söndag 6 januari 2013

Ett slags vanligt bihang, liksom sparfar och möss

Talgoxen, Parus major, brukar vara en vanlig gäst vid fågelmatningen utanför vårt köksfönster och det har den varit även i år - ända fram till jul. Nu är det flera dagar sedan jag såg till en senast, börjar rent av bli orolig och kan inte låta bli att kasta onda blickar på grannens katt. Men förhoppningsvis är det väl bara det milda vädret som fått dem att söka föda någon annanstans, lite omväxling kan säkert även en talgoxe önska ibland.

Foto: Göran Haglund, P2-fågeln

Talgoxen är färggrann och oskygg och tycks alldeles fredlig, trots sitt (utdöende?) rykte som rovgirig:
Såsom både den störste arten i slägtet och ganska allmän samt den vackrast färgade, är Talgoxen den, som mest synes. Men det som isynnerhet gör honom väl känd, är hans begär efter djurisk föda; ty det är för att söka efter kött och talgbitar, ben och afskräden, som han under hela den kallare årstiden vistas omkring husen, där han, äfven på slättbygden, är ett slags vanligt bihang, liksom sparfvar och möss. Hans rofgirighet gör, att han, åtminstone i fångenskapen, anfaller och dödar andra småfoglar, ofta större än han sjelf, då han alltid säges hacka hål på deras hufud för att åtkomma hjernan.
Skrev Carl A. Sundevall i sin fina bok Svenska foglarna från 1856. Tyvärr har nästan alla planscher i vårt exemplar förskingrats under årens lopp men texten är ännu ett nöje att läsa. Fast man skall nog ta en del av det han skriver med en nypa salt. Sundevalls beskrivning av talgoxens utbredning stämmer dock väl med den i Fågelguiden, vår stora hjälp när det gäller att artbestämma och lära oss mer om de fåglar som dyker upp både utanför köksfönstret och i naturen: vältummad står den alltid nära till hands bredvid espressomaskinen.

Även inom poesin har talgoxen satt sina avtryck, som i denna "franska lärodikt":
[Fågellära]

Talgoxen, som på norska heter kjøttmeis och på franska
charbonnière, är en flink lite företrädare för än det ena,
än det andra. Obegripligt närvarande i stunder som tycks
överflödiga och i nästa så idogt strävsam som en lutheran.
Nej, talgoxen kastar sällan yxan i sjön, siktar ofta över
målet och ler lika ofta mot dem som inte märker. Han
uppträder alldeles obeväpnad men bär ändå (på grund av
skuldkänslor) alltid vit rånarluva.
Är saklig i sina relationer, kan de flesta språk.
Bengt Berg, ur Kanske finns det fina dagar, 2008

Sparvar och möss har vi allt jämt runt huset, hoppas nu bara att talgoxarna snart är tillbaka.

Inga kommentarer: