onsdag 9 januari 2013

Lázsló Németh, Den ensamma

László Németh, (1901-1975)
När jag strax före jul röjde i bokhyllorna fann jag en oansenlig liten vit bok som jag inte lagt märke till förut. Det visade sig vara en roman av den ungerske läkaren och författaren Lázsló Németh, (1901-1975): Den ensamma (Gyász) i översättning av Maria Ortman. Németh skrev främst dramatik, men alltså även romaner och essäer samt medverkade i olika tidskrifter. På 1950-talet blev han dock belagd med publiceringsförbud för sina teorier om en socialism anpassad till respektive lands förutsättningar. Den ensamma kom ut i Ungern 1936 och är ingen politisk roman utan en psykologisk djupdykning i en sörjande kvinnans liv.

Romanen utspelar sig i en by på den ungerska landsbygden. Livet i byn är styrt av oskrivna men strikta regler där det gäller att veta sin plats. Alla i byn bevakar varandra och det krävs inte mycket för att skvallret skall komma igång.

Zsofi Kurator blir änka redan som 22-åring och står ensam med en helt liten son. Zsofi har mycket stränga idéer om hur en änka skall känna och uppträda och hon blir snart närmast besatt av att leva upp till dessa ideal. Hon kommer snart ihop sig med svärmodern då denna försöker få henne att gifta sig med svågern. Hem till sina föräldrar vill Zsofi inte flytta och hon förmår sin far att köpa henne ett eget litet hus i byn. Mycket av hennes energi går åt till att fundera över vad folk kan tänkas säga om henne och mest rädd är hon för att på något vis bli betraktad som lösaktig. För att undgå skvaller om vem hon umgås med tar hon sig en inackordering, gamla fru Kiszela, som får verka som väktare av dygden i huset.

Zsofi har svårt att finna sig tillrätta med sitt liv som änka, sorgen gör henne misstänksam och lättstött. Sonen är allt hon har men hon orkar inte riktig med att ta hand om honom.

I stora stycken är Den ensamma en studie i bitterhet. Zsofi är mycket känslig för vad som sägs om henne, eller vad hon tror att folk säger om henne. Hon har en tendens att vända allt till något sårande, tror att alla är ute efter henne och inte har något annat för sig än att tala illa om henne, vilket de kanske inte heller har. Hennes bittra stolthet är ingen hjälp i sorgen utan drar henne bara djupare ned i mörkret. Och inte blir det bättre när sonen efter bara något år insjuknar och dör även han

Németh släpper inte Zsofi ur sikte utan riktigt borrar sig in i detta av sorg och högmod förvirrade psyke. Det finns något både energiskt och obevekligt i Némeths skärskådande av Zsofis sorg, i hans sätt att vrida och vända på Zsofis tankar och handlingar, som fångar läsaren. Németh har inte mycket gott att säga om vare sig Zsofi eller de andra byborna, stundtals riktigt gottar han sig i deras småaktighet, men för det mesta präglas berättelsen av en osentimental klarsynthet och Den ensamma visade sig vara en roman som väcker många tankar kring sorg och medkänsla, egoism och genorositet, lidande och glädje.

4 kommentarer:

Ingrid sa...

Det var sannerligen ett intressant bokfynd. Jag blev genast nyfiken på författaren och ser att det inte finns så särskilt mycket av honom i svensk översättning- (och tyvärr inte heller på engelska)- nu har jag i alla fall skrivit upp titeln.

Petra Rhodin sa...

Ja, ibland blir man verkligen förvånad över vad som slunkit in i de egna bokhyllorna utan att man märkt det. Jag skulle gärna läsa mer av Németh och är framförallt nyfiken på "Stenen faller" (Iszony).

Gabrielle Björnstrand sa...

Tänk; den där boken har stått i hyllan i familjens gamla sommarhus i alla år, och jag kan ändå inte minnas om jag läst den eller ej. Men jag tror det.
Du beskrev den väldigt klokt. Så nu vet jag att jag ska öppna den, och se om jag lite granna glömt.

Petra Rhodin sa...

Undrar just om inte också vårt exemplar kommer från en sommarstuga i min mans familj. Synd bara att de inte hade ställt dit något mer av honom.