara inte tillsammans med hennes andra romaner utan undanstoppad i hyllan för deckare-spänning.

Hur den nu har hamnat där. I och för sig är det en gåta som skall lösas och brott har begåtts och det kanske räcker, men jag tycker ändå att den hade passat bättre bland Liffners andra romaner, och säkert då lättare funnit sina läsare. Nå väl, jag hittade ju boken till slut, läste och njöt och konstaterade att Liffners säkra stil fanns redan i debuten.

Fotografen Johanna Hall har fått ärva efter sin farfars bror Jacob, även han fotograf, och bland hans tillhörigheter finner Johanna en portfölj med gryniga bilder tagna i London under Jacobs vistelse där i början av förra seklet. Efter några år i London försvann Jacob till Amerika och när han väl kom tillbaka till Sverige ville han aldrig tala om sin tid i England. Så vad var det egentligen som hände den där torra, heta sommaren 1905 då Jacob praktiserade i en fotoateljé och med sin kamera följde seanser hos den berömda teosofen Annie Besant?

Med de gamla bilderna i bagaget beger sig Johanna till London för att nästan ett sekel senare försöka reda ut vad det var Jacob varit med om. Liffner tvinnar samman Johannas sökande med Jacobs egen berättelse och för läsaren in i ett samhälle där skillnaden mellan fattig och rik är avgrundsdjup och den enes liv väger lätt i förhållande till den andres nyfikenhet och begär.

Både Johanna och Jacob ägnar sig alltså åt fotokonsten och stundtals blir det ganska tekniskt, med ingående beskrivningar av hur olika kameror och framkallningsmetoder fungerar. Samtidigt ger det en stark tidskänsla. Bokens nutid är 1998 och på de få år som gått sedan dess har den digitala tekniken slagit igenom på ett sätt som ingen kunde förutse för femton år sedan.

Nu har jag läst de fyra böcker Liffner givit ut och hoppas att vi snart får ta del av mer från hennes penna.

Om Imago, Drömmaren och sorgen och Lacrimosa har jag skrivit om här, här och här.

måndag 17 juni 2013

Får jag lov?


Att samlas för dans och lekar har folk gjort i långa tider. Det krävs inte mycket för att ordna en dans: ett någorlunda plant underlag, en musikspelare och det är bara att sätta igång.

På Bohusläns museum visar de i sommar en utställning om dans, dansplatser och dansmusik, från 1800-talet och fram till idag. Förr dansade man ofta ute, på backar och ängar, senare kanske inne på en loge, där golvet var jämt och det fanns skydd för väder och vind. I slutet av 1800-talet började man anlägga dansbanor och så kom Folkets park. Spelemännen avlöstes av dansband och discjockeys, och popartister började kom till dansplatserna för att uppträda.

Jag gick runt en bra stund bland utställningens kläder och skor, skivor och affischer, instrument och dansbesökares berättelser, blev nostalgisk och tänkte på sommaren då jag var sexton år och gick på Ellös folkets park varje lördag. Ljusa sommarnätter, hög musik, första förälskelsen...

Dansen som gemenskap, förväntan och glädje, men också oro och brustna hjärtan. Med enkla medel fångar utställningen så mycket och för alla som någon gång själva gått på dans är det inte inte svårt att fylla i själv, ackompanjerad av dansmusik från då och nu.

Utställningen pågår till 3 november.

onsdag 12 juni 2013

Sorkar och pioner

En liten rosenbuske och två fjärilsbuskar dog under vintern. De hade släppt från marken och var snustorra, inte minsta liv kvar i dem. Av de femtiotal lökar som fanns i samma land blev det två tulpaner. Vi utgick från att det var den långa vintern som knäckt dem, men så fick vi syn på runda hål i marken kring rabatten. Och när vi lyfte på den stora stenen som ligger mitt i rabatten fanns det en gång under den. Sorkar gräver sina gångar alldeles under markytan så det var enkelt att följa gångarna - bort till den stora klätterrosen i äppelträdet! Även den var helt förtorkad och bara att klippa ned.

Söta men ovälkomna i trädgården. Lånad bild.
Sorkar lever på rötter och lökar, men de äter också frön och risken finns väl att vårt idoga matande av småfåglarna även gynnat sorkarna. Efter att ha stoppat ned pellets som skall lukta illa för sorkar i alla hål vi kunde hitta så tycks sorkarna ha flyttat - vi har inte sett till några nya hål på ett par veckor och håller tummarna för att de stuckit för gott.

Än så länge vågar vi inte sätta något nytt i den drabbade rabatten så pionerna som sorkarna lät bli ser lite ensamma ut. Pionerna flyttade vi förresten för ett par år sedan. De stod på en undanskymd plats i trädgården och trots alla varningar om att pioner är svåra att flytta gjorde vi ett försök. Det blev riktigt lyckat: så präktigt som de blommade i år har de aldrig gjort förut.

Pioner

tisdag 11 juni 2013

Scott Fitzgerald, Den store Gatsby

I mina yngre och känsligare dagar fick jag ett råd av min far som allt sedan dess har funnits i mina tankar.
"När du får lust att kritisera någon", sa han, "så kom ihåg att alla människor i världen inte har fått samma goda förutsättningar som du."
Mer sa han inte, men vi har alltid varit sällsynt kommunikativa på vårt eget reserverade sätt, och jag förstod att dessa ord bar på en djupare innebörd. Därför har jag alltid varit mycket försiktig med att döma, en vana som har fått många besynnerliga själar att öppna sig för mig och även gjort mig till offer för en hel del gamla tråkmånsar.

Den store Gatsby är aktuell igen med en i raden av filmatiseringar och jag passar på att läsa romanen. Och tycker mycket om den.

Mia Farrow och Robert Redford som Daisy och Gatsby i en filmatisering från 1974.


Nick Carraway kommer till New York för att arbeta med obligationer och av en slump får han hyra ett hus på Long Island. Hans granne, Jay Gatsby ordnar storslagna fester till vilka folk kommer från när och fjärran för att dricka champagne, frottera sig med varandra och tala illa om värden. Gatsby själv håller sig dock i bakgrunden.

På andra sidan sundet bor det tjusiga paret Tom och Daisy Buchanan. Det visar sig att Jay Gatsby och Daisy haft en romans, innan kriget kom emellan. Gatsby lever på denna förflutna kärlek och alla hans ansträngningar med att skaffa sig en förmögenhet och hålla stora fester är ett led i att få tillbaka Daisy.

Nick Carraway har, som citatet ovan indikerar, en förmåga att få sina medmänniskors förtroende och snart är han bekant med både Gatsby och paret Buchanan. Nick får förmånen (?) att på nära håll studera de rikas glittriga och cyniska leverne och han både fascineras och äcklas. Gatsbys passionerade kärlek till Daisy, hur sentimental och världsfrånvänd den än är, framstår till slut som det enda sunda i en krass och kall värld.

fredag 7 juni 2013

Konstutflykt till Skärhamn

Alice Neel, Hartley och Ginny, 1970, akryl
Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn ställer i sommar ut teckningar och akvareller av den amerikanska konstnären Alice Neel. Neel är mest känd för sina färgstarka porträttmålningar och tre stora oljedukar finns med på utställningen: kraftfulla målningar med personlig karaktär som jag gärna skulle se fler av. Hennes teckningar var dock ingenting för mig: bitska på ett tröttsamt vis, som om det ärliga skulle ligga enbart i det fula. Men det fanns några riktigt fina akvareller. Speciellt fastnade jag för Barnbarnet, för dess murrigt mjuka färger och dess innerlighets skull.

Alice Neel, Barnbarnet, 1927, akvarell

Utställningen med Alice Neel pågår till och med 8 september.

Mitt emot akvarellmuseet ligger Galleri 31 och där föll jag pladask för Anna Gärbergs djurskulpturer. De små hästhuvudena i raku var fantastiskt fina! Skulle gärna tagit med mig alla hem; jag tror aldrig jag skulle kunna se mig mätt på dem. Gärberg tycks genuint intresserad av de djur hon porträtterar och fångar något av djurens väsen, om det så rör hästar, hundar eller harar.

Anna Gärberg, Hästhuvuden i haku
Och så är det ju den taktila sidan med skulpturer som jag är så svag för, även om jag försöker hålla fingrarna i styr när jag är på utställning, men det är svårt när man står framför en hare som denna...

Anna Gärberg, Hare
Utställningen pågår bara till 24 juni, så den som vill se får sno sig!

PS. Bilderna har jag lånat från Anna Gärbergs hemsida. Titta gärna in där för att se mer av hennes konst.

tisdag 4 juni 2013

Morgonritt

Auguste Renoir, Två ryttare, 1873
Madame Darras på morgonritt i Bois de Boulogne tillsammans med sin son.

onsdag 29 maj 2013

Människan och skogen

Skogen förändras ständigt genom hur vi människor brukar den och i snabbare förändring än nu har skogen nog aldrig varit. När skogen främst ses som en källa till träråvara får andra värden stryka på foten och de människor som lever nära skogen, vandrar i den, plockar svamp, jagar, njuter av dofterna, lyssnar på fåglarna, kikar på ekorrarna och bara mår bra, räknas inte. Mänskligt välbefinnande är svårt att mäta, i alla fall jämfört med kubikmeter ved och antalet rödlistade arter, och i maktkampen om skogsskötseln står de som lever nära skogen sig allt för ofta slätt.

Om en skogsägare bestämmer sig för att jämna skogen med marken, i enlighet med den av Skogsstyrelsen och skogsindustrin förordade kalhyggesprincipen, har andra intressen, som människor och miljö, inte mycket att sätta emot. Näst intill ingenting alls, visar Marciel Zaremba i Skogen vi ärvde. Och ju längre in i skogslänen man kommer desto värre blir det.

Stockholmarna kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla  i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Det är både skrämmande och upplyftande att läsa Zarembas reportagebok om skogen: skrämmande är maktfullkomligheten och arrogansen hos skogsbolagen, Skogsstyrelsen och landsbygdsministern, upplyftande är att desamma kläs av in på bara benen och att det finns så många kloka människor där ute som arbetar för att åstadkomma ett skogsbruk som gynnar fler än bara de stora skogsbolagen.

tisdag 28 maj 2013

Skogen i Fontin

Jag läser Maciej Zarembas intressanta bok Skogen vi ärvde och funderar över skogens situation här i Bohuslän, ett landskap där man inte varit direkt varsam med skogen genom historien och ett exempel har jag alldeles om knuten: skogen på Fontinberget.

Fontin är idag ett viktigt rekreationsområde här i Kungälv. Området är till stora delar täckt av skog genombruten av motionsspår. Området är välbesökt av såväl allmänheten, idrottsföreningar som skolor och alla vi kungälvsbor som regelbundet besöker skogen uppfattar den nog som "vår" skog.

Naturen i Fontin har förändrats mycket genom århundradena beroende på de behov människorna i trakten haft av berget. Under forntiden var området täckt av ädellövskog med ett stort inslag av ek, liksom övriga Bohuslän. Under tidig medeltid bedrevs svedjebruk i Fontin och skogen brändes för att skapa odlings- och betesmark. I mitten av 1300-talet kom digerdöden och befolkningen minskade kraftigt, liksom behovet av odlings- och betesmark, och skogen växte upp igen. I början av 1500-talet var Fontin åter helt täckt av skog.

Under det oroliga 1500- och 1600-talen hämtades ved och timmer i skogen, bland annat till Bohus fästning. Mycket torv behövdes också och torvbrytningen resulterade i att det bildades en sjö upp på berget som finns kvar än idag. Krutet slog igenom och för att kanonerna skulle få fritt skottfält från fästningen fälldes mycket skog. Sammantaget gjorde allt detta att skogen i Fontin snart var helt skövlad och ljungen bredde ut sig. Under 1600-, 1700- och stora delar av 1800-talet var Fontin en ljunghed som användes som betesmark.

I slutet av 1800-talet bestämde man sig för att plantera skog i områdets västra del. En 1400 meter lång stengärdsgård anlades för att skydda skogen från betande djur. Ett stort antal granplantor sattes, men även en del lärk och olika sorters lövträd. Granskogen bredde snabbt ut sig men vid en stor storm 1969 blåste mycket av granbeståndet ned och det mesta av den skog som finns på berget idag är planterad efter 69-stormen. I de senare planteringsomgångarna har granen fått maka lite på sig för större inslag av lärk, tall och olika slags lövträd.

Naturen i Fontin har som sagt förändrats mycket genom århundradena och makten över skogens öden har växlat. Makten över skogen och vem som har talerätt när skogen brukas är något Zaremba undersöker i sin bok, men det får bli ett eget inlägg.

PS. Fontinskogens växlande öden finns beskrivna på en informationstavla i området och är baserad på Kerstin och Harry Bergs bok Fontin- berget och skogen.

söndag 26 maj 2013

Vardagspoesi

Låt mina händer
få omsluta dig,
mina läppar smaka dig,
mina sinnen insupa dig.
Låt min kropp få ta del
av din värme.
Låt mig få njuta av dig
älskade tekopp.



Idag upptäckte dottern att det där mönstret på hushållspappret var text. Sex lättsamma dikter på svenska och danska om mat och kärlek. Vardagspoesi där man minst väntat det.

tisdag 21 maj 2013

Sparris morgon, middag och kväll


"Françoise, om du hade kommit fem minuter tidigare, skulle du fått se madame Imbert gå förbi med sparris dubbelt så stora som gumman Callots. Försök att ta reda på av hennes jungfru var hon har fått dem ifrån. Du som ger oss sparris morgon, middag och kväll i år kunde gott skaffa lika fina åt våra gäster!"
"Månntro hon inte har fått dem från prästgården", sade Françoise.
"Det kan du försöka inbilla mig", svarade tant Léonie med en axelryckning. "Från präsgården! Där växer ju bara små ynkliga stickor till sparris, det vet du väl. De här var armstjocka, säger jag dig. Ja, inte som dina armar, förstås, men som mina stackars armar som är magrare än någonsin i år..."
(Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt)

Det var mycket i trädgården som tog stryk av vintern men sparrisen klarade sig och har nu satt ordentlig fart. Inte för att vi har några sparrissängar à la monsieur Swann, men tillräckligt ändå för att kunna plocka en bunt varje dag. Varför vissa sparrisar blir tjocka och saftiga medan andra blir tunna som stickor, även från samma planta, är inte gott att veta. Att försöka hitta på olika sätt att anrätta all denna sparris är i alla fall för tillfället ett dagligt men mycket angenämt problem här i huset. 




fredag 17 maj 2013

Bloggnojan botad

Fick bloggnoja efter påsk och det slutade med att jag helt sonika stängde bloggen för alla utom mig själv. Det var onödigt drastiskt tänker jag nu och öppnar bloggen igen. Det blir kanske lite glest med de nya posterna en tid framöver - eller inte, vi får se - men allt det gamla kan ju få ligga ute i cyberrymden och skramla.

Gunnel Wåhlstrand, Den sista ön, 2013

onsdag 17 april 2013

Jag räknar oss och finner gång på gång att vi är en för många

"Bortanför oss hörs som röster eka längs en korridor. Ett tungt, avlägset slammer bringar golvet i en taktfast skälvning.
   Kölden ristar sina osvikliga, ordhålliga tecken. Vätskan fryser till en sörja av flagor och iskristaller. Dreven stannar upp hejdade av isens hårdnande grepp.
   Jag räknar oss och finner gång på gång att vi är en för många."


Lotta Lotass låter i sin roman Mars läsaren följa ännu en expedition genom ett kargt och ogästvänligt landskap. Ett scenario hon gjort till sitt och ihärdigt fortsätter att utforska.

Romanen präglas av en stark känsla av efter: efter kriget, efter civilisationen, kanske rent av efter mänskligheten. Berättaren redogör noggrant för kyla och värme, för landskapets och de mänskliga lämningarnas skick och struktur, liksom för svårigheterna att hålla rustningar och instrument i ordning. Känslorna, frågorna och meningen med det hela lämnas utanför.

Gruppen fortsätter oförtrutet framåt, mot vad och varför de skall dit tycks inte spela dem någon roll, det enda som betyder något är att följa den utstakade planen och se till att hålla maskineriet som för dem framåt igång. Yta och funktion är det enda som omhuldas och ger intryck av att gruppen består av människor som på något sätt mekaniserats, eller så är det helt enkelt ett grupp avancerade robotar som drar fram.

Under färden stöter gruppen ständigt på spår efter byggnader, pirar och fartyg, allt övergivet och på väg att vittra sönder. De färdas genom ett kustlandskap men havet har antingen frusit eller dunstat bort. Ju längre de kommer desto mer tycks allt vara statt i upplösning, så även gruppmedlemmarnas sinnen, eller om det nu är deras maskineri. De intalar sig att de följer en utstakad väg men tycks mest irra omkring och får allt svårare att hålla ordning både på sin uppgift, vilken den nu kan vara, och sig själva.

Att läsa Mars är som att läsa en apokalyps, en uppenbarelse om vad som väntar efter att livsbetingelserna förötts av krig och miljöförstöring, men det är en apokalyps utan populärkulturens färggranna storslagenhet, en apokalyps av iskall leda och meningslöshet.

Mars är andra delen i en trilogi som började med Sparta 2011 och skall avslutas med Örnen som beräknas komma ut i juli 2014.

torsdag 21 mars 2013

Helene Schjerfbeck på Göteborgs konstmuseum

Igår trotsade jag snålblåsten och for till Göteborg för att se Konstmuseets nyöppnade utställning med Helene Schjerfbeck. Nästan 100 verk finns med, mest oljemålningar men även någon teckning, och ger en fin bild av detta rika konstnärskap.

Helene Schjerfbeck, Självporträtt med svart fond, 1915
Schjerfbeck gjorde många självporträtt och på utställningen visas ett stort antal av dem. Det tidigaste är ett tecknat porträtt från när Schjerfbeck var sexton år. Teckningen ägs av Stiftelsen Åbo akademi som har ruvat på det i alla år och utställningen i Göteborg är första gången porträttet visas offentligt. Det sista porträttet i serien målade Schjerfbeck när hon var 84 år, strax innan han dog. Självporträtten hänger i kronologisk ordning och ger en gripande bild av livets skiften.

Helene Schjerfbeck, Gröna äpplen och champagneglas, 1934
Schjerfbeck hade ett långt verksamt liv där hon ständigt omprövade och utvecklade sitt måleri, vilket på ett slående vis illustreras av de målningar hon gjorde av samma motiv men med tjugo, trettio års mellanrum. Flera fina exempel finns med på utställningen där verken placerats intill varandra. Över huvud taget är hängningen välgjord med verkan placerade efter olika teman som på ett tydligt sätt lyfter fram Schjerfbecks bredd som konstnär.

Ibland använde Schjerbeck samma spännram till två dukar, varför vet man väl inte riktigt men en privatperson som lånade ut sin målning till en utställning på Ateneum i Helsingfors fick i alla fall en trevlig överraskning. När konservatorn på Ateneum undersökte väven som täckte målningens baksida visade det sig att det under den fanns en tidigare okänd målning av Schjerfbeck. Väven togs försiktigt bort och fram kom en oljemålning av en kvinna med ett spädbarn som kikar fram över hennes axel. Målningarna har nu fått vars en ram och båda visas på utställningen, med ryggarna mot varandra.

Helene Schjerfbeck, Dörren (gammal klostercell), 1884
Göteborgs konstmuseum har ett eget verk av Schjerfbeck vilket givetvis finns med på utställningen: Margareta Vind. Ett känsligt målat flickporträtt av en drömmande, lite sorgsen flicka, med sluttande axlar och blicken fäst i fjärran. Kanske den målning jag fastnade mest för.

Helene Schjerfbeck, Margareta Vind, 1934
Utställningen pågår till och med 18 augusti och jag skall verkligen försöka passa på att se den fler gånger, det lär dröja innan något liknande hittar hit igen och det är inte riktigt möjligt att ta in allt på en gång av en så omfattande utställning.

söndag 17 mars 2013

Eva-Marie Liffner, Imago

Så lägger sig tystnaden över historien. Det är ofta så, sökandet efter det förflutna är som att ge sig ut med båt över bottenlösa djup och gravar, ligga där och känna båtens slingrande rörelser i marvattnet, osynliga strömfåror, kasta ut nätet eller lodet och innerst inne hysa tillit till att något kommer upp till ytan - något som du fortfarande kan identifiera ...

Esmé städar på historiska institutionen vid Köpenhamns universitet. En dag finner hon dokument rörande ett likfynd i en mosse i gränstrakterna av Danmark och Tyskland. Esmé lånar hem dokumenten och det blir början på en resa tillbaka i tiden där flera människoöden vävs samman.

Slaget vid Dybbøln 1864 mellan danskar och preussare, likfyndet i mossen 1938, då flyktingströmmarna från det av nazisterna styrda Tyskland börjat märkas i Grænsebyen, Esmés egen uppväxt med somrarna i den gistna stugan vid havet: tillsammans blir de utgångspunkten för en historia med många gåtor att nysta upp.

Liffner skriver målande och omsorgsfullt, vilket för det mesta är ett stort nöje att läsa, men ibland blir miljö- och personteckningarna så utförliga att man riskerar att tappa tråden. Berättelsens olika spår slingrar sig fram i texten och de till synes disparata händelserna och människoödena visar sig ändå höra samman på ett sällsamt sätt.

Imago kom ut 2003 och är Liffners andra roman. Därefter har hon kommit med Drömmaren och sorgen och Lacrimosa som jag skrivit om här och här.

fredag 15 mars 2013

Juninatten

Efter En kvinnas ansikte for Ingrid Bergman i mars 1938 till Tyskland för att spela in en film, Die vier Gesellen (Kvartetten gifter sig). Hon fick en dotter hösten samma år och våren 1939 for hon till Amerika för att spela in en amerikansk version av Intermezzo. Men Ingrid hade kontrakt på ytterligare en svensk film, Juninatten, och den spelades in hösten 1939. För regin stod Per Lindberg och manuset var skrivet av Ragnar Hyltén-Cavallius efter en roman av Tora Nordström-Bonnier.


Den lyriska titeln Juninatten får nog tolkas ironiskt, för filmen är ett skarpt inlägg mot sexuella trakasserier och ansvarslös passion. Kerstin Norbäck (Ingrid Bergman) är en landsortsflicka med en mörk och ensam barndom. Hon möter sjömannen Nils Asklund (Gunnar Sjöberg) och tjusas av att någon bryr sig om henne. Snart inser hon dock att de har mycket lite gemensamt och vill avbryta relationen. Nils hotar då med självmord men i sin ilska riktar han istället pistolen mot Kerstin. Hon såras allvarligt men överlever. Under rättegången ber hon att Nils skall behandlas milt. Hon gör en öppenhjärtlig bekännelse: "Det enda jag ville var att ha ett kärleksförhållande." Men det är inget som finner nåd hos den sensationslystna pressen och allmänheten.

Ingrid Bergman i Juninatten
För att komma ifrån all uppståndelse flyttar Kerstin till Stockholm och byter namn till Sara Nordanå. Hon bor på ett pensionat och arbetar på ett apotek. Alla kvinnor hon möter låter sina liv kretsa kring män, antingen de har sällskap eller drömmer om det, och de som har sällskap är alla utsatta för någon form av sexuell press från sina pojkvänner.

Kerstin for till Stockholm för att få vara ifred men när Nils blir utsläppt från fängelset uppsöker han henne igen. Kerstin blir så rädd att hon får en hjärtattack. En sensationslysten reporter får nys om det hela och jagar efter henne igen. I sin förtvivlan går Kerstin med på att följa med läkaren Stefan von Bremen (Olof Widgren) på en lång utlandsresa, för att få slippa ifrån allt gammalt och solkigt och kanske, kanske få uppleva ett riktigt kärleksförhållande.

Ingrid Bergman i Juninatten
Juninatten har en mörk och bitter ton och är obarmhärtigt ärlig i sin kritik av hyckleri och sexuell egoism. Den är i det avseendet långt före sin tid och skulle, som Donald Spoto påpekar i sin Bergman-biografi, "aldrig kunnat göras 1939 i Amerika". Ingrid Bergman är rent lysande som den vackra, sköra och kärlekstörstande Kerstin. Kerstin som blir orättvist vanhedrad, plågas av skuldkänslor, jagas av sensationslystna journalister och patetiska män som vägrar lämna henne ifred.

Efter Juninatten skulle det dröja ända till 1967 innan Ingrid Bergman filmade i Sverige igen och då bara i ett kort avsnitt av episod-filmen Stimulantia. Sedan återkom hon även 1978 för filmen Höstsonaten av Ingemar Bergman.

Med Juninatten avslutas den här "genomtittningen" av Ingrid Bergman-filmer, men jag har fått blodad tand så kanske blir det en fortsättning så småningom.

fredag 8 mars 2013

En enda natt

När Ingrid Bergman läste manuskriptet till En enda natt tyckte hon att det var "rena smörjan" och när den var klar karaktäriserade hon den som "en underhållningsfilm som inte var särskilt underhållande". Men hon ville inte stöta sig med Gustaf Molander och Gösta Stevens vilka hon haft ett så givande samarbete med i flera filmer. Samtidigt som En enda natt diskuterades fick Bergman nys om En kvinnas ansikte (som jag skrivit om här) och den ville hon gärna vara med i. Hon kom därför överens med Molander om att hon skulle spela med i En enda natt om han övertygade de motvilliga filmdirektörerna på SF att låta henne spela i En kvinnas ansikte. Bergmans namn skulle också stå först i rollistan i de båda filmerna.

Ingrid Bergman och Edvin Adophson i En enda natt
I En enda natt kommer ett kringvandrande sällskap till överste Magnus von Bredes (Olof Sandborg) marker och slår upp sitt tivoli. Den glade och burduse Valdemar Moreaux (Edvin Adolphson) sköter karusellen och har ett förhållande med tivolits ägare Helga Mårtensson (Aino Taube). När Översten besöker tivolit för att se vad det är för ett sällskap som intagit hans marker lägger han märke till Valdemar och slås av dennes likhet med hans egen far. Det visar sig att Valdemar är Överstens son, resultatet av en natt med en cirkusaktris.

Valdemar lämnar tivolit och bosätter sig hos Översten för att lära sig aristokratins seder och bruk. På godset finns även Överstens skyddsling Eva (Ingrid Bergman). Överstens önskan är att Valdemar och Eva skall gifta sig och föra godset vidare i släkten. De unga tu är till en början inte särskilt intresserade men så småningom fattar de tycke för varandra. Valdemars burdusa och fysiska syn på kärleken krockar dock med Evas svala och distanserande syn på den samma. Valdemar finner sig snart som åsnan mellan hötapparna. Var passar han bäst, på godset med Eva eller på cirkus med Helga?

Ingrid Bergman och Edvin Adolphson i En enda natt
Bergman och Adolphson är ett stiligt par och både kläder och interiörer är påkostade. Det är också roligt att se Erik "Bullen" Berglund som Överstens strame hovmästare. En roll helt annorlunda än de mer skojaraktiga roller jag sett honom i tidigare. Annars är det svårt att se vad som är tanken med filmen. Eva är, till Överstens missnöje, intellektuellt intresserad, men hon ägnar sig också gärna åt hästar, hundar och jakt. Hennes syn på äktenskap och kärlek är grumliga och att en kvinna skulle bli frigid av att läsa nationalekonomi och filosofi känns inte trovärdigt, lindrigt sagt.

En enda natt spelades in före En kvinnas ansikte men hade premiär efter. Regissör var Gustaf Molander och manuset skrevs av Gösta Stevens efter romanen En eneste nat av Harald Tandrup.

tisdag 5 mars 2013

Jag plockar bitar från olika pussel och fogar dem samman

Året är 2008, Barack Obama blir president i USA, Kalmar FF vinner allsvenskan i fotboll, finanskrisen slår till och utanför fönstret växlar årstiderna. Världen och vädret noteras i Ola Klippviks Vikbodagbok, men störst avtryck ger ändå familjebestyren och litteraturen. Barnen snorar, leker och växer, Klippvik och hans sambo G[etrud Hellbrand] skriver, läser, citerar och försöker får vardagen att rulla.

Vikbodagbok är skriven i ett hårt hållet format: en vecka, en sida, ett stycke. Någonstans mellan Bodil Malmsten och Thomas Nydahl, tänker jag, inte alls Lars Norén, som kom med sin omtalade och omfångsrika En dramatikers dagbok i april 2008, just när Klippvik börjat arbeta med sin egen dagbok.

Men det är inte bara formen som tuktats, även tankarna är hårt hållna, ibland på gränsen till det ängsliga. Sjung ut nu då, vill jag säga och skakar om boken, inga mer antydningar och halvkvädna visor tack.

För det mesta är det ändå både trivsamt och tänkvärt att ta del av Klippviks fragmentariska iakttagelser av stort och smått, av vardagliga bestyr och brännande frågor, frågor som ofta rör sig kring skrivandet: Varför skriva? Hur skriva? Och inte minst det i småbarnsfamiljen påtagliga praktiska frågorna: När och Var skriva?

"Jag plockar bitar från olika pussel och fogar dem samman", skriver Klippvik och jag i min tur plockar förväntansfullt fram Vikbodagbok II för att få läsa mer av denna egenartade dagbokslogg.

måndag 4 mars 2013

En kvinnas ansikte


I En kvinnas ansikte spelar Ingrid Bergman Anna Holm, en kvinna som fått sitt ansikte vanställt i en brand. Hennes utseende har gjort henne förgrämd och hon livnär sig som hårdför ledare för ett gäng utpressare. När ligan får sina krokar i fru Wegert (Karin Kavli) är det Anna som driver på för att de skall krama ur offret så mycket som möjligt:
Har hon inte allt hon kan önska sig? Är hon inte älskad, beundrad och avguda? Är hon inte vacker? Då så! Visst måste hon betala för det!
Under förhandlingarna mellan Anna och fru Wegert i den senares hem dyker maken doktor Wegert (Anders Henrikson) oväntat upp. Anna försöker fly genom fönstret men skadar foten. Doktor Wegert tar hand om foten och föreslår Anna att låta honom operera hennes ansikte. Doktor Wegert har ägnat stor del av sin läkargärning åt att plastikoperera krigsoffer. Han lovar hjälpa Anna med hennes yttre om hon själv lovar arbeta med sitt inre och försöka bli en bättre människa.

Strax innan incidenten hos läkarparet har adelsmannen Torsten Barring (George Rydeberg) kontaktat utpressargänget. Bara en liten brorson står mellan honom och ett stort arv. Barnet bor hos sin farfar och behöver en ny guvernant. Torsten vill få hjälp att hitta någon som kan ställa sig in hos familjen och "sedan får de se vad som kan hända".

När Annas ansikte blivit ordnat tar hon själv på sig rollen som guvernant åt pojken. På gården möts Anna av idel vänlighet, från lille Lars-Erik, från farfar konsuln och hushållerskan Emma, och inte minst från brukets stilige ingenjör. När Torsten dyker upp och säger att det är dags att ordna en "olycka" för Lars-Erik inser Anna att hon inte kan göra det. Hon har blivit en annan och måste agera efter det. Torsten tar då saken i egna händer och Anna ingriper för att rädda barnet.

I En kvinnas ansikte visar Ingrid Bergman sin skicklighet som skådespelare. Till en början är Anna hårdheten själv, spottar fram replikerna och får allt att låta bittert och hånfullt. Sedan krackelerar hårdheten och hänsynslösheten och Bergman lyckas gestalta denna Annas förvandling på ett trovärdigt vis.

För att få till Annas vanställda ansikte användes tejp för att dra ned ena ögat och mycket smink. Dessutom bidrog Ingrids man tandläkaren Petter Lindström med en tandställning som tryckte ut Ingrids kind. "Den var så bra att den fick mig att känna mig ful", som Ingrid sa i en intervju. En dag fick hon också en riktig tankeställare då hon i en paus i filmarbetet gick ut på stan för att få sig något att äta. Hon gick in i en butik och märkte snart att folk betedde sig konstigt och såg generat förskräckta på henne.
"Den dagen lärde jag mig en nyttig läxa", sa hon [Ingrid]. "Vi lever alla i olika världar och själv är jag en av de lyckligaste människorna någonsin. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag bara mött leenden och komplimanger. Men somliga människor har livet gått hemskt hårt fram med.
För att få sammanhang när jag tittar på Ingrid Bergman-filmerna har jag två biografier till hjälp: en av Donald Spoto och en av Charlotte Chandler. De skriver självfallet om alla filmer Bergman medverkat i men ibland undrar jag allt om de verkligen har sett dem. Som när Chandler skall redogöra för handlingen i En kvinnas ansikte och skriver att Anna "blir anklagad för mord efter att ha skjutit Torsten då han försöker döda pojken. Hon ställs inför rätta för mord - och där slutar filmen. Det lämnas åt åskådaren att avgöra vilken dom hon ska få." Men så slutar inte filmen alls: Anna varken dödar Torsten eller ställs inför rätta.

En kvinnas ansikte regisserades av Gustaf Molander och manuset skrevs av Gösta Stevens efter en pjäs av François Wiener, Il était une fois.

söndag 3 mars 2013

Vårkänning

Pelargonerna är ansade och nya skott satta.
Chilipeppar, basilika och kantlobelia spirar i sålådorna på fönsterbrädan.
Möss i komposten. Hm.
Springet i benen är tillbaka och musklerna kvider yrvaket av att vara ute i spåret igen.
Ridbanan har tinat. Hästar och ryttare njuter av solen och vinterstelheten ger sakta med sig.
Dricker te och läser Vikbodagbok i lä av verandan.
Fåglarna sjunger upp sig och tjattret i häcken når nya höjder.

Det är först när solen värmer igen om våren som jag riktigt förstår hur mycket jag saknat den.

Stina Forsell, Penséer, ca 1930

fredag 1 mars 2013

Torsdagskonsert

I går ringde svärmor och undrade om jag ville följa med till Göteborg och konserthuset. Hon hade läst en recension i GP och menade att detta fick vi inte missa. Vilket var alldeles riktig: det var verkligen en sjusärdeles konsert!

Kvällen började med Ralph Vaughan Williams Fantasi över ett tema av Thomas Tallis för stråkar. Ett enastående vackert stycke med musik som går rakt in, dröjer sig kvar länge och går att lyssna på hur många gånger som helst.

Sedan var det dags för Benjamin Brittens Violinkonsert i d-moll. Britten skulle fyllt 100 år i år och hans musik uppmärksammas runt om i världen, så även i Göteborg. Den brittiske violinisten Daniel Hope stod för solospelet och det på ett imponerande vis. Brittens violinkonsert är tekniskt komplicerad men det märktes inte när Hope spelade. Dock var det nog det skickliga utförandet som imponerade snarare än musiken i sig.

Hope bjöd också på ett extranummer med klockspelstema av en tysk kompositör som Hope inte trodde att någon i salen hört talas om, vilket säkert var sant. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet men det var ett trevligt litet stycke och mycket roligt att få höra Hopes ensamma fiol.

Daniel Hope
Efter paus var det dags för Luciano Berios version av Franz Schuberts tionde symfoni. Schubert hann bara göra skisser för verket innan han dog och Berios har tagit sig an dessa skisser på ett mycket intressant och finurligt vis. Istället för att försöka fullborda symfonin som man skulle kunna tänka sig att Schubert ville ha den har Berios tagit skisserna, orkestrerat dem och sedan länkat samman dem med egna musikaliska associationer.
I de tomma luckorna mellan skisserna har jag komponerat ett slags bindväv som ständigt förändras, alltid pianissimo och "avlägset", blandat med minnen från en serie Schubert (pianosonaten i B-dur, pianotrion i B-dur) och med flerstämmiga partier från skissfragmenten. Denna känsliga, musikaliska bindväv som kommenterar avbrotten och luckorna från en skiss till en annan tillkännages alltid av celestans klang.
som Berio skriver i konsertprogrammet. Resultatet är en fröjd att lyssna till. Tydliga avsnitt av Schubert glider över i romantiska utvikningar och tillbaka igen. Ett egenartat verk som inte liknar något annat och får fyrtiofem minuter att kännas som fem.

söndag 24 februari 2013

Ulla Ekh, Snöängel

Ulla Ekh föddes 1946 i Överstby i Norrbotten. Hon har skrivit noveller, poesi och en rapportbok om Råne älv. Ekh är mest känd för novellen Potatishandlaren från 1985 vilken har filmatiserats av Lars Molin.
Diktsamlingen Snöängel kom 1989 och är det första jag läser av Ekh.


Dikterna i Snöängel är vardagsnära och det finns något konkret och handfast över dem som jag fastnade för. I samlingens första del får vi glimtar från en flickas uppväxt i ett hem där man ständigt måste vända på slantarna. Skolans kamin brinner och elden släcks med flickans nya jacka, på rasterna byter hon samlarbilder med kamraterna och livets hårda villkor står sida vid sida med de hoppfulla möjligheterna.

I andra delen är det korta dikter med ett tydligt glesbygdsperspektiv, pyrande ilska och bitande torra konstateranden:
Sommaren
vill dom ha
och en flik av barndomen

dom samlas i sommarstugorna
kommer långt ifrån

sågar ved
fiskar gädda
sjunger i natten

vi får bidrag till vägen
ska väl inte klaga

vi fortsätter att bjuda
och värjer oss i snön

vi har ju april
för oss själva
I tredje delen är det kärlek och parrelationer som står i fokus. Jordnära kärlek i vardagen bland fjäll och snö, osnutna ungar och hårda kökssoffor.

I ett försök att bredda min lyrikläsning försöker jag plocka med mig något från lyrikhyllan på biblioteket varje gång jag är där. Lite så där på måfå och gärna någon jag inte hört talas om tidigare. Metoden har väl inte alltid varit lyckosam men ibland blir det bra, som med denna Snöängel.

fredag 22 februari 2013

Karin Ström, Stamtavla

Nu har jag läst de fyra novellerna från Novellix som kom i veckan och jag fastnade framförallt för Stamtavla av Karin Ström.


Maria och Daria: två systrar, två konstnärskap och ett tvångsmässigt jämförande. Maria har gått de förväntade konstskolorna och målar "fåglar, frön, växter, stenar. Aldrig människor." Eftertänksam och pedantisk tragglar hon sig fram allt medan Daria svingar sig upp som konstvärldens nya och krampaktigt hyllade underbarn. Daria, "arg och gränslös, utlevad och provokativ, vulgär och befriande", vet att leverera det konstmarknaden vill ha och tvekar inte att ta för sig på vems bekostnad det än månde vara. Det snabba och hämningslösa kör över det eftertänksamma, bokstavligen, i samhället så väl som i familjen. Ström skriver med nerv och skärpa och resultatet är vasst, roligt och tankeväckande.

onsdag 20 februari 2013

Assia Djebar, Ingenstans i min fars hus


Liksom Ett fängelse så stort (som jag skrev om här) är Ingenstans i min fars hus en roman med självbiografisk botten, men medan vi i Ett fängelse främst fick möta den vuxna kvinnan får vi i Ingenstans möta flickan, från småbarnets första vaga minnen, via den nyblivna skolflickans upptäckt av litteraturen och åren på internatskolan, till de första fläktarna av förälskelse.

Fatima är sin fars dotter, skollärarens dotter, för vilken utbildning öppnar dörrar som tidigare generationers algeriska kvinnor inte kunnat drömma om. Fadern ser till att Fatima får gå i skola tillsammans med både algeriska och franska barn och vägarna ut till ett självständigt liv öppnas för henne, men samtidigt finns fortfarande kraven på att uppföra sig som en "anständig muslimsk flicka" kvar, som ett outtalat men tvingande påbud från faderns sida.

Känslan av att vara övervakad och rädslan för faderns dom efter verkliga eller inbillade felsteg följer Fatima genom uppväxten och formas så småningom till ett mantra: "Om far får veta, tar jag livet av mig!" Till slut blir trycket inom Fatima så stort att hon kastar sig framför en spårvagn. Föraren hinner stanna vagnen och Fatima överlever, men händelsen blir en brytpunkt i hennes liv, eller kanske snarare en urladdning vars påföljande själsliga förlamning tar henne ett par decennier att komma ur.

Det mesta av stoffet i Ingenstans i min fars hus känns igen från Djebars andra romaner där det dykt upp i små fragment invävda i andra historier, eller om det nu är samma historia berättad med olika vinklingar, olika utvikningar, men ändå alltid kretsande kring en kärna av hur det är att växa upp och leva som kvinna i ett samhälle präglat av så väl patriarkal religiositet som kolonialt förtryck och segregering.

Assia Djebars namn förekommer ofta i spekulationerna för Nobelpriset och efter att nu ha läst de fyra romaner av henne som finns utgivna på svenska är jag inte förvånad. Hennes uttrycksfulla stil och förmåga att beröra läsaren bär långt, rktigt långt.

måndag 18 februari 2013

Dollar

Efter ett friår från filmen, då Ingrid Bergman spelade teater och förlovade sig med tandläkaren Petter Lindström, var det så dags för Dollar 1938. Återigen var det Gustaf Molander som stod för regin och manuset byggde på en pjäs av Hjalmar Bergman.

Ingrid Bergman och Georg Rydeberg i Dollar
Skådespelerskan Julia Balzar (Ingrid Bergman) och hennes make, industrimannen Kurt Balzar (Georg Rydeberg) umgås med två andra välbärgade par och roar sig med att kärleksintrigera med varandra. Under en resa till fjällen där de möter den rika amerikanskan Mary Jonston (Elsa Burnett), vilken Kurt hoppas skall satsa pengar i hans företag, ställs de inblandades kärleksintriger på sin spets när Sussi Brenner (Tutta Rolf) blir övertygad om att hennes make Louis Brenner (Kotti Chave) älskar Julia. Sussi ger sig ensam ut på skidor och överraskas av en snöstorm. Hon hittas av några samer och förs svårt medtagen tillbaka till fjällhotellet. Efter några ytterligare förvecklingar och uppträdanden kommer alla på att de ju egentligen älskar sina respektive makar och allt slutar lyckligt.

En fånigare komedi får man leta efter och Dollar är bottennappet bland Ingrid Bergman-filmerna så här långt. Det är helt enkelt omöjligt att intressera sig för dessa tarvliga och uppblåsta människor. Bättre då att njuta av miljöer, kostymer och frisyrer och konstatera att folk var stiligare förr, åtminstone på film.

lördag 16 februari 2013

Assia Djebar, Sultanbrudens skugga

Isma har lämnat sin man och av oklara anledningar har hon sett till att skaffa honom en ny hustru, Hajila. Det är Isma som för ordet, som självklart får vara berättelsens "jag", medan Hajila omtalas i andra person, ett utsatt "du". Utsatt för andra människors blickar och berättelser, traditioner och religösa pålagor.


Isma för ordet men lämnar inte ut sig själv på samma sätt som Hajila och det är Hajila som dröjer sig kvar i tankarna när boken är utläst. Hajila som skuffas hit och dit av människor som vill styra över henne, Hajila vars uppror är att bli "en som går ut". När mannen är på arbetet lämnar hon lägenheten, väl dold av slöjor:

Lugnare går du vidare - än i skuggan, än i solen. Tänk om strålarna kunde svepa in dina armar, tränga in i dina armhålor, om ... Din klänning under haikens slitna ylle är urringad långt ner på bröstet, med ärmar som nätt och jämnt täcker axlarna. Du har valt ut den för dess fallande veck ned över vaderna, som låter dig gå med lediga steg.
   Du fingrar på tyget.
[...]
Du går in i en gränd mellan rader av hus med trädgårar som skyms av höga murar. "Snart!"
   Där bestämmer du dig för att ta av dig slöjan! Det är som om du ville försvinna - eller explodera.
[...]
När du går långsammare glider ylleslöjan bakåt över ditt hår. Du försöker föreställa dig hur du ser ut med obetäckt huvud och svart, tillbakastruket hår. Nu sticker också flätan fram som buktat ut under tyget. Din överkropp skakar till. Dina händer söker sig darrande mot kragen:
   "Utomhus ... Å. Gud! Å. Guds milde budbärare!"
Så småningom tar Hajila av sig slöjan helt, viker ihop den, stoppar den under armen och går vidare. "Förvånad över att plötsligt kunna gå med så frigjorda steg på världens stora scen." Hon går runt i staden och ser allt med nya ögon, mer känslig för alla intryck än tidigare.

Den algeriska kvinnans begränsade tillvaro är ett tema som Djebar ständigt återkommer till och i Sultanbrudens skugga kretsar hela berättelsen kring det. Djebar skriver flytande och poetiskt men blir här stundom så vag att jag som läsare tappar intresset - när dunkelheten känns som ett manér för att dölja att där inte finns något att se.

Sultanbrudens skugga var lite av en besvikelse efter Ett fängelse så stort och Kärleken, kriget - men det säger nog mest om de sistnämndas höga klass - och jag plockar förväntansfullt fram I min faders hus.

tisdag 12 februari 2013

Noveller i brevlådan

Idag fick jag ett trevligt paket med posten innehållande fyra noveller från förlaget Novellix: De blå skorna av Linda Olsson, Dummy av Bengt Ohlsson, Stamtavla av Karin Ström och Shuno av Dogge Doggelito. Jag har en tid sneglat på Novellix utgivning men inte kommit till skott med att läsa något. Nu skall det bli ändring på den saken. Tack vare Anna på och dagarna går... som lottade ut novellerna.



Apropå noveller vill jag även passa på att tipsa om radionovellen Dagen med cykeln av Linda Boström Knausgård som man kan lyssna på här.

söndag 10 februari 2013

Intermezzo

Jag fotsätter att se filmer med Ingrid Bergman och idag blev det Intermezzo från 1936. Filmen bygger på ett originalmanus av Gösta Stevens och Gustaf Molander, som också stod för regin. I Intermezzo spelar Bergman åter mot Gösta Ekman i vad som kom att bli hans sista film: han dog i januari 1938, endast 47 år gammal.

Gösta Ekman och Ingrid Bergman i Intermezzo.
Den världsberömda violinisten Holger Brandt (Gösta Ekman) kommer hem efter en av sina otaliga internationella turnéer. Hans ackompanjatör sedan många år, Thomas Stenborg (Hugo Björne), har bestämt sig för att sluta med turnerandet och Holger är på jakt efter en ny medarbetare. Stenborgs begåvade elev Anita Hoffman (Ingrid Bergman) är pianolärarinna åt Holgers lilla dotter Marie. På Maries sjuårskalas får Holger och Anita upp ögonen för varandra. Några dagar senare stöter de åter på varandra på stan efter en konsert och det blir inledningen till en romans. Holger bryter med sin hustru och reser på turné med Anita som ackompanjatör. De får några lyckliga månader tillsammans medan de far från land till land och gör succé på konsertscenerna. Men det är Holger som står i fokus på konserterna och det är smärtsamt tydligt för Anita att så länge hon nöjer sig med att ackompanjera kommer hon alltid att stå i skuggan.

Efter turnén tar paret semester i de schweiziska alperna och det blir allt tydligare att Holger saknar sin familj och då framförallt dottern Marie. Anita får besked om att hon fått ett stipendium som ger henne möjlighet att studera i Paris, något hon länge drömt om. Anita slits mellan sin karriär och sin relation till Holger och bestämmer sig till slut, med stöd av Holgers manager, att lämna Holger och ta chansen i Paris. Holger flackar ensam från land till land men kan till slut inte motstå längtan efter familjen och far hem till hustrun som utan omsvep tar honom tillbaka. Det abrupta slutet med den änglalika, förlåtande hustrun var lite snöpligt i en annars stark film, men det får man ta.

Heinz Provost skrev originalmusik till filmen och Ingrid Bergman spelade själv. Jag har tyvärr inte kunnat hitta något klipp på scenen när Holger och Anita spelar tillsammans för första gången i den svenska versionen, så vi får hålla till godo med den amerikanska för att få se Bergman spela:



Intermezzo blev startskottet för Ingrid Bergmans internationella karriär. Filmrättigheterna köptes upp av filmproducenten David Selznick som ville göra en amerikansk version med Bergman. Något som också blev av 1939 med Leslie Howard i rollen som Holger Brandt.

lördag 9 februari 2013

Assia Dejbar, Kärleken, kriget - en algerisk mosaik

"Åtta av hövdingarna i de tre viktigaste klanerna", skriver den franske majoren, när han kommer in på gisslan. "Fyrtioåtta fångar deporteras till ön Sainte-Marguerite: män, kvinnor och barn, bland dem en havande kvinna", tillägger viskningarna, som idag genljuder på den plats där helgongraven ödelades genom brand bland de allt glesare trädgårdarna. Där finns numera fler fikonträd än apelsin- och mandarinträd, som om vattnet först gav näring åt minnena, som om klipporna allt snabbare urholkades.

År 1830 intar fransmännen Alger, den "ointagliga staden", och kommer sedan att stanna i Algeriet i drygt 130 år - först 1962 blev landet självständigt. Krig och ockupation har många sidor och en så långvarig konflikt som den i Algeriet påverkar alla: algerier och fransmän, stridande och civila, män, kvinnor och barn. En algerisk mosaik är en talande underrubrik: Djebar växlar perspektiv och ton allt medan hon fogar bit för bit till det lapptäcke som var Algeriet under ockupationen. Hon följer franska fältherrar och algeriska prinsessor, partisaner och kvinnliga frihetskämpar, konstnärer och matronor. Fruktansvärda massakrer på civila varvas med individers kurage, ryttarna spränger fram i öknen medan kvinnorna hukar i haremet.

Vad kan vi veta om detta krig, om ockupationstiden? Algerierna själva har inte mycket dokumenterat men fransmännen skrev brev och rapporter hem. Exempelvis stabsöverste Pélisser som våren 1845 ålades att en gång för alla sätta stopp för inlandets upproriska stammar och som med hetta och rök dödade en hel stam på femtonhundra personer vilka tagit sin tillflykt till några grottor i bergen. I sina rapporter beskrev Pélisser operationen i så realistiska ordalag att han fick bannor från Paris - hans skildringar gav ju upphov till medlidande med araberna! Men även om det inte var mycket som sattes på pränt av algerierna själva så levde ordet i byar och städer: i viskande ordalag berättades det om mod och feghet, glädje och sorg. Så mycket sorg.

De algeriska kvinnorna pressades från flera håll, av ockupationen så väl som av uråldriga patriarkala strukturer. Många av dem framlevde sina liv beslöjade och viskande i haremets påtvingad och krampaktig kvinnogemenskap. Vägarna ut ur detta fängelse är få men kan ändå anas. En väg är skriften: en flicka som lär sig läsa och skriva får en möjlighet att kommunicera med andra utanför den stängda gården, en möjlighet som många finner hotfull. Men för de allra flesta är skriftens väg stängd och deras berättelser får aldrig luft under vingarna
Då griper jag in med min brutna röst och mitt kringflackande minne. Jag har oförtröttligt strövat omkring i min födelsetrakts alla skrymslen och vrår. Denna sträcker sig mellan det intagna Alger och Cesareas ruiner, i skuggan av Mouzaias topp längs Chenoua-bergets fot, en drömmande slätt med ännu öppna sår. Jag gör det för att ännu hälsa på målaren, som har följt med mig under mina vandringar som en andra fadersgestalt. Eugène Fromentin räcker oväntat from handen till mig, en okänd kvinna, som han aldrig fick tillfälle att teckna.
Kärleken, kriget kallar Dejbar sin roman, men var är kärleken? Visst kan den anas mellan mödrar och barn, mellan systrar och bröder, men hur är det mellan man och kvinna? Längtan, möjligen åtrå skymtar förbi, men kärlek mellan man och kvinna ryms inte i denna mosaik. Att mötas som älskande i ett samhälle som gör vad den kan för att upprätthålla en avgrund mellan könen tycks oöverstigligt.

Jag är helt betagen av Djebars berättarkonst och fortsätter min läsning med Sultanbrudens skugga.  

PS

Målaren Eugène Fromentin som nämns i citatet ovan var en av de första franska konstnärerna som utnyttjade det franska styret i Algeriet till att fånga landskapet och människorna med sin pensel. Fromentins Algeriet är exotiskt och vackert, han var betagen av landskapets mättade färgskala och människornas färggranna dräkter. Av ockupationens elände syns inte ett spår.


Eugène Fromentin, Beduiner, cirka 1870


Eugène Fromentin, Ökenscen, 1868

Eugène Fromentin, På väg till jakten, cirka 1870