torsdag 3 januari 2013

Jag kommer inte ner igen besegrad

Inledde årets läsning med Lotta Lotass drama Everest och det var ett gott val som ökade min (redan stora) läslust ytterligare. Lotass högtidliga och allvarsamma stil, fast förankrad i litteraturhistorien och samtidigt så lätt och lekfull, svingar sig uppåt och riktigt lyfter läsaren med sig.

Everest utgår från den tredje brittiska Mount Everest-expeditionen. År 1924 tillbringade expeditionens medlemmar en och en halv månad vid sitt baslägret och gjorde flera ofruktsamma försök att bestiga berget. Den 4 juni gav sig så två av expeditionens medlemmar - George Leigh Mallory och Andrew Irvine - iväg på ett sista försök att nå toppen innan expeditionen måste påbörja återfärden. Fyra dagar senare fick expeditionens geolog Noel Odell, genom en plötslig glipa i molntäcket, syn på två personer uppe på berget. Men molnen slöt sig igen och Mallory och Irvine återvände aldrig till baslägret

Hade Mallory och Irvine nått toppen? Var de på väg ned igen efter att ha lyckats ta sig ända upp när Odell såg dem? Äran av att ha varit först står på spel och svaren låter vänta på sig.

I första akten anländer expeditionen på sex man till baslägret. Som i ett antikt drama där hären förbereder sig för strid samlar sig bergsbestigarna för att ta sig an Berget. Att nå världens högsta topp är en kamp där bergets branter skall övervinnas och för att segra måste man inte bara finna sin väg bland snö och is, man har även att kämpa mot bergets allierade: vinden, kylan och mörkret. Stämningen i lägret är ödesmättad, tyngden av tidigare misslyckanden är kännbar, men också känslan av utvaldhet:
Att vi är kallade till detta värv,
till denna sällsamma, lysande gärning,
vi här, och inga andra; våra namn
skall ljuda strax med en förnyad klang,
så märkvärdigt och så förunderligt.
att vi, och inga andra följt det bud
som berget namnfäst i sin kärva skrud.
Två och två ger sig männen upp för berget men måste ständigt återvända utan att ha nått målet. Tiden håller på att rinna ut för dem och i expeditionens elfte timma ger sig Mallory och Irvine ut på ett sista försök att bestiga världens topp. De manas av de andra att vakta på bergets faror men Mallory är fast besluten att denna gång satsa allt: "Jag kommer inte ner igen besegrad."

I andra akten befinner sig Mallory och Irvine ensamma på berget, fast i ett limboliknande tillstånd. De har kommit förbi smärtan, tröttheten, kylan, ja själva syftet med sina ansträngningar. Tiden går, dagar och nätter avlöser varandra, men var de är och varför är oklart, endast rösterna finns kvar. Rösterna som fragmentariskt berättar om saker de inte längre förstår. Alla storartade drömmar om seger och ära är borta, beslutsamheten och de högtidliga deklarationerna i baslägrets gemenskap har ersatts av uppgiven ensamhet.

Omslagsbilden visar Mallory på berget Aiguille Verte i Frankrike år 1909.

Inga kommentarer: