lördag 9 februari 2013

Assia Dejbar, Kärleken, kriget - en algerisk mosaik

"Åtta av hövdingarna i de tre viktigaste klanerna", skriver den franske majoren, när han kommer in på gisslan. "Fyrtioåtta fångar deporteras till ön Sainte-Marguerite: män, kvinnor och barn, bland dem en havande kvinna", tillägger viskningarna, som idag genljuder på den plats där helgongraven ödelades genom brand bland de allt glesare trädgårdarna. Där finns numera fler fikonträd än apelsin- och mandarinträd, som om vattnet först gav näring åt minnena, som om klipporna allt snabbare urholkades.

År 1830 intar fransmännen Alger, den "ointagliga staden", och kommer sedan att stanna i Algeriet i drygt 130 år - först 1962 blev landet självständigt. Krig och ockupation har många sidor och en så långvarig konflikt som den i Algeriet påverkar alla: algerier och fransmän, stridande och civila, män, kvinnor och barn. En algerisk mosaik är en talande underrubrik: Djebar växlar perspektiv och ton allt medan hon fogar bit för bit till det lapptäcke som var Algeriet under ockupationen. Hon följer franska fältherrar och algeriska prinsessor, partisaner och kvinnliga frihetskämpar, konstnärer och matronor. Fruktansvärda massakrer på civila varvas med individers kurage, ryttarna spränger fram i öknen medan kvinnorna hukar i haremet.

Vad kan vi veta om detta krig, om ockupationstiden? Algerierna själva har inte mycket dokumenterat men fransmännen skrev brev och rapporter hem. Exempelvis stabsöverste Pélisser som våren 1845 ålades att en gång för alla sätta stopp för inlandets upproriska stammar och som med hetta och rök dödade en hel stam på femtonhundra personer vilka tagit sin tillflykt till några grottor i bergen. I sina rapporter beskrev Pélisser operationen i så realistiska ordalag att han fick bannor från Paris - hans skildringar gav ju upphov till medlidande med araberna! Men även om det inte var mycket som sattes på pränt av algerierna själva så levde ordet i byar och städer: i viskande ordalag berättades det om mod och feghet, glädje och sorg. Så mycket sorg.

De algeriska kvinnorna pressades från flera håll, av ockupationen så väl som av uråldriga patriarkala strukturer. Många av dem framlevde sina liv beslöjade och viskande i haremets påtvingad och krampaktig kvinnogemenskap. Vägarna ut ur detta fängelse är få men kan ändå anas. En väg är skriften: en flicka som lär sig läsa och skriva får en möjlighet att kommunicera med andra utanför den stängda gården, en möjlighet som många finner hotfull. Men för de allra flesta är skriftens väg stängd och deras berättelser får aldrig luft under vingarna
Då griper jag in med min brutna röst och mitt kringflackande minne. Jag har oförtröttligt strövat omkring i min födelsetrakts alla skrymslen och vrår. Denna sträcker sig mellan det intagna Alger och Cesareas ruiner, i skuggan av Mouzaias topp längs Chenoua-bergets fot, en drömmande slätt med ännu öppna sår. Jag gör det för att ännu hälsa på målaren, som har följt med mig under mina vandringar som en andra fadersgestalt. Eugène Fromentin räcker oväntat from handen till mig, en okänd kvinna, som han aldrig fick tillfälle att teckna.
Kärleken, kriget kallar Dejbar sin roman, men var är kärleken? Visst kan den anas mellan mödrar och barn, mellan systrar och bröder, men hur är det mellan man och kvinna? Längtan, möjligen åtrå skymtar förbi, men kärlek mellan man och kvinna ryms inte i denna mosaik. Att mötas som älskande i ett samhälle som gör vad den kan för att upprätthålla en avgrund mellan könen tycks oöverstigligt.

Jag är helt betagen av Djebars berättarkonst och fortsätter min läsning med Sultanbrudens skugga.  

PS

Målaren Eugène Fromentin som nämns i citatet ovan var en av de första franska konstnärerna som utnyttjade det franska styret i Algeriet till att fånga landskapet och människorna med sin pensel. Fromentins Algeriet är exotiskt och vackert, han var betagen av landskapets mättade färgskala och människornas färggranna dräkter. Av ockupationens elände syns inte ett spår.


Eugène Fromentin, Beduiner, cirka 1870


Eugène Fromentin, Ökenscen, 1868

Eugène Fromentin, På väg till jakten, cirka 1870

Inga kommentarer: