söndag 3 februari 2013

Assia Djebar, Ett fängelse så stort

Ett släkte av inspärrade, idag som igår. En symbolisk bild fungerar inte här som drivkraft bakom denna begynnande jakt efter mer: en av ett vit lakan helt täckt kvinnokropp, ett beslöjat ansikte så när som på ett hål som lämnats öppet för ögonen; en vålnad som förbuden gör än mer sexuellt eggande och sålunda får motsatt verkan; en skugga som under sekler vandrat omkring och skrikit ut denna levande begravning utan att vi ryckt av oss lakanet och vid behov också vår hud. Denna bild - en realitet jag i min barndom fann påtvingad min mor, mina mostrar och fastrar och ibland också mina jämnåriga kusiner, en skandal som jag redan då upplevde som enorm - dyker nu upp i början av detta sökande: en enslig kvinnogestalt, som i sin svepning inkarnerar den islamska världens 500 miljoner segregerade. Plötsligt är det hon som betraktar, om än bakom kameran, hon som genom en liten öppning i ett beslöjat ansikte glupskt slukar världen.


Assia Djebar, pseudonym för Fatima-Zohra Imalayens, är en fransk-algerisk författare och filmskapare och hennes bok Ett fängelse så stort en roman med självbiografisk botten, en roman med många trådar som flätas samman till en vemodig berättelse om en franskt uppfostrad kvinna, uppvuxen under Algeriet-kriget i en familj med djupa rötter i den algerisk-islamiska patriarkala traditionen.

Berättelsen tar sin början med en lång trånad efter den älskade, en passion som dock aldrig levs ut. Så småningom berättar hon ändå om denna passion för sin man - mycket dumt gjort som hon själv torrt konstaterar. Mannen misshandlar henne med en trasig whiskyflaska och det är nära att hon mister synen. Efter skilsmässan från maken försöker hon lappa ihop sin tillvaro och ser tillbaka på sitt eget liv, sin mors och sin mormors, alla så starkt präglade av en patriarkal maktstruktur, men även av en stark och varm kvinnogemenskap.

I berättarens liv ömsom samsas ömsom kolliderar det franska och det arabiska, det moderna och det traditionella. Djebar skriver både trevande och poetiskt när hon ringar in sina minnen och på snirklande vägar ger dem stadga och skärpa. Det är mycket smärta och mörker, men också innerligt skildrade ljuspunkter av kärlek och gemenskap. Djebars stil är varm och uttrycksfull, jag föll direkt och har sett till att låna allt som fanns av henne på biblioteket: nu står hennes Kärleken, kriget på tur att läsas.

2 kommentarer:

Anna sa...

Ingenstans i min fars hus är min favorit. Jag hoppas på Assia för nobelpriset!

Petra Rhodin sa...

Den finns här i min läshög - jag länsade biblioteket på vad de hade av Djeber :). Skall väl läsa lite till innan jag uttalar mig om nobelpriskandidat, men varför inte?