måndag 21 januari 2013

Ellen Mattson, Splendorville

Årets läsning började bra med Lotass och Németh (som jag skrev om här och här). Sedan gick det snett: först en roman som sitt korta format till trots var bland det mest långtråkiga jag råkat på och sedan en annan roman så illa skriven att det var rent genant att läsa. Men som Bodil Malmsten skriver i sin Konsten att skriva:
Förlöjliga aldrig det som är dåligt.
Låt bli det.
Vänd ryggen åt.
Det ögat inte ser finns inte.
Det enda du lär dig av det dåliga är hur svårt det är att göra något bra.
Av det bra lär vi oss att det är möjligt.
I de här fallen håller jag med, så jag vänder ryggen till och vad finner jag då om inte en riktig lisa för mina vid det här laget spända läsnerver i form av Ellen Mattsons enastående fina Splendorville!


Doktor Esparto tillbringade sin uppväxt ömsom hos en nomadfamilj, ömsom med sin far, arkeologen, på olika utgrävningsplatser i öknen. En dag försvann fadern under en expedition och doktor Esparto blev kvar i den lilla staden i kanten av sandhavet där hon nu driver en läkarpraktik. Hennes umgänge begränsar sig till stadens polischef Fred och sällsynta besök hos sin fosterfamilj. Åren går, det ena likt det andra.
Jag hade sett jakten så många gånger att jag inte behövde se den mer, och jag hade sett kharlägret så många gånger att jag inte behövde se det heller, eller fotografierna som Fred tagit första gången jag lät honom följa med. Det var tio år sedan, eller femton, jag mindes inte. Allt hade varit sig likt så länge att jag sluppit hålla reda på tiden, och på så sätt hade jag befunnit mig utanför den, i en oföränderlighet där hundra år eller femhundra år var samma sak. Jag hade tyckt om att vara där tillsammans med Fred, på en plats där tiden inte kom åt oss. Jag hade sluppit förändras. 
En dag kommer en amerikansk stumfilmstrupp och installerar sig i prinsens palats. Detta palats som stått tomt i femtio år men som filmtruppen av någon egendomlig anledning fått lov att hyra. Filmfolket lever ett för doktor Esparto främmande liv, med filminspelning på dagarna och fester på kvällarna, upptagna av ständiga intriger och känsloutbrott. Motvilligt dras hon till dessa för henne exotiska människor och ägnar allt mer av sin tid tillsammans med dem.

Under tiden doktor Esparto låter sig bländas av filmfolkets flytande tillvaro, där lek och allvar helt obekymrat går i vart annat, blåser förändringens vindar genom staden. Trycket byggs upp och en dag briserar det, på ett oväntat men helt följdriktigt vis.

I Splendorville låter Mattson orden flöda i vindlande meningar, hela tiden med stor omsorg om både språket och romanpersonerna. Med tålamod och konsekvens drivs berättelsen framåt och det går inte att sluta läsa, för hur skall det gå för känsliga, kluvna doktor Esparto, ruffiga, skarpsynta konstapel Fred och den lilla förtorkade prinsessan och hennes pärlor? För att inte tala om alla dessa nyckfulla, ytliga och känslosamma filmmänniskor.

Inga kommentarer: